Multilingual Scriptures

Multilingual Scriptures Home » Swedish 1917 Bible » 1 Samuel

Swedish 1917 Bible
Chapter #	Verse #	Verse Detail
1	1	I Ramataim-Sofim, i Efraims bergsbygd, levde en man som hette Elkana, son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son till Suf, en efraimit.
1	2	Han hade tv� hustrur; den ena hette Hanna, den andra Peninna. Och Peninna hade barn, men Hanna var barnl�s.
1	3	Den mannen begav sig �r efter �r upp fr�n sin stad f�r att tillbedja och offra �t HERREN Sebaot i Silo, d�r Elis b�da s�ner, Hofni och Pinehas, d� voro HERRENS pr�ster.
1	4	En dag offrade nu Elkana. Och han pl�gade giva sin hustru Peninna och alla hennes s�ner och d�ttrar var sin andel av offret;
1	5	men �t Hanna gav han d� en dubbelt s� stor andel, ty han hade Hanna k�r, fast�n HERREN hade gjort henne ofruktsam.
1	6	Men hennes medt�vlerska pl�gade, f�r att v�cka hennes vrede, mycket retas med henne, d�rf�r att HERREN hade gjort henne ofruktsam.
1	7	F�r vart �r, s� ofta hon hade kommit upp till HERRENS hus, gjorde han p� samma s�tt, och den andra retades d� med henne p� samma s�tt. Och nu gr�t hon och �t intet.
1	8	D� sade hennes man Elkana till henne: �Hanna, varf�r gr�ter du? Varf�r �ter du icke? Varf�r �r du s� sorgsen? �r jag icke mer f�r dig �n tio s�ner?
1	9	En g�ng n�r de hade �tit och druckit i Silo h�nde sig, medan pr�sten Eli satt p� sin stol vid d�rren till HERRENS tempel, att Hanna stod upp
1	10	och i sin djupa bedr�velse begynte bedja till HERREN under bitter gr�t.
1	11	Och hon gjorde ett l�fte och sade: HERRE Sebaot, om du vill se till din tj�narinnas lidande och t�nka p� mig och icke f�rg�ta din tj�narinna, utan giva din tj�narinna en manlig avkomling, s� vill jag giva denne �t HERREN f�r hela hans liv, och ingen rakkniv skall komma p� hans huvud.�
1	12	N�r hon nu l�nge s� bad inf�r HERREN och Eli d�rvid gav akt p� hennes mun
1	13	-- Hanna talade n�mligen i sitt hj�rta; allenast hennes l�ppar r�rde sig, men hennes r�st h�rdes icke -- d� trodde Eli att hon var drucken.
1	14	D�rf�r sade Eli till henne: �Huru l�nge skall du bete dig s�som en drucken? Laga s�, att ruset g�r av dig.�
1	15	Men Hanna svarade och sade: �Nej, min herre, jag �r en h�rt pr�vad kvinna; vin och starka drycker har jag icke druckit, men jag utg�t nu min sj�l f�r HERREN.
1	16	Anse icke din tj�narinna f�r en ond kvinna, ty det �r mitt myckna bekymmer och min myckna sorg som har drivit mig att tala �nda till denna stund.�
1	17	D� svarade Eli och sade: �G� i frid. Israels Gud skall giva dig vad du har utbett dig av honom.�
1	18	Hon sade: �L�t din tj�narinna finna n�d f�r dina �gon.� S� gick kvinnan sin v�g och fick sig mat, och hon s�g sedan icke mer s� sorgsen ut.
1	19	Bittida f�ljande morgon, sedan de hade tillbett inf�r HERREN, v�nde de tillbaka och kommo hem igen till Rama. Och Elkana k�nde sin hustru Hanna, och HERREN t�nkte p� henne,
1	20	Och Hanna blev havande och f�dde en son, n�r tiden hade g�tt om; denne gav hon namnet Samuel, �ty�, sade hon, �av HERREN har jag utbett mig honom.�
1	21	N�r sedan mannen Elkana med hela sitt hus begav sig upp f�r att offra �t HERREN sitt �rliga slaktoffer och sitt l�ftesoffer,
1	22	gick Hanna icke med ditupp, utan sade till sin man: �Jag vill v�nta, till dess att gossen har blivit avvand, d� skall jag f�ra honom med mig, f�r att han m� st�llas fram inf�r HERRENS ansikte och sedan stanna d�r f�r alltid.�
1	23	Hennes man Elkana sade till henne: �G�r vad du finner f�r gott; stanna, till dess du har avvant honom; m� HERREN allenast uppfylla sitt ord.� S� stannade d� hustrun hemma och gav sin son di, till dess hon skulle avv�nja honom.
1	24	Men sedan hon hade avvant honom, tog hon honom med sig ditupp, j�mte tre tjurar, en efa mj�l och en vinl�gel; s� f�rde hon honom in i HERRENS hus i Silo. Men gossen var �nnu helt ung.
1	25	Och de slaktade tjuren och f�rde s� gossen fram till Eli.
1	26	Och hon sade: �H�r mig, min herre; s� sant du lever, min herre, jag �r den kvinna som stod h�r bredvid dig och bad till HERREN.
1	27	Om denne gosse bad jag; nu har HERREN givit mig vad jag utbad mig av honom.
1	28	D�rf�r vill ock jag nu giva honom tillbaka �t HERREN; s� l�nge han lever, skall han vara given �t HERREN.� Och de tillb�do d�r HERREN. och Gud.
2	1	Och Hanna bad och sade: �Mitt hj�rta fr�jdar sig i HERREN; mitt horn �r upph�jt genom HERREN. Min mun �r vitt uppl�ten mot mina fiender; ty jag gl�der mig �ver din fr�lsning.
2	2	Ingen �r helig s�som HERREN ty ingen finnes f�rutom dig; ingen klippa �r s�som v�r Gud.
2	3	F�ren icke best�ndigt s� mycket h�gmodigt tal; vad fr�ckt �r g�nge icke ut ur eder mun. Ty HERREN �r en Gud som vet allt, och hos honom v�gas g�rningarna.
2	4	Hj�ltarnas b�gar �ro s�nderbrutna, men de stapplande omgjorda sig med kraft.
2	5	De som voro m�tta m�ste taga lega f�r br�d, men de som ledo hunger hungra icke mer. Ja, den ofruktsamma f�der sju barn, men den moder som fick m�nga barn vissnar bort.
2	6	HERREN d�dar och g�r levande, han f�r ned i d�dsriket och upp d�rifr�n.
2	7	HERREN g�r fattig, han g�r ock rik; han �dmjukar, men han upph�jer ock.
2	8	Han uppr�ttar den ringe ur stoftet, ur dyn lyfter han den fattige upp, ty han vill l�ta dem sitta bredvid furstar, och en h�rlig tron giver han dem till arvedel. Ty jordens grundf�sten �ro HERRENS, och jordkretsen har han st�llt p� dem.
2	9	Sina frommas f�tter bevarar han, men de ogudaktiga f�rg�ras i m�rkret, ty ingen f�rm�r n�got genom egen kraft.
2	10	De som strida mot HERREN bliva krossade, ovan dem dundrar han i himmelen; ja, HERREN d�mer jordens �ndar. Men han giver makt �t sin konung, han upph�jer sin smordes horn.
2	11	Och Elkana gick hem igen till Rama; gossen d�remot gjorde tj�nst inf�r HERREN under pr�sten Eli.
2	12	Men Elis s�ner voro onda m�n, de ville icke veta av HERREN.
2	13	P� f�ljande s�tt pl�gade n�mligen pr�sterna g� till v�ga med folket: s� ofta n�gon offrade ett slaktoffer, kom pr�stens tj�nare, medan k�ttet koktes, och hade en treuddig gaffel i sin hand;
2	14	den stack han ned i kitteln eller pannan eller krukan eller grytan, och allt vad han s� fick upp med gaffeln, det tog pr�sten. S� gjorde de mot alla israeliter som kommo dit till Silo.
2	15	Ja, till och med innan man hade f�rbr�nt det feta, kom pr�stens tj�nare och sade till den som offrade: �Giv hit k�tt, s� att jag kan steka det �t pr�sten, ty han vill icke hava kokt k�tt av dig, utan r�tt.�
2	16	Om d� mannen svarade honom: �F�rst skall man nu f�rbr�nna det feta; tag sedan vad dig lyster�, s� sade han: �Nej, nu strax skall du l�mna det, eljest tager jag det med v�ld.�
2	17	Och de unga m�nnens synd var s� mycket st�rre inf�r HERREN som folket d�rigenom l�rde sig att f�rakta HERRENS offer.
2	18	Men Samuel gjorde tj�nst inf�r HERRENS ansikte, och var redan s�som gosse ikl�dd linne-efod.
2	19	D�rtill pl�gade hans moder vart �r g�ra �t honom en liten k�pa, som hon hade med sig till honom, n�r hon j�mte sin man begav sig upp f�r att offra det �rliga slaktoffret.
2	20	D� pl�gade Eli v�lsigna Elkana j�mte hans hustru och s�ga: �HERREN sk�nke dig ytterligare avkomma med denna kvinna, i st�llet f�r den som hon utbad sig genom sin b�n till HERREN.� Och s� gingo de hem igen.
2	21	Och HERREN s�g till Hanna, och hon blev havande och f�dde tre s�ner och tv� d�ttrar. Men gossen Samuel v�xte upp i HERRENS hus.
2	22	D� nu Eli, som var mycket gammal, fick h�ra allt vad hans s�ner gjorde mot hela Israel, och att de l�go hos de kvinnor som hade tj�nstg�ring vid ing�ngen till uppenbarelset�ltet,
2	23	sade han till dem: �Varf�r g�ren s�dant, allt detta onda som jag h�r allt folket h�r tala om eder?
2	24	Icke s�, mina s�ner! Det rykte jag h�r vara g�ngse bland HERRENS folk �r icke gott.
2	25	Om en m�nniska f�rsyndar sig mot en annan, s� kan Gud medla f�r henne; men om en m�nniska f�rsyndar sig mot HERREN, vem kan d� g�ra sig till medlare f�r henne?� Men de lyssnade icke till sin faders ord, ty HERREN ville d�da dem.
2	26	Gossen Samuel d�remot v�xte till i �lder och v�lbehag b�de f�r HERREN och f�r m�nniskor.
2	27	Och en gudsman kom till Eli och sade till honom: �S� s�ger HERREN: Har jag icke uppenbarat mig f�r din faders hus, n�r de �nnu voro i Egypten och tj�nade Faraos hus?
2	28	Och har jag icke utvalt honom bland alla Israels stammar till pr�st �t mig, till att offra p� mitt altare och ant�nda r�kelse och b�ra efod inf�r mitt ansikte? Och gav jag icke �t din faders hus Israels barns alla eldsoffer?
2	29	Varf�r f�rtrampen I d� de slaktoffer och spisoffer som jag har p�bjudit i min boning? Och huru kan du �ra dina s�ner mer �n mig, s� att I g�den eder med det b�sta av var offerg�va som mitt folk Israel b�r fram?
2	30	D�rf�r s�ger HERREN, Israels Gud: V�l har jag sagt att ditt och din faders hus skulle f� g�ra tj�nst inf�r mig ev�rdligen. Men nu s�ger HERREN: Bort det! Ty dem som �ra mig vill jag ock �ra, men de som f�rakta mig skola komma p� skam.
2	31	Se, dagar skola komma, d� jag skall avhugga din arm och din faders hus' arm, s� att ingen skall bliva gammal i ditt hus.
2	32	Och du skall f� se min boning lida n�d, trots allt det goda som vederfares Israel. Och ingen skall n�gonsin bliva gammal i ditt eget hus.
2	33	Dock vill jag icke fr�n mitt altare utrota var man av din slakt, s� att jag kommer dina �gon att f�rtvina och din sj�l att f�rsm�kta; men alla som v�xa upp i ditt hus skola d�, n�r de hava hunnit till manlig �lder.
2	34	Och tecknet h�rtill skall f�r dig vara det som skall �verg� dina b�da s�ner Hofni och Pinehas: p� en och samma dag skola de b�da d�.
2	35	Men jag skall l�ta en pr�st uppst� �t mig, som bliver best�ndande, en som g�r efter vad i mitt hj�rta och min sj�l �r; �t honom skall jag bygga ett hus som bliver best�ndande, och han skall g�ra tj�nst inf�r min smorde best�ndigt.
2	36	Och var och en som bliver kvar: av ditt hus skall komma och falla ned f�r honom, f�r att f� en silverpenning eller en kaka br�d; han skall s�ga: 'Anst�ll mig vid n�gon pr�stsyssla, s� att jag f�r en bit br�d att �ta.'�
3	1	S� gjorde nu den unge Samuel tj�nst inf�r HERREN under Eli. Och HERRENS ord var s�llsynt p� den tiden, profetsyner voro icke vanliga.
3	2	D� nu en g�ng Eli, vilkens �gon hade begynt att bliva skumma, s� att han icke kunde se, l�g och sov p� sin plats,
3	3	innan �nnu Guds lampa hade slocknat, och medan ocks� Samuel l�g och sov, d� h�nde sig i HERRENS tempel, d�r Guds ark stod,
3	4	att HERREN ropade p� Samuel Denne svarade: �H�r �r jag.�
3	5	D�refter skyndade han till Eli och sade: �H�r �r jag; du ropade ju p� mig.� Men han svarade: �Jag har icke ropat; g� tillbaka och l�gg dig.� Och han gick och lade sig.
3	6	Men HERREN ropade �nnu en g�ng p� Samuel; och Samuel stod upp och gick till Eli och sade: �H�r �r jag; du ropade ju p� mig.� Men han svarade: �Jag har icke ropat, min son; g� tillbaka och l�gg dig.�
3	7	Samuel hade n�mligen �nnu icke l�rt att k�nna igen HERREN, och �nnu hade icke n�got HERRENS ord blivit uppenbarat f�r honom.
3	8	Men HERREN ropade �ter p� Samuel, f�r tredje g�ngen; och han stod upp och gick till Eli och sade: �H�r �r jag; du ropade ju p� mig. D� f�rstod Eli att det var HERREN som ropade p� ynglingen.
3	9	D�rf�r sade Eli till Samuel: �G� och l�gg dig; och om han vidare ropar p� dig, s� s�g: 'Tala, HERRE; din tj�nare h�r.� Och Samuel gick och lade sig p� sin plats.
3	10	D� kom HERREN och st�llde sig d�r och ropade s�som de f�rra g�ngerna: �Samuel! Samuel!� Samuel svarade: �Tala, din tj�nare h�r.�
3	11	D� sade HERREN till Samuel: �Se, jag skall i Israel g�ra n�got som kommer att genljuda i b�da �ronen p� var och en som f�r h�ra det.
3	12	P� den dagen skall jag l�ta komma �ver Eli allt vad jag har uttalat �ver hans hus, det f�rsta till det sista.
3	13	Ty jag har f�rkunnat f�r honom att jag skall vara domare �ver hans hus till evig tid, d�rf�r att han har syndat, i det han visste huru hans s�ner drogo f�rbannelse �ver sig och dock icke h�ll dem tillbaka.
3	14	D�rf�r har jag ock med ed betygat om Elis hus: Sannerligen, Elis hus' missg�rning skall icke n�gonsin kunna f�rsonas, vare sig med slaktoffer eller med n�gon annat offerg�va.�
3	15	Och Samuel l�g kvar �nda tills morgonen, d� han �ppnade d�rrarna till HERRENS hus. Och Samuel fruktade f�r att omtala synen for Eli.
3	16	Men Eli ropade p� Samuel och sade: �Samuel, min son! Denne svarade: �H�r �r jag.�
3	17	Han sade: �Vad var det han ta lade till dig? D�lj det icke f�r mig. Gud straffe dig nu och framgent, om du d�ljer for mig n�got enda ord av det han talade till dig.�
3	18	D� omtalade Samuel f�r honom alltsammans och dolde intet f�r honom. Och han sade: �Han �r HERREN; han g�re vad honom t�ckes.
3	19	Men Samuel v�xte upp, och HERREN var med honom och l�t intet av allt vad han hade talat falla till jorden.
3	20	Och hela Israel, fr�n Dan �nda till Beer-Seba, f�rstod att Samuel var betrodd att vara HERRENS profet.
3	21	Och HERREN fortfor att l�ta se sig i Silo; ty HERREN uppenbarade sig f�r Samuel i Silo genom HERRENS ord.
3	22	Och Samuels ord kom till hela Israel.
4	1	Och Israel drog ut till strid mot filist�erna och l�grade sig vid Eben-Haeser, under det filist�erna hade l�grat sig vid Afek.
4	2	Filist�erna st�llde d� upp sig i slagordning mot Israel, och striden utbredde sig, och israeliterna blevo slagna av filist�erna; dessa nedgjorde p� slagf�ltet vid pass fyra tusen man.
4	3	N�r folket kom tillbaka till l�gret sade de �ldste i Israel: �Varf�r har HERREN i dag l�tit oss bliva slagna av filist�erna? L�t oss h�mta hit till oss fr�n Silo HERRENS f�rbundsark, f�r att den m� komma och vara ibland oss och fr�lsa oss fr�n v�ra fienders hand.�
4	4	S� s�nde d� folket till Silo, och de buro d�rifr�n HERREN Sebaots f�rbundsark, hans som tronar p� keruberna; och Elis b�da s�ner, Hofni och Pinehas, f�ljde d�rvid med Guds f�rbundsark.
4	5	D� nu HERRENS f�rbundsark kom in i l�gret, hov hela Israel upp ett stort jubelrop, s� att det d�nade i marken.
4	6	N�r d� filist�erna h�rde jubelropet, sade de: �Vad betyder detta stora jubelrop i hebr�ernas l�ger?� Och de fingo veta att HERRENS ark hade kommit in i l�gret.
4	7	D� blevo filist�erna f�rskr�ckta, ty de t�nkte: �Gud har kommit in i l�gret.� Och de sade: �Ve oss! N�got s�dant har f�rut icke h�nt.
4	8	Ve oss! Vem kan r�dda oss fr�n denne v�ldige Guds hand? Det var denne Gud som slog egyptierna med alla slags pl�gor i �knen.
4	9	Men fatten dock mod och varen m�n, I filist�er, s� att I icke bliven tr�lar �t hebr�erna, s�som de hava varit tr�lar �t eder. Ja, varen m�n och striden.�
4	10	S� stridde nu filist�erna, och israeliterna blevo slagna och flydde var och en till sin hydda, och nederlaget blev mycket stort: av Israel f�llo trettio tusen man fotfolk.
4	11	D�rtill blev Guds ark tagen, och Elis b�da s�ner, Hofni och Pinehas, blevo d�dade.
4	12	Och en benjaminit sprang fr�n slagf�ltet och kom till Silo samma dag, med s�nderrivna kl�der och med jord p� sitt huvud.
4	13	Och n�r han kom dit, satt Eli p� sin stol vid sidan av v�gen och s�g ut�t, ty hans hj�rta b�vade av oro f�r Guds ark. D� nu mannen kom in i staden med budskapet, h�jde hela staden upp klagorop.
4	14	Och n�r Eli h�rde klagoropet, sade han: �Vad betyder detta larm?� D� kom mannen skyndsamt dit och ber�ttade det f�r Eli.
4	15	Men Eli var nittio�tta �r gammal och hans �gon voro starrblinda, s� att han icke kunde se.
4	16	Och mannen sade till Eli: �Jag �r den som har kommit fr�n slagf�ltet; jag har i dag flytt ifr�n slagf�ltet.� D� sade han: �Huru har det g�tt, min son?�
4	17	Budb�raren svarade och sade: �Israel har flytt f�r filist�erna, mycket folk har ocks� stupat; dina b�da s�ner, Hofni och Pinehas, �ro ock d�da, och d�rtill har Guds ark blivit tagen.�
4	18	N�r han n�mnde om Guds ark, f�ll Eli bakl�nges av stolen vid sidan av porten och br�t nacken av sig och dog; ty mannen var gammal och tung. Han hade d� varit domare i Israel i fyrtio �r.
4	19	Och n�r hans sonhustru, Pinehas' hustru, som var havande och n�ra att f�da, fick h�ra ryktet om att Guds ark var tagen, och att hennes sv�rfader och hennes man voro d�da, sj�nk hon ned och f�dde sitt barn, ty f�dslov�ndorna kommo �ver henne.
4	20	Och n�r hon d� h�ll p� att d�, sade kvinnorna som stodo omkring henne: �Frukta icke; du har f�tt en son.� Men hon svarade intet och aktade icke d�rp�.
4	21	Och hon kallade gossen I-Kabod, och sade: �H�rligheten �r borta fr�n Israel.� D�rmed syftade hon p� att Guds ark var tagen, s� ock p� sin sv�rfader och sin man.
4	22	Hon sade: �H�rligheten �r borta fr�n Israel�, eftersom Guds ark var tagen.
5	1	N�r filist�erna hade tagit Guds ark, f�rde de den fr�n Eben-Haeser till Asdod.
5	2	D�r togo filist�erna Guds ark och f�rde in den i Dagons tempel och st�llde den bredvid Dagon.
5	3	Men n�r asdoditerna bittida dagen d�refter kommo dit, fingo de se Dagon ligga framstupa p� jorden framf�r HERRENS ark. D� togo de Dagon och satte honom upp igen p� hans plats.
5	4	Men n�r de dagen d�refter �ter kommo dit bittida om morgonen, fingo de �nyo se Dagon ligga framstupa p� jorden framf�r HERRENS ark; och Dagons huvud och hans b�da h�nder l�go avslagna p� tr�skeln, allenast fiskdelen satt kvar p� honom.
5	5	I Asdod trampar d�rf�r �nnu i dag ingen p� Dagons tr�skel, varken n�gon av Dagons pr�ster, ej heller n�gon annan som g�r in i Dagons tempel.
5	6	Och HERRENS hand var tung �ver asdoditerna; han anst�llde f�r�delse bland dem, i det han slog dem med b�lder, s�v�l i Asdod som inom tillh�rande omr�den.
5	7	D� nu inv�narna i Asdod s�go att s� skedde, sade de: �Israels Guds ark f�r icke stanna hos oss, ty hans hand vilar h�rt p� oss och p� v�r gud Dagon.�
5	8	Och de s�nde bud och l�to f�rsamla till sig alla filist�ernas h�vdingar och sade: �Vad skola vi g�ra med Israels Guds ark?� De svarade: �Israels Guds ark m� flyttas till Gat.� D� flyttade de Israels Guds ark dit.
5	9	Men sedan de hade flyttat den dit, kom genom HERRENS hand en mycket stor f�rvirring i staden; han slog inv�narna i staden, b�de sm� och stora, s� att b�lder slogo upp p� dem.
5	10	D� s�nde de Guds ark till Ekron. Men n�r Guds ark kom till Ekron, ropade ekroniterna: �De hava flyttat Israels Guds ark till oss f�r att d�da oss och v�rt folk.�
5	11	Och de s�nde bud och l�to f�r samla alla filist�ernas h�vdingar och sade: �S�nden bort Israels Guds ark, s� att den f�r komma tillbaka till sin plats igen och icke d�dar oss och v�rt folk.� Ty en d�dlig f�rvirring hade uppst�tt i hela staden; Guds hand l�g mycket tung p� den.
5	12	De av inv�narna som icke dogo blevo slagna med b�lder; och ropet fr�n staden steg upp mot himmelen.
6	1	Sedan nu HERRENS ark hade varit i filist�ernas land i sju m�nader,
6	2	tillkallade filist�erna sina pr�ster och sp�m�n och sade: �Vad skola vi g�ra med HERRENS ark? L�ten oss veta p� vilket s�tt vi skola s�nda den till dess plats igen.�
6	3	De svarade: �Om I viljen s�nda bort Israels Guds ark, skolen I icke s�nda bort den utan sk�nker; I m�sten giva �t honom ett skuldoffer. D� skolen I bliva botade, och det skall d� ocks� bliva eder kunnigt varf�r hans hand icke drager sig tillbaka fr�n eder.�
6	4	D� fr�gade de: �Vad f�r ett skuldoffer skola vi giva �t honom?� De svarade: �Fem b�lder av guld och fem jordr�ttor av guld, lika m�nga som filist�ernas h�vdingar; ty en och samma hems�kelse har tr�ffat alla, ocks� edra h�vdingar.
6	5	I skolen g�ra avbildningar av edra b�lder och avbildningar av jordr�ttorna som f�rd�rva edert land; given s� �ra �t Israels Gud. Kanh�nda tager han d� bort sin tunga hand fr�n eder, s� ock fr�n eder gud och fr�n edert land.
6	6	Varf�r tillsluten I edra hj�rtan, s�som egyptierna och Farao tillsl�to sina hj�rtan? M�ste icke dessa, sedan han hade utf�rt stora g�rningar bland dem, sl�ppa israeliterna, s� att de fingo g�?
6	7	S� g�ren eder nu en ny vagn, och tagen tv� kor som giva di, och som icke hava burit n�got ok, och sp�nnen korna f�r vagnen, men skiljen deras kalvar ifr�n dem och l�ten dem stanna hemma.
6	8	Tagen s� HERRENS ark och s�tten den p� vagnen, och l�ggen de gyllene klenoder I given honom s�som skuldoffer ned i ett skrin vid sidan av den, och l�ten den s� g� �stad.
6	9	Sedan skolen I se efter: om den tager v�gen till sitt land, upp mot Bet-Semes, s� var det han som gjorde oss allt detta stora onda; men om s� icke sker, d� veta vi att det icke var hans hand som hems�kte oss. Detta har d� tr�ffat oss allenast av en h�ndelse.�
6	10	M�nnen gjorde s�; de togo tv� kor som g�vo di och sp�nde dem f�r vagnen; men deras kalvar beh�llo de hemma.
6	11	Och de satte HERRENS ark p� vagnen, d�rtill ock skrinet med jordr�ttorna av guld och med avbildningarna av svulsterna.
6	12	Och korna gingo raka v�gen fram �t Bet-Semes till; de h�llo alltj�mt samma str�t och gingo d�r r�mande, utan att vika av vare sig till h�ger eller till v�nster. Och filist�ernas h�vdingar gingo efter dem �nda till Bet-Semes' omr�de.
6	13	Men betsemesiterna h�llo p� med vetesk�rd i dalen. N�r de nu lyfte upp sina �gon, fingo de se arken; och de blevo glada, d� de s�go den.
6	14	Men n�r vagnen kom till betsemesiten Josuas �ker, stannade den d�r; och d�r l�g en stor sten. D� h�ggo de s�nder tr�virket p� vagnen och offrade korna till br�nnoffer �t HERREN.
6	15	Leviterna hade n�mligen lyft ned HERRENS ark j�mte skrinet som stod d�rbredvid, det vari de gyllene klenoderna funnos, och hade satt detta p� den stora stenen. Sedan offrade inv�narna i Bet-Semes p� den dagen br�nnoffer och slaktoffer �t HERREN.
6	16	Och n�r filist�ernas fem h�vdingar hade sett detta, v�nde de samma dag tillbaka till Ekron.
6	17	De svulster av guld som filist�erna g�vo s�som skuldoffer �t HERREN utgjorde: f�r Asdod en, f�r Gasa en, f�r Askelon en, f�r Gat en, f�r Ekron en.
6	18	Men jordr�ttorna av guld voro lika m�nga som filist�ernas alla st�der under de fem h�vdingarna, varvid medr�knas b�de bef�sta st�der och landsbygdens byar, intill den stora Sorgestenen, p� vilken de satte ned HERRENS ark, och som finnes kvar �nnu i dag, p� betsemesiten Josuas �ker.
6	19	Av inv�narna i Bet-Semes blevo ock m�nga slagna, d�rf�r att de hade sett p� HERRENS ark; han slog sjuttio man bland folket, femtio tusen man. Och folket s�rjde d�r�ver att HERREN hade slagit s� m�nga bland folket.
6	20	Och inv�narna i Bet-Semes sade: �Vem kan best� inf�r HERREN, denne helige Gud? Och till vem skall han draga bort ifr�n oss?�
6	21	Och de skickade s�ndebud till dem som bodde i Kirjat-Jearim och l�to s�ga: �Filist�erna hava s�nt tillbaka HERRENS ark; kommen hitned och h�mten den upp till eder.
7	1	D� kommo Kirjat-Jearims m�n och h�mtade HERRENS ark ditupp och f�rde den in i Abinadabs hus p� h�jden. Och hans son Eleasar helgade de till att hava v�rden om HERRENS ark.
7	2	Och fr�n den dag d� arken fick sin plats i Kirjat-Jearim f�rfl�t en l�ng tid: tjugu �r f�rgingo; och hela Israels hus suckade nu efter HERREN.
7	3	Men Samuel sade till hela Israels hus: �Om I av allt edert hj�rta viljen v�nda om till HERREN, s� skaffen bort ifr�n eder de fr�mmande gudarna och Astarterna, och rikten edra hj�rtan till HERREN och tj�nen honom allena, s� skall han r�dda eder ifr�n filist�ernas hand.�
7	4	D� skaffade Israels barn bort Baalerna och Astarterna och tj�nade HERREN allena.
7	5	Och Samuel sade: �F�rsamlen hela Israel i Mispa, s� vill jag d�r bedja till HERREN f�r eder.�
7	6	D� f�rsamlade de sig i Mispa och �ste upp vatten och g�to ut det in. f�r HERREN och fastade den dagen; och de sade d�r: �Vi hava syndat mot HERREN.� Och Samuel d�mde Israels barn i Mispa.
7	7	Men n�r filist�erna h�rde att Israels barn hade f�rsamlat sig i Mispa, drogo filist�ernas h�vdingar ditupp mot Israel. D� Israels barn h�rde detta, blevo de f�rskr�ckta f�r filist�erna.
7	8	Och Israels barn sade till Samuel: �H�r icke upp att ropa f�r oss till HERREN, v�r Gud, att han m� fr�lsa oss ifr�n filist�ernas hand.�
7	9	D� tog Samuel ett dilamm och offrade det s�som ett heloffer, till br�nnoffer �t HERREN; och Samuel ropade till HERREN f�r Israel, och HERREN b�nh�rde honom.
7	10	Under det att Samuel offrade br�nnoffret, ryckte n�mligen filist�erna fram till strid mot Israel; men HERREN l�t ett starkt tord�n dundra �ver filist�erna p� den dagen och f�rvirrade dem, s� att de blevo slagna av Israel.
7	11	Och Israels m�n drogo ut fr�n Mispa och f�rf�ljde filist�erna och nedgjorde dem, under det att de f�rf�ljde dem �nda till trakten nedanf�r Bet-Kar.
7	12	D� tog Samuel en sten och reste den mellan Mispa och Sen och gav den namnet Eben-Haeser, i det han sade: �Allt h�rintill har HERREN hj�lpt oss.�
7	13	S� blevo filist�erna kuvade och kommo icke mer in i Israels land Och HERRENS hand var emot filist�erna, s� l�nge Samuel levde.
7	14	Och de st�der som filist�erna hade tagit fr�n Israel kommo tillbaka till Israel, allasammans, fr�n Ekron �nda till Gat; och det tillh�rande omr�det tog Israel ocks� igen ifr�n filist�erna. Och mellan Israel och amor�erna blev fred.
7	15	Och Samuel var domare i Israel, s� l�nge han levde.
7	16	Vart �r f�rdades han omkring till Betel, Gilgal och Mispa; och han d�mde Israel p� alla dessa platser.
7	17	Sedan pl�gade han v�nda tillbaka till Rama, ty d�r var hans hem, och d�r d�mde han eljest Israel d�r byggde han ock ett altare �t HERREN.
8	1	Men n�r Samuel blev gammal, satte han sina s�ner till domare �ver Israel
8	2	Hans f�rstf�dde son hette Joel, och hans andre son Abia; de hade sitt domars�te i Beer-Seba.
8	3	Men hans s�ner vandrade icke p� hans v�g, utan veko av d�rifr�n och s�kte or�tt vinning; de togo mutor och vr�ngde r�tten.
8	4	D� f�rsamlade sig alla de �ldste i Israel och kommo till Samuel i Rama.
8	5	Och de sade till honom: �Du �r ju nu gammal, och dina s�ner vandra icke p� dina v�gar. S� s�tt nu en konung �ver oss till att d�ma oss, s�som alla andra folk hava.�
8	6	Men det misshagade Samuel, detta att de sade d�: �Giv oss en konung, for att han m� d�ma oss.� Och Samuel bad till HERREN.
8	7	D� sade HERREN till Samuel �Lyssna till folkets ord, och g�r allt vad de beg�ra av dig; ty det �r icke dig de hava f�rkastat, nej, mig hava de f�rkastat, i det de icke vilja att jag skall vara konung �ver dem.
8	8	S�som de alltid hava gjort, fr�n den dag d� jag f�rde dem upp ur Egypten �nda till denna dag, i det att de hava �vergivit mig och tj�nat andra gudar, s� g�ra de nu ock mot dig.
8	9	S� lyssna nu till deras ord. Dock m� du h�gtidligt varna dem och f�rkunna f�r dem den konungs r�tt, som kommer att regera �ver dem.�
8	10	Och Samuel sade till folket, som hade beg�rt en konung av honom, allt vad HERREN hade talat.
8	11	Han sade: �Detta bliver den konungs r�tt, som kommer att regera �ver eder: Edra s�ner skall han taga och skall s�tta dem p� sina vagnar och h�star, till sin tj�nst, eller ock skola de n�dgas l�pa framf�r hans vagnar.
8	12	Andra av dem skall han taga och s�tta till sina �ver- och underh�vitsm�n, och andra skola n�dgas pl�ja hans �kerjord och inb�rga hans sk�rd och f�rf�rdiga hans krigsredskap och hans vagnsredskap.
8	13	Edra d�ttrar skall han taga till salvoberederskor, kokerskor och bagerskor.
8	14	Edra b�sta �krar, ving�rdar och olivplanteringar skall han taga och skall giva dem �t sina tj�nare;
8	15	och han skall taga tionde av edra s�desf�lt och edra ving�rdar och giva �t sina hovm�n och tj�nare.
8	16	D�rtill skall han taga edra tj�nare och edra tj�narinnor och edra b�sta ynglingar, s� ock edra �snor, och bruka dem f�r sitt behov.
8	17	Av eder sm�boskap skall han taga tionde, och I skolen vara hans tr�lar.
8	18	N�r I d� ropen om hj�lp f�r dem konungs skull som I sj�lva haven utvalt �t eder, d� skall HERREN icke svara eder.
8	19	Men folket ville icke lyssna till Samuels ord, utan sade: �Nej, en konung m�ste vi hava �ver oss.�
8	20	Vi vilja bliva lika alla andra folk; vi vilja hava en konung som d�mer oss, och som drager ut i spetsen f�r oss till att f�ra v�ra krig.�
8	21	D� nu Samuel h�rde allt detta som folket sade, framf�rde han det till HERREN.
8	22	Men HERREN sade till Samuel: �Lyssna till deras ord, och s�tt en konung �ver dem.� D� sade Samuel till Israels m�n: �G�n hem, var och en till sin stad.�
9	1	I Benjamin levde en man som hette Kis, son till Abiel, son till Seror, son till Bekorat, son till Afia, son till en benjaminit; och han var en rik man.
9	2	Han hade en son som hette Saul, en st�tlig och fager man; bland Israels barn fanns ingen man som var fagrare �n han; han var huvudet h�gre �n allt folket.
9	3	Nu hade Kis', Sauls faders, �sninnor kommit bort f�r honom; d�rf�r sade Kis till sin son Saul: �Tag med dig en av tj�narna och st� upp och g� �stad och s�k efter �sninnorna.�
9	4	D� gick han genom Efraims bergsbygd och d�refter genom Salisalandet; men de funno dem icke. S� gingo de genom Saalimslandet, men d�r voro de icke; sedan gick han genom Benjamins land, men de funno dem icke heller d�r.
9	5	N�r de s� hade kommit in i Sufs land, sade Saul till tj�naren som han hade med sig: �Kom, l�t oss g� hem igen; min fader kunde eljest, st�llet f�r att t�nka p� �sninnorna, bliva orolig f�r v�r skull.�
9	6	Men han svarade honom: �Se, i denna stad finnes en gudsman; han �r en ansedd man; allt vad han s�ger, det sker. L�t oss nu g� dit; m�h�nda kan han s�ga oss n�got om den f�rd vi hava f�retagit oss.�
9	7	D� sade Saul till sin tj�nare: �Men om vi g� dit, vad skola vi d� taga med oss �t mannen? Br�det �r ju slut i v�ra r�nslar, och vi hava icke heller n�gon annan g�va att taga med oss �t gudsmannen. Eller vad hava vi v�l?�
9	8	Tj�naren svarade Saul �nnu en g�ng och sade: �Se, h�r har jag i min �go en fj�rdedels sikel silver; den vill jag giva �t gudsmannen, f�r att han m� s�ga oss vilken v�g vi b�ra g�.�
9	9	(Fordom sade man s� i Israel, n�r man gick f�r att fr�ga Gud: �Kom, l�t oss g� till siaren.� Ty den som man nu kallar profet kallade man fordom siare.)
9	10	Saul sade till sin tj�nare: �Ditt f�rslag �r gott; kom, l�t oss g�.� S� gingo de till staden d�r gudsmannen fanns.
9	11	N�r de nu gingo uppf�r h�jden d�r staden l�g, tr�ffade de n�gra flickor som hade g�tt ut f�r att h�mta vatten; dem fr�gade de: ��r siaren h�r?�
9	12	De svarade dem och sade: �Ja, helt n�ra. Skynda dig nu, ty han har i dag kommit till staden; folket firar n�mligen i dag en offerfest p� offerh�jden.
9	13	Om I nu g�n in i staden, tr�ffen I honom, innan han g�r upp p� h�jden till m�ltiden, ty folket �ter icke, f�rr�n han kommer. Han skall v�lsigna offret; f�rst sedan begynna de inbjudna att �ta. G�n d�rf�r nu ditupp, ty just nu kunnen I tr�ffa honom.�
9	14	S� gingo de upp till staden. Och just n�r de kommo in i staden, m�tte de Samuel, som var stadd p� v�g upp till offerh�jden.
9	15	Men dagen innan Saul kom hade HERREN uppenbarat f�r Samuel och sagt:
9	16	�I morgon vid denna tid skall jag s�nda till dig en man fr�n Benjamins land, och honom skall du sm�rja till furste �ver mitt folk Israel; han skall fr�lsa mitt folk ifr�n filist�ernas hand. Ty jag har sett till mitt folk, eftersom deras rop har kommit till mig.�
9	17	N�r nu Samuel fick se Saul, gav HERREN honom den uppenbarelsen: �Se d�r �r den man om vilken jag sade till dig: Denne skall styra mitt folk.�
9	18	Men Saul gick fram till Samuel i porten och sade: �S�g mig var siaren bor.�
9	19	Samuel svarade Saul och sade: �Jag �r siaren. G� f�re mig upp p� offerh�jden, ty I skolen �ta d�r med mig i dag. Men i morgon vill jag l�ta dig g�; och om allt vad du har p� hj�rtat vill jag giva dig besked.
9	20	Och vad ang�r �sninnorna, som nu i tre dagar hava varit borta f�r dig, skall du icke bekymra dig f�r dem, ty de �ro �terfunna. Vem tillh�r f�r �vrigt allt vad h�rligt �r i Israel, om icke dig och hela din faders hus?�
9	21	Saul svarade och sade: �Jag �r ju en benjaminit, fr�n en av de minsta stammarna i Israel, och min sl�kt �r ju den ringaste bland alla sl�kter i Benjamins stammar. Varf�r talar du d� till mig p� det s�ttet?�
9	22	Men Samuel tog Saul och hans tj�nare och f�rde dem upp i salen och gav dem plats �verst bland de inbjudna, vilka voro vid pass trettio m�n.
9	23	Och Samuel sade till kocken: �Giv hit det stycke som jag gav dig, och som jag sade att du skulle f�rvara hos dig.�
9	24	D� tog kocken fram l�rstycket med vad d�rtill h�rde, och satte det fram f�r Saul; och Samuel sade: �Se, h�r s�ttes nu fram f�r dig det som har blivit sparat; �t d�rav. Ty just f�r denna stund blev det undanlagt �t dig, d� n�r jag sade att jag hade inbjudit folket.� S� �t Saul den dagen med Samuel.
9	25	D�refter gingo de ned fr�n offerh�jden och in i staden. Sedan samtalade han med Saul uppe p� taket.
9	26	Men bittida f�ljande dag, n�r morgonrodnaden gick upp, ropade Samuel upp�t taket till Saul och sade: �St� upp, s� vill jag ledsaga dig till v�gs.� D� stod Saul upp, och de gingo b�da �stad, han och Samuel.
9	27	N�r de s� voro p� v�g ned mot �ndan av staden, sade Samuel till Saul: �S�g till tj�naren att han skall g� f�re oss� -- och han fick g� -- �men du sj�lv m� nu stanna h�r, s� vill jag l�ta dig h�ra vad Gud har talat.�
10	1	Och Samuel tog sin oljeflaska och g�t olja p� hans huvud och kysste honom och sade: �Se, HERREN har smort dig till furste �ver sin arvedel.
10	2	N�r du nu g�r ifr�n mig, skall du invid Rakels grav, vid Benjamins gr�ns, vid Selsa, tr�ffa tv� m�n; dessa skola s�ga till dig: '�sninnorna som du gick �stad att s�ka �ro �terfunna; din fader t�nker d�rf�r icke mer p� �sninnorna, men han �r orolig f�r eder skull och s�ger: Vad skall jag g�ra f�r att finna min son?'
10	3	Och n�r du har g�tt d�rifr�n ett stycke fram och kommit till Tabors terebint skall du d�r m�ta tre m�n som �ro p� v�g upp till Gud i Betel. En b�r tre killingar, en bar tre br�dkakor, och en b�r en vinl�gel.
10	4	Dessa skola h�lsa dig och giv dig tv� br�d, och du skall taga emot vad de giva.
10	5	Sedan kommer du till Guds Gibea, d�r filist�ernas fogdar �ro. Och n�r du kommer dit in i staden, skall du tr�ffa p� en skara profeter, som komma ned fr�n offerh�jden d�r, med psaltare, puka, fl�jt och harpa f�re sig, under det att de sj�lva �ro i profetisk h�nryckning.
10	6	Och HERRENS Ande skall komma �ver dig, s� att ocks� du fattas av h�nryckning likasom de; och du skall d� bliva f�rvandlad till en annan m�nniska.
10	7	N�r du nu ser att dessa tecken intr�ffa, d� m� du g�ra vad tillf�llet giver vid handen, ty Gud �r med dig.
10	8	Sedan m� du g� ned f�re mig till Gilgal, s� skall jag komma ditned till dig, f�r att offra br�nnoffer och tackoffer; sju dagar skall du v�nta till dess jag kommer till dig och f�rkunnar f�r dig vad du skall g�ra.
10	9	I det han nu v�nde sig om f�r att g� ifr�n Samuel, f�rvandlade Gud hans sinne och gav honom ett annat hj�rta; och alla dessa tecken intr�ffade samma dag.
10	10	N�r de kommo till Gibea, m�tte honom d�r en skara profeter; d� kom Guds Ande �ver honom, s� att han, mitt ibland dem, sj�lv fattades av profetisk h�nryckning.
10	11	D� nu alla som f�rut k�nde honom fingo se honom vara i h�nryckning likasom profeterna, sade folket sinsemellan: �Vad har skett med Kis' son? �r ock Saul bland profeterna?�
10	12	Men en av m�nnen d�rifr�n svarade och sade: �Vem �r d� dessas fader?� -- H�rav uppkom ordspr�ket: ��r ock Saul bland profeterna?�
10	13	Men n�r hans profetiska h�nryckning hade upph�rt, gick han upp p� offerh�jden.
10	14	D� fr�gade Sauls farbroder honom och hans tj�nare: �Var haven I varit?� Han svarade: �Borta f�r att s�ka �sninnorna. Men n�r vi s�go att de ingenst�des voro att finna, gingo vi till Samuel.�
10	15	D� sade Sauls farbroder: �Tala om for mig vad Samuel sade till eder.�
10	16	Saul svarade sin farbroder: �Han omtalade f�r oss att �sninnorna voro �terfunna.� Men vad Samuel hade sagt om konungad�met omtalade han icke f�r honom.
10	17	D�refter kallade Samuel folket tillsammans till HERREN, i Mispa.
10	18	Och han sade till Israels barn: �S� s�ger HERREN, Israels Gud: Jag har f�rt Israel upp ur Egypten, och jag r�ddade eder icke allenast undan Egypten, utan ock undan alla andra konungad�men som f�rtryckte eder.
10	19	Men nu haven I f�rkastat eder Gud, som sj�lv fr�lste eder ur alla edra olyckor och tr�ngm�l, och haven sagt till honom: 'S�tt en konung �ver oss.' S� tr�den nu fram inf�r HERREN efter edra stammar och edra �tter.�
10	20	D�rp� l�t Samuel alla Israels stammar g� fram; d� tr�ffades Benjamin stam av lotten.
10	21	N�r han sedan l�t Benjamins stam g� fram efter dess sl�kter, tr�ffade Matris sl�kt av lotten; d�rp� tr�ffades Saul, Kis' son, av lotten, men n�r de d� s�kte efter honom, stod han icke att finna.
10	22	D� fr�gade de HERREN �nnu en g�ng: �Har n�gon mer kommit hit? HERREN svarade: �Han har g�mt sig bland trossen.�
10	23	D� skyndade de dit och h�mtad honom d�rifr�n, och n�r han nu tr�dde fram bland folket, var han huvudet h�gre �n allt folket.
10	24	Och Samuel sade till allt folket: �H�r sen I nu den som HERREN har utvalt; ingen �r honom lik bland allt folket.� D� jublade allt folket och ropade: �Leve konungen!�
10	25	Och Samuel kungjorde f�r folket konungad�mets r�tt och tecknade upp den i en bok och lade ned den inf�r HERREN. Sedan l�t Samuel allt folket g� hem, var och en till sitt.
10	26	Ocks� Saul gick hem till Gibea; och honom f�ljde en h�rskara av m�n vilkas hj�rtan Gud hade r�rt.
10	27	Men n�gra onda m�n sade: �Vad hj�lp skulle denne kunna giva oss?� Och de f�raktade honom och buro icke fram sk�nker till honom. Men han l�tsade som om han icke m�rkte det.
11	1	Och ammoniten Nahas drog upp och bel�grade Jabes i Gilead. D� sade alla m�n i Jabes till Nahas: �Slut f�rdrag med oss, s� vilja vi bliva dig underd�niga.�
11	2	Men ammoniten Nahas svarade dem: �P� det villkoret vill jag sluta f�rdrag med eder, att jag f�r sticka ut h�gra �gat p� eder alla och d�rmed tillfoga hela Israel sm�lek.�
11	3	De �ldste i Jabes sade till honom: �Giv oss sju dagars uppskov, s� att vi kunna skicka s�ndebud �ver hela Israels land; om d� ingen vill hj�lpa oss, s� skola vi giva oss �t dig.�
11	4	S� kommo nu s�ndebuden till Sauls Gibea och omtalade detta f�r folket. D� brast allt folket ut i gr�t.
11	5	Men just d� kom Saul g�ende bakom sina oxar fr�n �kern. Och Saul fr�gade: �Vad fattas folket, eftersom de gr�ta?� Och de f�rt�ljde f�r honom vad mannen fr�n Jabes hade sagt.
11	6	D� kom Guds Ande �ver Saul, n�r han h�rde detta, och hans vrede uppt�ndes h�geligen.
11	7	Och han tog ett par oxar och styckade dem och s�nde styckena omkring �ver hela Israels land med s�ndebuden och l�t s�ga: �Den som icke drager ut efter Saul och Samuel, med hans oxar skall s� g�ras.� D� f�ll en f�rskr�ckelse ifr�n HERREN �ver folket, s� att de drogo ut s�som en man.
11	8	Och han m�nstrade dem i Besek, och Israels barn utgjorde d� tre hundra tusen, och Juda m�n trettio tusen.
11	9	Och de sade till s�ndebuden som hade kommit: �S� skolen I s�ga till m�nnen i Jabes i Gilead: I morgon skolen I f� hj�lp, n�r solen br�nner som hetast.� Och s�ndebuden kommo och f�rkunnade detta f�r m�nnen i Jabes; och dessa blevo glada d�r�ver.
11	10	Nu l�to m�nnen i Jabes s�ga: �I morgon vilja vi giva oss �t eder, och I m�n d� g�ra med oss vadhelst I finnen f�r gott.�
11	11	Dagen d�refter f�rdelade Saul folket i tre hopar; och de tr�ngde in i l�gret vid morgonv�kten och nedgjorde ammoniterna, och upph�rde f�rst n�r det var som hetast p� dagen. Och de som kommo undan blevo s� kringspridda, att icke tv� av dem kommo undan tillsammans.
11	12	D� sade folket till Samuel: �Vilka voro de som sade: 'Skulle Saul bliva konung �ver oss!' Given hit dessa m�n, s� att vi f� d�da dem.�
11	13	Men Saul sade: �P� denna dag skall ingen d�das, ty i dag har HERREN givit seger �t Israel.�
11	14	Och Samuel sade till folket: �Kom, l�t oss g� till Gilgal och d�r f�rnya konungad�met.�
11	15	D� gick allt folket till Gilgal och gjorde Saul till konung d�r, inf�r HERRENS ansikte, i Gilgal; och de offrade d�r tackoffer inf�r HERRENS ansikte. Och Saul och alla Israels m�n voro d�r uppfyllda av gl�dje.
12	1	Och Samuel sade till hela Israel: �Se, jag har lyssnat till edra ord och gjort allt vad I haven beg�rt av mig; jag har satt en konung �ver eder.
12	2	Nu �r det eder konung som skall vara eder ledare, nu d� jag �r gammal och gr�; I haven ju redan mina s�ner ibland eder. Hittills �r det jag som har varit eder ledare, fr�n min ungdom �nda till denna dag.
12	3	Se har st�r jag, vittnen nu mot mig inf�r HERREN och inf�r hans smorde. Har jag tagit n�gons oxe, eller har jag tagit n�gons �sna? Har jag f�rtryckt n�gon eller �vat v�ld mot n�gon? Har jag tagit mutor av n�gon, f�r att jag skulle se genom fingrarna med honom? Jag vill d� giva eder ers�ttning d�rf�r.�
12	4	De svarade: �Du har icke f�rtryckt oss, du har icke �vat v�ld mot oss; och fr�n ingen m�nniska har du tagit n�got.�
12	5	D� sade han till dem: �HERREN vare vittne mot -- eder, och hans smorde vare ock vittne denna dag, att I icke haven funnit n�got i min hand.� De svarade: �Ja, vare det s�.�
12	6	Samuel sade till folket: �Ja, HERREN vare vittne, han som l�t Mose och Aron uppst� och f�rde edra f�der upp ur Egyptens land.
12	7	S� tr�den nu fram, f�r att jag m� g� till r�tta med eder inf�r HERREN ang�ende allt gott som HERREN i sin r�ttf�rdighet har gjort mot eder och mot edra f�der.
12	8	N�r Jakob hade kommit fram till Egypten, ropade edra f�der till HERREN, och HERREN s�nde Mose och Aron, som f�rde edra f�der ut ur Egypten och l�to dem bos�tta sig h�r i landet.
12	9	Men n�r de gl�mde HERREN, sin Gud, s�lde han dem i Siseras hand, h�rh�vitsmannens i Hasor, och i filist�ernas hand och i Moabs konungs hand, och dessa stridde mot dem.
12	10	Men d� ropade till HERREN och sade: 'Vi hava syndat, ty vi hava �vergivit HERREN och tj�nat Baalerna och Astarterna; men r�dda oss nu fr�n v�ra fienders hand, s� vilja vi tj�na dig.'
12	11	D� s�nde HERREN Jerubbaal och Bedan och Jefta och Samuel och r�ddade eder fr�n edra fienders hand runt omkring, s� att I fingen bo i trygghet.
12	12	Men n�r I s�gen att Nahas, Ammons barns konung, kom emot eder, saden I till mig: 'Nej, en konung m�ste regera �ver oss', fast�n det �r HERREN, eder Gud, som �r eder konung.
12	13	Och se, h�r �r nu den konung I haven utvalt, den som I haven beg�rt; se, HERREN har satt en konung �ver eder.
12	14	Allenast man I nu frukta HERREN och tj�na honom och h�ra hans r�st och icke vara genstr�viga mot HERRENS befallning. Ja, b�de I och den konung som regerar �ver eder m�n f�lja HERREN, eder Gud.
12	15	Men om I icke h�ren HERRENS r�st, utan �ren genstr�viga mot HERRENS befallning, d� skall HERRENS hand drabba eder likasom edra f�der.
12	16	Tr�den nu ock fram och sen det stora under som HERREN skall g�ra inf�r edra �gon.
12	17	Nu �r ju tiden f�r vetesk�rden; men jag vill ropa till HERREN att han m� l�ta det dundra och regna. S� skolen I m�rka och se huru mycket ont I haven gjort i HERRENS �gon genom eder beg�ran att f� en konung.�
12	18	Och Samuel ropade till HERREN, och HERREN l�t det dundra och regna p� den dagen. D� betogs allt folket av stor fruktan f�r HERREN och f�r Samuel.
12	19	Och allt folket sade till Samuel: �Bed f�r dina tj�nare till HERREN, din Gud, att vi icke m� d�, eftersom vi till alla v�ra andra synder ock hava lagt det onda att vi hava beg�rt att f� en konung.�
12	20	Samuel sade till folket: �Frukten icke. V�l haven I gjort allt detta onda; men viken nu blott icke av ifr�n HERREN, utan tj�nen HERREN av allt edert hj�rta.
12	21	Viken icke av; ty d� f�ljen I tomma avgudar, som varken kunna hj�lpa eller r�dda, eftersom de �ro allenast tomhet.
12	22	Ty HERREN skall icke f�rskjuta sitt folk, f�r sitt stora namns skull, eftersom HERREN har behagat att g�ra eder till sitt folk.
12	23	Vare det ock fj�rran ifr�n mig att jag skulle s� synda mot HERREN, att jag upph�rde att bedja f�r eder! Jag vill fastmer l�ra eder den goda och r�tta v�gen.
12	24	Allenast frukten HERREN och tj�nen honom troget av allt edert hj�rta. Ty sen vilka stora ting han har gjort med eder!
12	25	Men om I g�ren vad ont �r, s� skolen b�de I och eder konung f�rg�s.�
13	1	Saul hade varit konung ett �r, och n�r han nu regerade �ver Israel p� andra �ret,
13	2	utvalde han �t sig tre tusen m�n ur Israel. Av dessa hade Saul sj�lv hos sig tv� tusen i Mikmas och i Betels bergsbygd, och ett tusen hade Jonatan hos sig i Gibea i Benjamin. Men det �vriga folket hade han l�tit g� hem, var och en till sin hydda.
13	3	Och Jonatan dr�pte filist�ernas fogde i Geba; och filist�erna fingo h�ra det. Men Saul l�t st�ta i basun �ver hela landet och s�ga: �Detta m� hebr�erna h�ra.�
13	4	S� fick hela Israel h�ra omtalas att Saul hade dr�pt filist�ernas fogde, och att Israel d�rigenom hade blivit f�rhatligt f�r filist�erna. Och folket b�dades upp att f�lja Saul till Gilgal.
13	5	Under tiden hade filist�erna f�rsamlat sig f�r att strida mot Israel: trettio tusen vagnar och sex tusen ryttare, och fotfolk s� talrikt som sanden p� havets strand; och de drogo upp och l�grade sig vid Mikmas, �ster om Bet-Aven.
13	6	D� nu israeliterna s�go sig vara i n�d, i det att folket sv�rt ansattes, g�mde sig folket i grottor, i skogssn�r och bland klippor, i fasta valv och i gropar.
13	7	Och somliga av hebr�erna gingo �ver Jordan in i Gads och Gileads land. Men Saul var �nnu kvar i Gilgal; och allt folket f�ljde honom med b�van.
13	8	N�r han nu hade v�ntat sju dagar, intill den tid Samuel hade best�mt men Samuel likv�l icke kom till Gilgal, begynte folket skingra sig och g� ifr�n honom.
13	9	D� sade Saul: �F�ren fram till mig br�nnoffers- och tackoffersdjuren.� D�rp� frambar han br�nnoffret.
13	10	Men just n�r han hade slutat att framb�ra br�nnoffret, kom Samuel. D� gick Saul honom till m�tes f�r att h�lsa honom.
13	11	Men Samuel sade: �Vad har du gjort!� Saul svarade: �N�r jag s�g att folket skingrade sig och gick ifr�n mig, under det att du icke kom inom den best�mda tiden, fast�n filist�erna voro f�rsamlade vid Mikmas,
13	12	d� t�nkte jag: Nu komma filist�erna hitned mot mig i Gilgal, och jag har �nnu icke b�nfallit inf�r HERREN. D� tog jag mod till mig och offrade br�nnoffret.�
13	13	Samuel sade till Saul: �Du har handlat d�raktigt. Du har icke h�llit det bud HERREN, din Gud, har givit dig; eljest skulle HERREN hava bef�st ditt konungad�me �ver Israel f�r evig tid.
13	14	Men nu skall ditt konungad�me icke bliva best�ndande. HERREN har s�kt sig en man efter sitt hj�rta, och honom har HERREN f�rordnat till furste �ver sitt folk, eftersom du icke har h�llit vad HERREN bj�d dig.�
13	15	D�refter stod Samuel upp och gick fr�n Gilgal till Gibea i Benjamin. Men Saul m�nstrade det folk som fanns hos honom: vid pass sex hundra man.
13	16	Och Saul och hans son Jonatan stannade i Geba i Benjamin med det folk som fanns hos dem, under det att filist�erna hade l�grat sig vid Mikmas.
13	17	Och en h�rskara, delad i tre hopar, drog ut ur filist�ernas l�ger f�r att h�rja: en hop tog v�gen till Ofra i Sualslandet,
13	18	en hop tog v�gen till Bet-Horon, och en hop tog v�gen till det omr�de som vetter �t Seboimsdalen, �t �knen till.
13	19	Ingen smed fanns d� i hela Israels land, ty filist�erna fruktade att hebr�erna skulle l�ta g�ra sig sv�rd eller spjut.
13	20	Och s� m�ste en israelit alltid begiva sig ned till filist�erna, om han ville l�ta v�ssa sin lie eller sin plogbill eller sin yxa eller sin sk�ra,
13	21	n�r det hade blivit n�got fel med eggen p� sk�rorna eller plogbillarna, eller med gafflarna eller yxorna, eller n�r oxpikarnas uddar beh�vde r�tas.
13	22	H�rav kom sig, att n�r striden skulle st�, ingen enda av Sauls och Jonatans folk hade ett sv�rd eller ett spjut; allenast Saul sj�lv och hans son Jonatan hade s�dana.
13	23	Men filist�erna l�to en utpost rycka fram till passet vid Mikmas.
14	1	S� h�nde sig nu en dag att Jonatan, Sauls son, sade till sin vapendragare: �Kom, l�t oss g� �ver till filist�ernas utpost d�r p� andra sidan.� Men han omtalade det icke f�r sin fader.
14	2	Saul vistades d� vid Gibeas gr�ns, under granattr�det i Migron, och folket som han hade hos sig utgjorde vid pass sex hundra man;
14	3	och Ahia, son till Ahitub, som var broder till I-Kabod, son till Pinehas, son till Eli, HERRENS pr�st i Silo, har d� efoden. Och folket visste icke om, att Jonatan hade g�tt bort.
14	4	Men i passet, d�r Jonatan s�kte g� �ver f�r att komma till filist�ernas utpost, l�g p� vardera sidan en brant klippa; den ena hette Boses och den andra Sene.
14	5	Den ena klippan reste sig i norr, mitt emot Mikmas, den andra i s�der, mitt emot Geba.
14	6	Och Jonatan sade till sin vapendragare: �Kom, l�t oss g� �ver till dessa oomskurnas utpost, kanh�nda skall HERREN g�ra n�got f�r oss. Ty intet hindrar HERREN att giva seger genom f� likas�v�l som genom m�nga.�
14	7	Hans vapendragare svarade honom: �G�r allt vad du har i sinnet. G� du �stad; jag f�ljer dig vart du vill.�
14	8	D� sade Jonatan: �V�lan, vi skola g� �ver till m�nnen d�r och laga s�, att de f� se oss.
14	9	Om de d� s�ga till oss s�: 'St�n stilla, till dess vi komma fram till eder', d� skola vi stanna d�r vi �ro och icke stiga upp till dem.
14	10	Om de d�remot s�ga s�: 'Kommen hitupp till oss', d� skola vi stiga ditupp, ty d� har HERREN givit dem i v�r hand; detta skall f�r oss vara tecknet h�rtill.�
14	11	N�r nu de tv� hade blivit synliga f�r filist�ernas utpost, sade filist�erna: �Se, hebr�erna krypa ut ur h�len d�r de hava g�mt sig.�
14	12	D�rp� ropade utpostens manskap till Jonatan och hans vapendragare och sade: �Kommen hitupp till oss, s� skola vi v�l l�ra eder!� D� sade Jonatan till sin vapendragare: �F�lj mig ditupp, ty HERREN har givit dem i Israels hand.�
14	13	Och Jonatan kl�ttrade p� h�nder och f�tter uppf�r, och hans vapendragare f�ljde honom. Och de f�llo f�r Jonatan; och hans vapendragare gick efter honom och gav dem d�dsst�ten.
14	14	I det f�rsta anfallet nedgjorde s� Jonatan och hans vapendragare vid pass tjugu m�n, p� en str�cka av vid pass ett halvt plogland.
14	15	D� uppstod f�rskr�ckelse i l�gret p� f�ltet och bland allt folket; utposterna och de som hade g�tt ut f�r att h�rja grepos ock av f�rskr�ckelse. Och marken darrade, s� att en f�rskr�ckelse ifr�n Gud uppstod.
14	16	Och Sauls v�ktare i Gibea i Benjamin fingo se att hopen var i uppl�sning, och att man sprang hit och dit.
14	17	D� sade Saul till folket som han hade hos sig: �H�llen m�nstring och sen efter, vem som har g�tt ifr�n oss.� N�r de d� h�llo m�nstring, funno de att Jonatan och hans vapendragare icke voro d�r.
14	18	D� sade Saul till Ahia: �F�r hit Guds ark.� Ty Guds ark fanns p� den tiden bland Israels barn.
14	19	Medan Saul �nnu talade med pr�sten, tilltog larmet i filist�ernas l�ger allt mer och mer. D� sade Saul till pr�sten: �L�t det vara.�
14	20	Och Saul och allt det folk som han hade hos sig f�rsamlade sig och drogo till stridsplatsen; d�r fingo de se att den ene hade lyft sitt sv�rd mot den andre, s� att en mycket stor f�rvirring hade uppst�tt.
14	21	Och de hebr�er som sedan gammalt lydde under filist�erna, och som hade dragit hitupp med dem och voro h�r och d�r i l�gret, dessa sl�to sig nu ock till de israeliter som anf�rdes av Saul och Jonatan.
14	22	Och n�r de israeliter som hade g�mt sig i Efraims bergsbygd h�rde att filist�erna flydde, satte alla dessa ocks� efter dem och deltogo i striden.
14	23	S� gav HERREN Israel seger p� den dagen, och striden fortsattes �nda bortom Bet-Aven.
14	24	N�r nu Israels m�n p� den dagen voro h�rt anstr�ngda, band Saul folket med f�ljande ed: �F�rbannad vare den man som f�rt�r n�gon f�da f�re aftonen, och innan jag har tagit h�mnd p� mina fiender.� S� smakade d� ingen av folket n�gon f�da.
14	25	Och n�r de allasammans kommo in i skogsbygden, l�g honung p� marken.
14	26	Men n�r folket hade kommit in i skogsbygden och f�tt se den utflutna honungen, v�gade dock ingen f�ra handen upp till munnen, ty folket fruktade f�r eden.
14	27	Jonatan d�remot hade icke h�rt, n�r hans fader band folket med eden; d�rf�r r�ckte han ut staven som han hade i sin hand och doppade dess �nda i honungskakan, och f�rde s� handen till munnen; d� kunde hans �gon �ter se klart.
14	28	Men en man bland folket tog till orda och sade: �Din fader har bundit folket med en dyr ed och sagt: 'F�rbannad vare den man som dag f�rt�r n�gon f�da.'� Och folket var uttr�ttat.
14	29	Jonatan svarade: �Min fader har d�rmed dragit olycka �ver landet. Sen huru klara mina �gon hava blivit, d�rf�r att jag smakade n�got litet av honungen h�r.
14	30	Huru mycket mer, om folket i dag hade f�tt �ta sig m�tta av bytet som de hade tagit fr�n sina fiender -- huru mycket st�rre skulle icke d� filist�ernas nederlag hava blivit!�
14	31	Emellertid slogo de filist�erna p� den dagen och f�rf�ljde dem fr�n Mikmas till Ajalon. Och folket var mycket uttr�ttat.
14	32	D�rf�r kastade sig folket �ver bytet och tog f�r, oxar och kalvar och slaktade dem p� marken; och folket �t sedan k�ttet med blodet i.
14	33	N�r man ber�ttade detta f�r Saul och sade: �Se, folket syndar mot HERREN genom att �ta k�tt med blodet i�, utropade han: �I haven handlat brottsligt. V�ltren nu fram till mig en stor sten.�
14	34	Och Saul sade vidare: �G�n ut bland folket och s�gen till dem 'Var och en f�re fram till mig sin oxe och sitt f�r, och slakten dem h�r och �ten; synden icke mot HERREN genom att �ta k�ttet med blodet i.'� D� f�rde allt folket, var och en med egen hand, om natten fram sina oxar och slaktade dem d�r.
14	35	Och Saul byggde ett altare �t HERREN; detta var det f�rsta altare som han byggde �t HERREN.
14	36	Och Saul sade: �L�t oss i natt draga ned och f�rf�lja filist�erna och anst�lla plundring bland dem, �nda till dess det bliver dager i morgon, och l�t oss laga s�, att ingen av dem bliver kvar.� De svarade: �G�r allt vad dig t�ckes.� Men pr�sten sade: �L�t oss tr�da fram hit till Gud.�
14	37	D� fr�gade Saul Gud: �Skall jag draga ned och f�rf�lja filist�erna? Vill du d� giva dem i Israels hand?� Men han gav honom intet svar den dagen.
14	38	D� sade Saul: �Kommen hitfram, alla I folkets f�rn�msta m�n, f�r att I m�n f� veta och se vari den synd best�r, som i dag har blivit beg�ngen.
14	39	Ty s� sant HERREN lever, han som har givit Israel seger: om den ock vore beg�ngen av min son Jonatan, skall han d�den d�.� Men ingen bland allt folket svarade honom.
14	40	D� sade han till hela Israel: �St�llen I eder p� ena sidan, s� vill jag med min son Jonatan st�lla mig p� andra sidan.� Folket svarade Saul: �G�r vad dig t�ckes.�
14	41	Och Saul sade till HERREN, �Israels Gud: �L�t sanningen komma i dagen.� D� tr�ffades Jonatan och Saul av lotten, och folket gick fritt.
14	42	Saul sade: �Kasten lott mellan mig och min son Jonatan.� D� tr�ffades Jonatan av lotten.
14	43	Saul sade till Jonatan: �Omtala f�r mig vad du har gjort.� D� omtalade Jonatan det f�r honom och sade: �Med �ndan av staven som jag hade i min hand tog jag litet honung och smakade d�rp� -- och s� skall jag nu d�!�
14	44	Saul svarade: �Ja, Gud straffe mig nu och framgent: du m�ste d�den d�, Jonatan.�
14	45	Men folket sade till Saul: �Skulle Jonatan d�, han som har f�rskaffat Israel denna stora seger? Bort det! S� sant HERREN lever, icke ett h�r fr�n hans huvud skall falla till jorden; ty med Guds hj�lp har han i dag utf�rt detta.� Och folket k�pte Jonatan fri ifr�n d�den.
14	46	Och Saul drog hem, utan att vidare f�rf�lja filist�erna; filist�erna beg�vo sig ock hem till sitt.
14	47	N�r Saul nu hade tagit konungad�met �ver Israel i besittning, f�rde han krig mot alla sina fiender runt omkring: mot Moab, mot Ammons barn, mot Edom, mot konungarna i Soba och mot filist�erna; och vart han v�nde sig tuktade han dem.
14	48	Han gjorde m�ktiga ting och slog Amalek och r�ddade s� Israel fr�n dess plundrares hand.
14	49	Sauls s�ner voro Jonatan, Jisvi och Malki-Sua; och av hans b�da d�ttrar hette den �ldre Merab och den yngre Mikal.
14	50	Sauls hustru hette Ahinoam, Ahimaas' dotter. Hans h�rh�vitsman hette Abiner, son till Ner, som var Sauls farbroder.
14	51	Ty Kis, Sauls fader, och Ner, Abners fader, voro s�ner till Abiel.
14	52	Men kriget mot filist�erna p�gick h�ftigt, s� l�nge Saul levde. Och varhelst Saul s�g n�gon rask och krigsduglig man tog han honom i sin tj�nst.
15	1	Men Samuel sade till Saul: �Det var mig HERREN s�nde att sm�rja dig till konung �ver sitt folk Israel. S� h�r nu HERRENS ord.
15	2	S� s�ger HERREN Sebaot: Jag vill hems�ka Amalek f�r det som han gjorde mot Israel, att han lade sig i v�gen f�r honom, n�r han drog upp ur Egypten.
15	3	S� drag nu �stad och sl� amalekiterna och giv dem till spillo, med allt vad de hava, och skona dem icke, utan d�da b�de m�n och kvinnor, b�de barn och spenabarn, b�de f�kreatur och f�r, b�de kameler och �snor.�
15	4	D� b�dade Saul upp folket och m�nstrade dem i Telaim: tv� hundra tusen man fotfolk, och dessutom tio tusen man fr�n Juda.
15	5	N�r Saul sedan kom till Amaleks stad, lade han ett bakh�ll i dalen.
15	6	Men till kain�erna l�t Saul s�ga: �Skiljen eder fr�n amalekiterna och dragen ned, f�r att jag icke m� utrota eder tillsammans med dem. I bevisaden ju barmh�rtighet mot alla Israels barn, n�r de drogo ut ur Egypten.� D� skilde sig kain�erna fr�n amalekiterna.
15	7	Och Saul slog amalekiterna och f�rf�ljde dem fr�n Havila fram emot Sur, som ligger �ster om Egypten.
15	8	Och han tog Agag, Amaleks konung, levande till f�nga, och allt folket gav han till spillo, och han slog dem med sv�rdsegg.
15	9	Men Saul och folket skonade Agag, s� ock det b�sta och det n�st b�sta av f�r och f�kreatur j�mte lammen, korteligen, allt som var av v�rde; s�dant ville de icke giva till spillo. All boskap d�remot, som var d�lig och mager, g�vo de till spillo.
15	10	D� kom HERRENS ord till Samuel; han sade:
15	11	�Jag �ngrar att jag har gjort Saul till konung, ty han har v�nt sig bort ifr�n mig och icke fullgjort mina befallningar.� Detta gick Samuel h�rt till sinnes, och han ropade till HERREN hela den natten.
15	12	Och bittida om morgonen stod Samuel upp och gick f�r att m�ta Saul. D� blev det ber�ttat f�r Samuel att Saul hade kommit till Karmel och d�r rest �t sig en minnesstod, och att han sedan hade v�nt om och dragit d�rifr�n ned till Gilgal.
15	13	N�r nu Samuel kom till Saul, sade Saul till honom: �V�lsignad vare du av HERREN. Jag har nu fullgjort HERRENS befallning.�
15	14	Men Samuel sade: �Vad �r det d� f�r ett l�te av f�r som ljuder i mina �ron, och vad �r det f�r ett l�te av f�kreatur som jag h�r?�
15	15	Saul svarade: �Fr�n amalekiterna hava de f�rt dem med sig, ty folket skonade det b�sta av f�ren och f�kreaturen f�r att offra det �t HERREN, din Gud; men det �vriga hava vi givit till spillo.�
15	16	D� sade Samuel till Saul: �H�ll nu upp, s� vill jag f�rkunna f�r dig vad HERREN i natt har talat till mig. Han sade till honom: �Tala.�
15	17	Samuel sade: �Se, fast�n du var ringa i dina egna �gon, har du blivit ett huvud f�r Israels stammar, ty HERREN smorde dig till konung �ver Israel.
15	18	Och HERREN s�nde dig �stad och sade: 'G� och giv till spillo amalekiterna, de syndarna, och strid mot dem, till dess att du har f�rgjort dem.'
15	19	Varf�r har du d� icke h�rt HERRENS r�st, utan kastat dig �ver bytet och gjort vad ont �r i HERRENS �gon?�
15	20	Saul svarade Samuel: �Jag har ju h�rt HERRENS r�st och g�tt den v�g p� vilken HERREN har s�nt mig. Jag har f�rt hit Agag, Amaleks konung, och givit Amalek till spillo.
15	21	Men folket tog av bytet far och f�kreatur, det b�sta av det tillspillogivna, f�r att offra det �t HERREN din Gud, i Gilgal.�
15	22	D� sade Samuel: �Menar du att HERREN har samma behag till br�nnoffer och slaktoffer som d�rtill att man h�r HERRENS r�st? Nej, lydnad �r b�ttre �n offer, och h�rsamhet b�ttre �n det feta av v�durar.
15	23	Ty genstr�vighet �r trolldomssynd, och motsp�nstighet �r avguderi och husgudsdyrkan. Eftersom du har f�rkastat HERRENS ord, har han ock f�rkastat dig, och du skall icke l�ngre vara konung.�
15	24	Saul sade till Samuel: �Jag har syndat d�rmed att jag har �vertr�tt HERRENS befallning och handlat emot dina ord; ty jag fruktade f�r folket och lyssnade till deras ord.
15	25	Men f�rl�t mig nu min synd, och v�nd tillbaka med mig, s� att jag f�r tillbedja HERREN.�
15	26	Samuel sade till Saul: �Jag v�nder icke tillbaka med dig; ty d� du har f�rkastat HERRENS ord, har HERREN ock f�rkastat dig, s� att du icke l�ngre f�r vara konung �ver Israel.�
15	27	N�r nu Samuel v�nde sig om f�r att g�, fattade han i h�rnet p� hans mantel, och den rycktes s�nder.
15	28	Och Samuel sade till honom: �HERREN har i dag ryckt Israels konungarike fr�n dig och givit det �t en annan, som �r b�ttre �n du.
15	29	Och den H�rlige i Israel ljuger icke och �ngrar sig icke; ty han �r icke en m�nniska, s� att han skulle kunna �ngra sig.�
15	30	Han svarade: �Jag har syndat; men bevisa mig dock nu den �ran inf�r de �ldste i mitt folk och inf�r Israel, att du v�nder tillbaka med mig, s� att jag f�r tillbedja HERREN, din Gud.�
15	31	D� v�nde Samuel tillbaka och f�ljde med Saul; och Saul tillbad HERREN.
15	32	Och Samuel sade: �F�ren fram till mig Agag, Amaleks konung.� D� gick Agag med glatt mod fram till honom. Och Agag sade: �V�lan, snart �r d�dens bitterhet �verst�nden.�
15	33	Men Samuel sade: �S�som ditt sv�rd har gjort kvinnor barnl�sa s� skall ock din moder bliva barnl�s framf�r andra kvinnor.� D�rp� h�gg Samuel Agag i stycken inf�r HERREN, i Gilgal.
15	34	Sedan begav sig Samuel till Rama; men Saul drog upp till sitt hem i Sauls Gibea.
15	35	Och Samuel ville icke mer se Saul s� l�nge han levde, ty Samuel s�rjde �ver Saul, eftersom HERREN �ngrade att han hade gjort Saul till konung �ver Israel.
16	1	Och HERREN sade till Samuel: �Huru l�nge t�nker du s�rja �ver Saul? Jag har ju f�rkastat honom, ty jag vill icke l�ngre att han skall vara konung �ver Israel. Fyll ditt horn med olja och g� �stad jag vill s�nda dig till betlehemiten Isai, ty en av hans s�ner har jag utsett �t mig till konung.�
16	2	Men Samuel sade: �Huru skall jag kunna g� dit? Om Saul f�r h�ra det, s� dr�per han mig.� HERREN svarade: �Tag en kviga med dig och s�g: 'Jag har kommit f�r att offra �t HERREN.'
16	3	Sedan skall du inbjuda Isai till offret, och jag skall d� sj�lv l�ta dig veta vad du b�r g�ra, och du skall sm�rja �t mig den jag s�ger dig.�
16	4	Samuel gjorde vad HERREN hade sagt, och kom s� till Bet-Lehem Men n�r de �ldste i staden fingo se honom, blevo de f�rskr�ckta och fr�gade: �Allt st�r v�l r�tt till?�
16	5	Han svarade: �Ja. Jag har kommit f�r att offra �t HERREN. Helgen eder och kommen med mig tid offret.� Och han helgade Isai och hans s�ner och inbj�d dem till offret.
16	6	N�r de nu kommo dit och han fick se Eliab, t�nkte han: �F�rvisso st�r HERRENS smorde h�r inf�r honom.�
16	7	Men HERREN sade till Samuel �Sk�da icke p� hans utseende och p� hans h�gv�xta gestalt, ty jag har f�rkastat honom. Ty det �r icke s�som en m�nniska ser; en m�nniska ser p� det som �r f�r �gonen men HERREN ser till hj�rtat.�
16	8	D� kallade Isai p� Abinadab och l�t honom g� fram f�r Samuel. Men han sade: �Icke heller denne har HERREN utvalt.�
16	9	D� l�t Isai Samma g� fram. Men han sade: �Icke heller denne har HERREN utvalt.�
16	10	P� detta s�tt l�t Isai sju av sina s�ner g� fram f�r Samuel; men Samuel sade till Isai: �HERREN har icke utvalt n�gon av dessa.�
16	11	Och Samuel fr�gade Isai: ��r detta alla ynglingarna?� Han svarade: ��nnu �terst�r den yngste, men han g�r nu i vall med f�ren.� D� sade Samuel till Isai: �S�nd �stad och h�mta hit honom, ty vi skola icke s�tta oss till bords, f�rr�n han kommer hit.�
16	12	D� s�nde han �stad och l�t h�mta honom, och han var ljusl�tt och hade sk�na �gon och ett fagert utseende. Och HERREN sade: �St� upp och sm�rj honom, ty denne �r det.�
16	13	D� tog Samuel sitt oljehorn och smorde honom mitt ibland hans br�der; och HERRENS Ande kom �ver David, fr�n den dagen och allt framgent. Sedan stod Samuel upp och gick till Rama.
16	14	Men sedan HERRENS Ande hade vikit ifr�n Saul, kvaldes han av en ond ande fr�n HERREN.
16	15	D� sade Sauls tj�nare till honom: �Eftersom en ond ande fr�n Gud kv�ljer dig,
16	16	m� du, v�r herre, tills�ga dina tj�nare, som st� inf�r dig, att de s�ka upp en man som �r kunnig i harpospel, p� det att han m� spela p� harpan, n�r den onde anden fr�n Gud kommer �ver dig; s� skall det bliva b�ttre med dig.�
16	17	D� sade Saul till sina tj�nare: �Sen eder f�r min r�kning om efter en man som �r skicklig i str�ngaspel, och f�ren honom till mig.�
16	18	En av m�nnen svarade d� och sade: �Betlehemiten Isai har en son som jag har funnit vara kunnig i str�ngaspel, en k�ck stridsman och en f�rst�ndig man, d�rtill en fager man; och HERREN �r med honom.�
16	19	S� s�nde d� Saul bud till Isai och l�t s�ga: �S�nd till mig din son David, som vaktar f�ren.�
16	20	D� tog Isai en �sna, som han lastade med br�d, vidare en vinl�gel och en killing, och s�nde detta med sin son David till Saul.
16	21	S� kom David till Saul och tr�dde i hans tj�nst och blev honom mycket k�r, s� att han fick bliva hans vapendragare.
16	22	Och Saul s�nde till Isai och l�t s�ga: �L�t David stanna kvar i min tj�nst, ty han har funnit n�d f�r mina �gon.�
16	23	N�r nu anden fr�n Gud kom �ver Saul, tog David harpan och spelade; d� k�nde Saul lindring, och det blev b�ttre med honom, och den onde anden vek ifr�n honom.
17	1	Men filist�erna f�rsamlade sina h�rar till strid; de f�rsamlade sig vid det Soko som h�r till Juda. Och de l�grade sig mellan Soko och Aseka, vid Efes-Dammim.
17	2	Saul och Israels m�n hade ock f�rsamlat sig och l�grat sig i Terebintdalen; och de st�llde upp sig till strid mot filist�erna.
17	3	Filist�erna stodo vid berget p� ena sidan, och israeliterna stodo vid berget p� andra sidan, s� att de hade dalen emellan sig.
17	4	D� framtr�dde ur filist�ernas skaror en envigesk�mpe vid namn Goljat, fr�n Gat; han var sex alnar och ett kvarter l�ng.
17	5	Han hade en kopparhj�lm p� sitt huvud och var kl�dd i ett fj�llpansar, och hans pansar hade en vikt av fem tusen siklar koppar.
17	6	Och han hade benskenor av koppar och bar en lans av koppar p� sin rygg.
17	7	Skaftet p� hans spjut liknade en v�vbom, och spetsen p� spjutet h�ll sex hundra siklar j�rn. Och hans sk�ldb�rare gick framf�r honom.
17	8	Han tr�dde nu fram och ropade till Israels h�r och sade till dem: �Varf�r dragen I ut och st�llen upp eder till strid? Jag st�r h�r p� filist�ernas v�gnar, och I �ren Sauls tj�nare; v�ljen nu ut �t eder en man som m� komma hitned till mig.
17	9	Om han f�rm�r strida mot mig och sl�r ned mig, s� skola vi vara eder underd�niga; men om jag bliver hans �verman och sl�r ned honom, s� skolen I vara oss underd�niga och tj�na oss.�
17	10	Och filist�en sade ytterligare: �Jag har i dag sm�dat Israels h�r. Skaffen nu hit n�gon, s� att vi f� strida med varandra!
17	11	D� Saul och hela Israel h�rde dessa filist�ens ord, blevo de gripna av f�rf�ran och stor fruktan.
17	12	Men David var son till den omtalade efratiten fr�n Bet-Lehem i Juda, som hette Isai och hade �tta s�ner; denne var p� Sauls tid en gammal man vid framskriden �lder.
17	13	Nu hade Isais tre �ldsta s�ner dragit �stad och f�ljt med Saul ut i kriget. Av dessa hans tre s�ner, som hade dragit ut i kriget, hette den f�rstf�dde Eliab, hans andre son Abinadab och den tredje Samma.
17	14	David var den yngste. De tre �ldsta hade nu f�ljt med Saul.
17	15	Men David l�mnade understundom Saul och gick hem f�r att vakta sin faders f�r i Bet-Lehem.
17	16	Och filist�en kom fram b�de bittida och sent; i fyrtio dagar kom han och st�llde sig d�r.
17	17	Nu sade Isai en g�ng till sin son David: �Tag f�r dina br�ders r�kning en efa av dessa rostade ax j�mte dessa tio br�d, och skaffa detta skyndsamt till dina br�der i l�gret.
17	18	Och dessa tio ostar skall du f�ra till deras �verh�vitsman. Du skall se efter, om det st�r v�l till med dina br�der, och beg�ra av dem en mottagningspant.
17	19	Saul och de och alla Israels m�n �ro n�mligen i Terebintdalen och strida mot filist�erna.�
17	20	Bittida f�ljande morgon �verl�mnade David f�ren �t en vaktare, tog med sig vad han skulle och begav sig �stad, s�som Isai hade bjudit honom. N�r han kom fram till vagnborgen, hov h�ren, som d� skulle draga ut i slagordning, upp sitt h�rskri.
17	21	Och Israel och filist�erna st�llde upp sig i slagordning mot varandra.
17	22	D� l�mnade David ifr�n sig sakerna �t trossvaktaren och skyndade bort till h�ren; och n�r han kom dit, h�lsade han sina br�der.
17	23	Under det att han talade med dem, tr�dde nu envigesk�mpen, han som hette Goljat, filist�en ifr�n Gat, fram ur filist�ernas h�r och talade s�som f�rut; och David h�rde det.
17	24	Och alla Israels m�n flydde f�r mannen, n�r de fingo se honom och fruktade storligen.
17	25	Och Israels m�n sade: �Sen I mannen d�r, som nu tr�der upp? Han tr�der upp f�r att sm�da Israel. Men den man som sl�r ned honom vill konungen beg�va med stor rikedom, och �t honom vill han giva sin dotter, och hans faders hus vill han g�ra skattefritt i Israel.�
17	26	Och David sade till de man som stodo bredvid honom: �Vad f�r den man som sl�r ned denne filist� och d�rmed tager bort s�dan sm�lek fr�n Israel? Ty vem �r denne oomskurne filist�, som v�gar sm�da den levande Gudens h�r?�
17	27	Folket upprepade d� f�r honom det som nyss hade blivit sagt; de sade: �Detta f�r den man som sl�r ned honom.�
17	28	Men Eliab, hans �ldste broder, h�rde huru han talade med m�nnen; d� uppt�ndes Eliabs vrede mot David, och han sade: �Varf�r har du kommit hitned, och �t vem har du �verl�mnat den lilla f�rhjorden d�r i �knen? Jag k�nner ditt �vermod och ditt hj�rtas ondska; f�r att se p� striden �r det som du har kommit hitned.�
17	29	David svarade: �Vad har jag d� gjort? Det var ju allenast en fr�ga.�
17	30	Sedan v�nde han sig ifr�n honom till en annan och upprepade sin fr�ga, och folket gav honom samma svar som f�rut.
17	31	Men vad David hade talat blev bekant; och man ber�ttade det f�r Saul, och denne l�t h�mta honom.
17	32	Och David sade till Saul: �M� ingen l�ta sitt mod falla. Din tj�nare vill g� �stad och strida mot denne filist�.�
17	33	Saul sade till David: �Icke kan du g� �stad mot denne filist� och strida mot honom; du �r du ju allenast en yngling, och han �r en stridsman allt ifr�n ungdomen.�
17	34	Men David svarade Saul: �Din tj�nare har g�tt i vall med sin faders f�r; om d� ett lejon eller en bj�rn kom och tog bort ett f�r av hjorden,
17	35	s� f�ljde jag efter vilddjuret och slog ned det och ryckte rovet ur munnen p� det; och om det d� reste sig upp mot mig, s� fattade jag det i sk�gget och slog ned det och d�dade det.
17	36	Har nu din tj�nare slagit ned b�de lejon och bj�rn, s� skall det g� denne oomskurne filist� s�som det gick vart och ett av dessa djur, ty han har sm�dat den levande Gudens h�r.�
17	37	Och David sade ytterligare: �HERREN, som r�ddade mig undan lejon och bj�rn, han skall ock r�dda mig undan denne filist�.� D� sade Saul till David: �G� d� �stad; HERREN skall vara med dig.�
17	38	Och Saul kl�dde p� David sina egna kl�der och satte en kopparhj�lm p� hans huvud och kl�dde p� honom ett pansar.
17	39	Och David omgjordade sig med hans sv�rd utanp� kl�derna och pr�vade p� att g� d�rmed, ty han hade aldrig f�rs�kt n�got s�dant. Och David sade till Saul: �Jag kan icke g� s� kl�dd, ty jag har aldrig f�rs�kt s�dant.� D�rp� lade David det av sig.
17	40	Och han tog sin stav i handen och valde ut �t sig fem sl�ta stenar ur b�cken och lade dem i sin herdev�ska och i barmen, och tog sin slunga i handen; d�refter gick han fram mot filist�en.
17	41	Och filist�en gick fram�t och kom David allt n�rmare, och hans sk�ld b�rare gick framf�r honom.
17	42	D� nu filist�en s�g upp och fick se David, f�raktade han honom; ty denne var �nnu en yngling, ljusl�tt och sk�n.
17	43	Och filist�en sade till David: �Menar du att jag �r en hund, eftersom du kommer emot mig med k�ppar?� Och filist�en f�rbannade David, i det han svor vid sina gudar.
17	44	Sedan sade filist�en till David: �Kom hit till mig, s� skall jag giva ditt k�tt �t himmelens f�glar och �t markens djur.�
17	45	David svarade filist�en: �Du kommer mot mig med sv�rd och spjut och lans, men jag kommer mot dig i HERREN Sebaots namn, hans som �r Israels h�rs Gud, den h�rs som du har sm�dat.
17	46	HERREN skall denna dag �verl�mna dig i min hand, s� att jag skall sl� ned dig och taga ditt huvud av dig, och jag skall denna dag giva de filisteiska krigarnas d�da kroppar �t himmelens f�glar och �t jordens vilda djur; s� skola alla l�nder f�rnimma att Israel har en Gud.
17	47	Och hela denna hop skall f�rnimma att det icke �r genom sv�rd och spjut som HERREN giver seger; ty striden �r HERRENS, och han skall giva eder i v�r hand.�
17	48	N�r d� filist�en gjorde sig redo och gick fram�t och n�rmade sig David, sprang David med hast fram mot h�ren, filist�en till m�tes.
17	49	Och David stack sin hand i v�skan och tog d�rur en sten och slungade och tr�ffade filist�en i pannan; och stenen tr�ngde in i pannan, s� att han f�ll omkull med ansiktet mot jorden.
17	50	S� �vervann David filist�en med slunga och sten och slog filist�en till d�ds,
17	51	utan att David d�rvid hade n�got sv�rd i sin hand. Sedan sprang David fram och st�llde sig invid filist�en och fattade i hans sv�rd; och n�r han hade dragit det ut ur skidan, gav han honom d�dsst�ten och h�gg av hans huvud d�rmed. N�r filist�erna nu s�go att deras k�mpe var d�d, flydde de.
17	52	Men Israels och Juda man stodo upp och h�jde ett h�rskri och f�rf�ljde filist�erna �nda dit d�r v�gen g�r till Gai, och �nda intill Ekrons portar; och filist�er f�llo och l�go slagna p� v�gen till Saaraim, och sedan �nda till Gat och �nda till Ekron.
17	53	Sedan Israels barn s�lunda h�ftigt hade f�rf�ljt filist�erna, v�nde de tillbaka och plundrade deras l�ger.
17	54	Och David tog filist�ens huvud och f�rde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt t�lt.
17	55	N�r Saul s�g David g� ut mot filist�en, fr�gade han h�rh�vitsmannen Abner: �Vems son �r denne yngling, Abner?� Abner svarade: �S� sant du lever, konung, jag vet det icke.�
17	56	D� sade konungen: �H�r d� efter, vems son den unge mannen �r.�
17	57	N�r sedan David v�nde tillbaka, efter att hava slagit ihj�l filist�en, tog Abner honom med sig och f�rde honom inf�r Saul, medan han �nnu hade filist�ens huvud i sin hand.
17	58	D� sade Saul till honom: �Vems son �r du, yngling� David svarade: �Din tj�nare Isais, betlehemitens, son.�
18	1	Sedan, efter det att David hade talat ut med Saul, f�ste sig Jonatans hj�rta s� vid Davids hj�rta, att Jonatan hade honom lika k�r som sitt eget liv.
18	2	Och Saul tog honom till sig p� den dagen och l�t honom icke mer v�nda tillbaka till sin faders hus.
18	3	Och Jonatan sl�t ett f�rbund med David, d� han nu hade honom lika k�r som sitt eget liv.
18	4	Och Jonatan tog av sig manteln som han hade p� sig och gav den �t David, s� ock sina �vriga kl�der, �nda till sitt sv�rd, sin b�ge och sitt b�lte
18	5	Och n�r David drog ut, hade han framg�ng �verallt dit Saul s�nde honom; Saul satte honom d�rf�r �ver krigsfolket. Och allt folket fann behag i honom, ocks� de som voro Sauls tj�nare.
18	6	Och n�r de kommo hem, d� David v�nde tillbaka, efter att hava slagit ned filist�en, gingo kvinnorna ut fr�n alla Israels st�der, under s�ng och dans, f�r att m�ta konung Saul med jubel, med pukor och trianglar.
18	7	Och kvinnorna sj�ngo med fr�jd s�lunda: �Saul har slagit sina tusen, men David sina tio tusen.�
18	8	D� blev Saul mycket vred, ty det talet misshagade honom, och han sade: ��t David hava de givit tio tusen, och �t mig hava de givit tusen; nu fattas honom allenast konungad�met.�
18	9	Och Saul s�g med ont �ga p� David fr�n den dagen och allt framgent.
18	10	Dagen d�refter kom en ond ande fr�n Gud �ver Saul, s� att han rasade i sitt hus; men David spelade p� harpan, s�som han dagligen pl�gade. Och Saul hade sitt spjut i handen.
18	11	Och Saul sv�ngde spjutet och t�nkte: �Jag skall spetsa David fast vid v�ggen.� Men David b�jde sig undan f�r honom, tv� g�nger.
18	12	Och Saul fruktade f�r David, eftersom HERREN var med honom, sedan han hade vikit ifr�n Saul.
18	13	D�rf�r avl�gsnade Saul honom ifr�n sig, i det att han gjorde honom till �verh�vitsman i sin h�r; han blev s� folkets ledare och anf�rare.
18	14	Och David hade framg�ng p� alla sina v�gar, och HERREN var med honom.
18	15	D� nu Saul s�g att han hade s� stor framg�ng, fruktade han honom �n mer.
18	16	Men hela Israel och Juda hade David k�r, eftersom han var deras ledare och anf�rare.
18	17	Och Saul sade till David: �Se, min �ldsta dotter, Merab, vill jag giva dig till hustru; skicka dig allenast s�som en tapper man i min tj�nst, och f�r HERRENS krig.� Ty Saul t�nkte: �Min hand m� icke drabba honom, filist�ernas hand m� drabba honom.�
18	18	Men David svarade Saul: �Vem �r jag, vilka hava mina levnadsf�rh�llanden varit, och vad �r min faders sl�kt i Israel, eftersom jag skulle bliva konungens m�g?�
18	19	N�r tiden kom att Sauls dotter Merab skulle hava givits �t David, blev hon emellertid given till hustru �t meholatiten Adriel. --
18	20	Men Sauls dotter Mikal hade David k�r. Och n�r man omtalade detta f�r Saul, behagade det honom.
18	21	Saul t�nkte n�mligen: �Jag skall giva henne �t honom, f�r att hon m� bliva honom en snara, s� att filist�ernas hand drabbar honom.� Och Saul sade till David: �F�r andra g�ngen kan du nu bliva min m�g.�
18	22	Och Saul bj�d sina tj�nare att de hemligen skulle tala s� med David: �Se, konungen har behag till dig, och alla hans tj�nare hava dig k�r; du h�r nu bliva konungens m�g.�
18	23	Och Sauls tj�nare talade dessa ord i Davids �ron. Men David sade: �Tyckes det eder vara en s� ringa sak att bliva konungens m�g? Jag �r ju en fattig och ringa man.�
18	24	Detta omtalade Sauls tj�nare f�r honom och sade: �S� har David sagt.�
18	25	D� tillsade Saul dem att de skulle s�ga s� till David: �Konungen beg�r ingen annan brudg�va �n f�rhudarna av ett hundra filist�er, f�r att h�mnd s� m� tagas p� konungens fiender.� Saul hoppades n�mligen att han skulle f� David f�lld genom filist�ernas hand.
18	26	N�r s� hans tj�nare omtalade f�r David vad han hade sagt, ville David g�rna p� det villkoret bliva konungens m�g; och innan tiden �nnu var f�rlupen,
18	27	stod David upp och drog �stad med sina m�n och slog av filist�erna tv� hundra man. Och David tog deras f�rhudar med sig, och fulla antalet blev �verl�mnat �t konungen, f�r att han skulle bliva konungens m�g. Och Saul gav honom s� sin dotter Mikal till hustru.
18	28	Men Saul s�g och f�rstod att HERREN var med David; Och Sauls dotter Mikal hade honom k�r.
18	29	D� fruktade Saul �nnu mer f�r David, och s� blev Saul Davids fiende f�r hela livet.
18	30	Men filist�ernas furstar drogo i f�lt; och s� ofta de drogo ut, hade David st�rre framg�ng �n n�gon annan av Sauls tj�nare, s� att hans namn blev mycket ber�mt.
19	1	Och Saul talade med sin son Jonatan och med alla sina tj�nare om att d�da David; men Sauls son Jonatan var David mycket tillgiven.
19	2	D�rf�r omtalade Jonatan detta f�r David och sade: �Min fader Saul s�ker att d�da dig. Tag dig allts� till vara i morgon och h�ll dig g�md p� n�gon plats d�r du kan vara dold.
19	3	Men sj�lv vill jag g� ut och st�lla mig bredvid min fader p� marken, d�r du �r, och jag vill tala om dig med min fader; om jag d� m�rker n�got, skall jag sedan omtala det f�r dig.
19	4	Och Jonatan talade till Davids b�sta med sin fader Saul och sade till honom: �Konungen m� icke f�rsynda sig p� sin tj�nare David ty han har icke f�rsyndat sig mot dig, utan vad han har gjort har varit till stort gagn f�r dig.
19	5	Han tog ju sin sj�l i sin hand och slog ned filist�en, och HERREN gav s� hela Israel en stor seger; du har sj�lv sett det och glatt dig d�r�t. Varf�r skulle du d� f�rsynda dig p� oskyldigt blod genom att d�da David utan sak?�
19	6	Och Saul lyssnade till Jonatans ord; och Saul svor: �S� sant HERREN lever, han skall icke d�das.�
19	7	Sedan kallade Jonatan David till sig; och Jonatan omtalade f�r honom allt som hade blivit sagt. D�refter f�rde Jonatan David till Saul, och han var i hans tj�nst s�som f�rut.
19	8	N�r s� kriget �ter begynte, drog David ut och stridde mot filist�erna och tillfogade dem ett stort nederlag, s� att de flydde f�r honom.
19	9	Men en ond ande fr�n HERREN kom �ver Saul, d�r han satt i sitt hus med spjutet i handen, under det att David spelade p� harpan.
19	10	D� s�kte Saul att med spjutet spetsa David fast vid v�ggen; men denne vek undan f�r Saul, s� att han allenast st�tte spjutet in i v�ggen. Och David flydde och kom undan samma natt.
19	11	Emellertid s�nde Saul till Davids hus n�gra m�n med uppdrag att vakta p� honom och att sedan om morgonen d�da honom. Men Mikal, Davids hustru, omtalade detta f�r honom och sade: �Om du icke i natt r�ddar ditt liv, s� �r du i morgon d�dens man.�
19	12	D�refter sl�ppte Mikal ned David genom f�nstret; och han begav sig p� flykten och kom s� undan.
19	13	Sedan tog Mikal husguden och lade honom i s�ngen och satte myggn�tet av geth�r �ver huvudg�rden och h�ljde t�cket �ver honom.
19	14	N�r sedan Saul s�nde sina m�n med uppdrag att h�mta David, sade hon: �Han �r sjuk.�
19	15	D� s�nde Saul dit m�nnen med uppdrag att skaffa sig tilltr�de till David sj�lv och sade: �B�ren honom i s�ngen hitupp till mig, s� att jag f�r d�da honom.�
19	16	Men n�r m�nnen kommo in, fingo de se att det var husguden som l�g i s�ngen, med myggn�tet �ver huvudg�rden.
19	17	D� sade Saul till Mikal: �Varf�r har du s� bedragit mig och sl�ppt min fiende, s� att han har kommit undan?� Mikal svarade Saul: �Han sade till mig: 'Sl�pp mig; eljest d�dar jag dig.'�
19	18	N�r David nu hade flytt och kommit undan, begav han sig till Samuel i Rama och omtalade f�r denne allt vad Saul hade gjort honom. Och han och Samuel gingo till Najot och stannade d�r.
19	19	Och det blev ber�ttat f�r Saul att David var i Najot vid Rama.
19	20	D� s�nde Saul dit n�gra m�n med uppdrag att h�mta David. Men n�r Sauls utskickade fingo se skaran av profeterna i profetisk h�nryckning, och fingo se Samuel st� d�r s�som deras anf�rare, kom Guds Ande �ver dem, s� att ocks� de fattades av h�nryckning.
19	21	N�r man omtalade detta f�r Saul, s�nde han dit andra m�n; men ocks� de fattades av h�nryckning. Och n�r han d� ytterligare, f�r tredje g�ngen, s�nde dit m�n med samma uppdrag, fattades ocks� dessa av h�nryckning.
19	22	D� begav han sig sj�lv till Rama; och n�r han kom till den stora brunnen i Seku, fr�gade han: �Var �ro Samuel och David?� Man svarade: �De �ro i Najot vid Rama.�
19	23	D� begav han sig dit, till Najot vid Rama. Men Guds Ande kom ocks� �ver honom, s� att han hela v�gen gick i profetisk h�nryckning, �nda till dess att han kom fram till Najot vid Rama.
19	24	D� kastade ocks� han av sig sina kl�der, i det att ocks� han blev fattad av h�nryckning inf�r Samuel; och han f�ll ned och l�g d�r naken hela den dagen och hela natten. D�rf�r pl�gar man s�ga: ��r ock Saul bland profeterna?�
20	1	Men David flydde fr�n Najot vid Rama och kom till Jonatan och sade: �Vad har jag gjort? Vilken missg�rning, vilken synd har jag beg�tt mot dig fader, eftersom han st�r efter mitt liv?�
20	2	Han svarade honom: �Bort det! Du skall icke d�. Min fader g�r ju intet, varken n�got viktigt eller n�got oviktigt, utan att uppenbara det f�r mig. Varf�r skulle d� min fader d�lja detta f�r mig? Nej, s� skall icke ske.�
20	3	Men David betygade ytterligare med ed och sade: �Din fader vet v�l att jag har funnit n�d f�r dina �gon; d�rf�r t�nker han: 'Jonatan skall icke f� veta detta, p� det att han icke m� bliva bedr�vad.' Men s� sant HERREN lever, och s� sant du sj�lv lever: det �r icke mer �n ett steg mellan mig och d�den.�
20	4	D� sade Jonatan till David: �Vadhelst du �nskar skall jag g�ra f�r dig.�
20	5	David sade till Jonatan: �I morgon �r ju nym�nad, och jag skulle d� r�tteligen sitta till bords med konungen; men l�t mig nu g� och g�mma mig ute p� marken till i �vermorgon afton.
20	6	Om d� din fader saknar mig, s� s�g: 'David utbad sig tillst�nd av mig att f� g�ra ett hastigt bes�k i sin stad, Bet-Lehem, d�r hela sl�kten nu firar sin �rliga offerfest.'
20	7	Om han d� s�ger: 'Gott!', s� kan din tj�nare vara trygg. Men om han bliver vred, s� m�rker du d�rav att han har beslutit min of�rd.
20	8	Visa s� din n�d mot din tj�nare, eftersom du har l�tit din tj�nare ing� ett HERRENS f�rbund med dig. Men om det finnes n�gon missg�rning hos mig, s� d�da mig du, ty varf�r skulle du f�ra mig till din fader?�
20	9	D� sade Jonatan: �Bort det! Om jag m�rker att min fader har beslutit att l�ta of�rd komma �ver dig, skall jag f�rvisso omtala det f�r dig.�
20	10	Men David sade till Jonatan: �Vem skall omtala f�r mig detta, eller s�ga mig om din fader giver dig ett h�rt svar?�
20	11	Jonatan sade till David: �Kom, l�t oss g� ut p� marken.� Och de gingo b�da ut p� marken.
20	12	Och Jonatan sade till David: �Vid HERREN� Israels Gud: om jag finner att det l�ter gott f�r David, n�r jag i morgon eller i �vermorgon vid denna tid utforskar min fader, s� skall jag f�rvisso s�nda bud till dig och uppenbara det f�r dig.
20	13	HERREN straffe Jonatan nu och framgent, om jag, s�framt min fader �stundar din of�rd, icke uppenbarar det f�r dig och l�ter dig komma undan, s� att du f�r g� dina f�rde i trygghet. Och HERREN vare d� med dig, s�som han har varit med min fader.
20	14	Och nog skall du v�l, om jag d� �nnu �r i livet, ja, nog skall du v�l bevisa barmh�rtighet mot mig, s�som HERREN �r barmh�rtig, s� att jag slipper att d�?
20	15	Icke skall du v�l n�gonsin taga bort din barmh�rtighet fr�n mitt hus, icke ens d� n�r HERREN har tagit bort alla Davids fiender ifr�n jorden?�
20	16	Jonatan sl�t d� ett f�rbund med Davids hus; och HERREN utkr�vde sedan av Davids fiender vad de hade f�rskyllt.
20	17	Och Jonatan besvor David ytterligare vid sin k�rlek till honom, ty han hade honom lika k�r som han hade sitt eget liv;
20	18	Jonatan sade till honom: �I morgon �r nym�nad, och du skall d� saknas, ty din plats kommer ju att st� tom.
20	19	Men g� i �vermorgon skyndsamt ned till den plats d�r du g�mde dig den dag d� og�rningen skulle hava skett, och uppeh�ll dig bredvid Eselstenen.
20	20	Jag vill d� sj�lv i dess n�rhet avskjuta mina tre pilar, s�som sk�te jag till m�ls.
20	21	Sedan skall jag skicka min tj�nare att g� och s�ka upp pilarna. Om jag d� s�ger till tj�naren: �Se, pilarna ligga bakom dig, n�rmare hit�t', s� tag du upp dem och kom fram, ty d� kan du vara trygg och ingenting �r p� f�rde, s� sant HERREN lever.
20	22	Men om jag s�ger s� till den unge mannen: 'Se, pilarna ligga framf�r dig, l�ngre bort', s� g� dina f�rde, ty d� s�nder HERREN dig bort.
20	23	Och i fr�ga om det som jag och du nu hava talat, �r HERREN vittne mellan mig och dig till evig tid.�
20	24	Och David g�mde sig ute p� marken. Och n�r nym�naden var inne, satte konungen sig till bords f�r att �ta.
20	25	Konungen satte sig p� sin vanliga sittplats, platsen vid v�ggen; och Jonatan stod upp, och Abner satte sig vid Sauls sida. Men Davids plats stod tom.
20	26	Saul sade dock intet den dagen, ty han t�nkte: �N�got har h�nt honom; han �r nog icke ren, s�kerligen �r han icke ren.�
20	27	Men n�r Davids plats stod tom ocks� dagen efter nym�nadsdagen, dagen d�refter, sade Saul till sin son Jonatan: �Varf�r har Isais son varken i g�r eller i dag kommit till m�ltiden?�
20	28	Jonatan svarade Saul: �David utbad sig tillst�nd av mig att f� g� till Bet-Lehem;
20	29	han sade: 'L�t mig g�, ty vi fira en sl�ktofferfest i staden, och min broder har sj�lv bjudit mig att komma; om jag har funnit n�d f�r dina �gon, s� l�t mig nu slippa h�rifr�n f�r att bes�ka mina br�der.' D�rf�r har han icke kommit till konungens bord.�
20	30	D� uppt�ndes Sauls vrede mot Jonatan, och han sade till honom: �Du son till en otuktig kvinna! Visste jag d� icke att du hade funnit behag i Isais son, till skam f�r dig sj�lv och till skam f�r din moders blygd!
20	31	Ty s� l�nge Isais son lever p� jorden, �r varken du eller din konungamakt s�ker. S�nd d�rf�r nu �stad och l�t h�mta honom hit till mig, ty han �r d�dens barn.�
20	32	Jonatan svarade sin fader Saul och sade till honom: �Varf�r skall han d�das? Vad har han gjort?�
20	33	D� sv�ngde Saul spjutet mot honom f�r att genomborra honom; och nu m�rkte Jonatan att hans fader hade beslutit att d�da David.
20	34	Och Jonatan stod upp fr�n bordet i vredesmod och �t intet p� den andra nym�nadsdagen, ty han var bedr�vad f�r Davids skull, d�rf�r att hans fader hade gjort s�dan or�tt mot denne.
20	35	F�ljande morgon gick Jonatan ut p� marken, vid den tid han hade utsatt f�r David; och han hade en liten gosse med sig.
20	36	Och han sade till gossen: �Spring och s�k reda p� pilarna som jag skjuter av.� Medan nu gossen sprang, sk�t han pilen �ver honom.
20	37	Och n�r gossen kom till det st�lle dit Jonatan hade avskjutit pilen, ropade Jonatan efter gossen och sade: �Pilen ligger ju framf�r dig, l�ngre bort.�
20	38	Och Jonatan ropade ytterligare efter gossen: �Fort, skynda dig, stanna icke!� Och gossen som Jonatan hade med sig tog upp pilen och kom till sin herre.
20	39	Men gossen visste icke varom fr�ga var; allenast Jonatan och David visste det.
20	40	Och Jonatan l�mnade sina vapen �t gossen som han hade med sig och sade till honom: �G� och b�r dem in i staden.�
20	41	Men sedan gossen hade g�tt, reste David sig upp p� s�dra sidan; och han f�ll ned till jorden p� sitt ansikte och bugade sig tre g�nger; och de kysste varandra och gr�to med varandra, och David gr�t �verljutt.
20	42	Och Jonatan sade till David: �G� i frid. Blive det s�som vi b�da svuro vid HERRENS namn, n�r vi sade: 'HERREN vare vittne mellan mig och dig, mellan mina efterkommande och dina, till evig tid.'�
20	43	Sedan stod han upp och gick sina f�rde, men Jonatan gick in i staden igen.
21	1	Och David kom till pr�sten Ahimelek i Nob. Men Ahimelek blev f�rskr�ckt, n�r han fick se David, och fr�gade honom: �Varf�r kommer du ensam och har ingen med dig?�
21	2	David svarade pr�sten Ahimelek: �Konungen har givit mig ett uppdrag, men han sade till mig: 'Ingen f�r veta n�got om det uppdrag vari jag s�nder dig, och som jag har givit dig.' Och mina m�n har jag visat till det och det st�llet.
21	3	Giv mig nu vad du har till hands, fem br�d eller vad som kan finnas.�
21	4	Pr�sten svarade David och sade �Vanligt br�d har jag icke till hands; allenast heligt br�d finnes -- om eljest dina m�n hava avh�llit sig fr�n kvinnor.�
21	5	David svarade pr�sten och sade till honom: �Ja, sannerligen, kvinnor hava p� sista tiden varit skilda fr�n oss; n�r jag drog �stad, voro ock mina m�ns tillh�righeter heliga. D�rf�r, om ocks� v�rt f�rehavande �r av helt vanligt slag, �r det dock i dag heligt, vad v�ra tillh�righeter ang�r.�
21	6	D� gav pr�sten honom av det heliga; ty d�r fanns icke n�got annat br�d �n sk�debr�den, som hade legat inf�r HERRENS ansikte, men som man hade burit undan, f�r att l�gga fram nybakat br�d samma dag det gamla togs bort.
21	7	Men d�r befann sig den dagen en av Sauls tj�nare, som var satt i f�rvar inf�r HERREN, en edom� vid namn Doeg, den f�rn�mste av Sauls herdar.
21	8	Och David fr�gade Ahimelek ytterligare: �Har du icke h�r till hands n�got spjut eller n�got sv�rd? Ty varken mitt sv�rd eller mina andra vapen tog jag med mig, eftersom konungens uppdrag kr�vde s� stor skyndsamhet.�
21	9	Pr�sten svarade: �Jo, det sv�rd som har tillh�rt filist�en Goljat, honom som du slog ned i Terebintdalen; det finnes, inh�ljt i ett kl�de, d�r bakom efoden. Vill du taga det med dig, s� tag det; ty n�got annat �n det har jag icke.� David sade: �Dess like finnes icke; giv mig det.�
21	10	Och David stod upp och flydde samma dag f�r Saul och kom till Akis, konungen i Gat.
21	11	Men Akis' tj�nare sade till honom: �Detta �r ju David, landets konung! Det �r ju till dennes �ra man sjunger s� under dansen: 'Saul har slagit sina tusen, men David sina tio tusen.'
21	12	David lade m�rke till dessa ord, och han begynte storligen frukta f�r Akis, konungen i Gat.
21	13	D�rf�r st�llde han sig vansinnig inf�r deras �gon och betedde sig s�som en ursinnig, n�r de ville fasth�lla honom, och ritade p� d�rrarna i porten och l�t spotten rinna ned i sitt sk�gg.
21	14	D� sade Akis till sina tj�nare: �I sen ju huru vanvettigt mannen beter sig. Varf�r f�ren I honom till mig?
21	15	Har jag d� s�dan brist p� vanvettiga m�nniskor, att I beh�vden f�ra denne hit, f�r att han skulle bete sig vanvettigt inf�r mig? Skulle en s�dan f� komma in i mitt hus?�
22	1	D� begav sig David d�rifr�n och flydde undan till Adullams grotta. Och n�r hans br�der och hela hans faders hus fingo h�ra detta, kommo de ditned till honom.
22	2	Och till honom f�rsamlade sig alla slags m�n som voro i n�got tr�ngm�l, alla som ansattes av fordrings�gare och alla missn�jda, och han blev deras h�vding; vid pass fyra hundra man sl�to sig s� till honom.
22	3	D�rifr�n begav sig David till Mispe i Moab. Och han sade till konungen i Moab: �L�t min fader och min moder f� komma hit�ver och vara hos eder till dess jag f�r veta vad Gud vill g�ra med mig.�
22	4	Och han f�rde dem fram inf�r konungen i Moab; och de fingo stanna hos denne, s� l�nge David var p� borgen.
22	5	Men profeten Gad sade till David: �Du skall icke stanna h�r p� borgen; drag bort h�rifr�n och begiv dig in i Juda land.� D� drog David bort d�rifr�n och kom till Heretskogen.
22	6	Och Saul fick h�ra att man hade f�tt spaning p� David och de m�n som voro med honom. D� nu Saul en dag satt i Gibea under tamarisken p� h�jden, med sitt spjut i handen, under det att alla hans tj�nare stodo omkring honom,
22	7	sade han till sina tj�nare, d�r de stodo omkring honom: �H�ren, I benjaminiter. Skall d� ocks� Isais son �t eder alla giva �krar och ving�rdar och g�ra eder alla till �ver- och underh�vitsm�n?
22	8	Ty I haven ju alla sammansvurit eder mot mig, och ingen har uppenbarat f�r mig att min son har slutit f�rbund med Isais son. Ingen av eder bekymrar sig s� mycket om mig, att han har uppenbarat det f�r mig. Min son har ju uppeggat min tj�nare till att st�mpla mot mig, s�som nu sker.�
22	9	Edom�en Doeg, som ock stod d�r bland Sauls tj�nare, svarade d� och sade: �Jag har sett Isais son komma till Ahimelek, Ahitubs son, i Nob.
22	10	Denne fr�gade d� HERREN f�r honom och gav honom reskost; han gav honom ock filist�en Goljats sv�rd.�
22	11	D� s�nde konungen och l�t kalla till sig pr�sten Ahimelek, Ahitubs son, och hela hans faders hus, pr�sterna i Nob. Och de kommo alla till konungen.
22	12	D� sade Saul: �H�r mig, du Ahitubs son.� Han svarade: �Jag h�r dig, min herre.�
22	13	Saul sade till honom: �Varf�r haven I sammansvurit eder mot mig, du och Isais son, i det att du har givit honom br�d och sv�rd och fr�gat Gud f�r honom, s� att han skulle kunna s�tta sig upp mot mig och st�mpla mot mig, s�som nu sker?�
22	14	Ahimelek svarade konungen och sade: �Vem bland alla dina tj�nare �r v�l s� betrodd som David, han som d�rtill �r konungens m�g och h�vding f�r din livvakt och h�gt �rad i ditt hus?
22	15	�r det d� nu f�r f�rsta g�ngen som jag har fr�gat Gud f�r honom? Bort det! Icke m� konungen l�gga mig, sin tj�nare, och hela min faders hus n�got till last, ty din tj�nare visste alls intet om allt detta.�
22	16	Men konungen sade: �Du m�ste d�den d�, Ahimelek, du sj�lv och hela din faders hus.�
22	17	Och konungen sade till drabanterna som stodo d�r omkring honom: �Tr�den fram och d�den HERRENS pr�ster; ty ocks� de h�lla med David; och fast�n de visste att han flydde, uppenbarade de det icke f�r mig.� Men konungens tj�nare ville icke utr�cka sina h�nder till att st�ta ned HERRENS pr�ster.
22	18	D� sade konungen till Doeg: �Tr�d du fram och st�t ned pr�sterna.� Edom�en Doeg tr�dde d� fram och st�tte ned pr�sterna och d�dade p� den dagen �ttiofem m�n som buro linne-efod.
22	19	Och inv�narna i pr�ststaden Nob blevo slagna med sv�rdsegg, b�de m�n och kvinnor, b�de barn och spenabarn; ocks� f�kreatur, �snor och f�r blevo slagna med sv�rdsegg.
22	20	Allenast en son till Ahimelek, Ahitubs son, vid namn Ebjatar, kom undan, och denne flydde bort till David.
22	21	Och Ebjatar omtalade f�r David att Saul hade dr�pt HERRENS pr�ster.
22	22	D� sade David till Ebjatar: �Jag f�rstod redan d� att edom�en Doeg, eftersom han var d�r, skulle omtala allt f�r Saul. Det �r jag som �r orsaken till att hela din faders hus har f�rg�tts.
22	23	Bliv kvar hos mig, frukta intet; ty den som st�r efter mitt liv, han st�r ock efter ditt liv. Hos mig �r du i gott f�rvar.�
23	1	Och man ber�ttade f�r David: �Filist�erna h�lla nu p� att bel�gra Kegila, och de plundra logarna.�
23	2	D� fr�gade David HERREN: �Skall jag draga �stad och sl� dessa filist�er?� HERREN svarade David: �Drag �stad och sl� filist�erna och fr�ls Kegila.�
23	3	Men Davids m�n sade till honom: �Vi leva ju i fruktan redan h�r i Juda. Och nu skulla vi d�rtill draga �stad till Kegila, mot filist�ernas h�r!�
23	4	D� fr�gade David HERREN �nnu en g�ng, och HERREN svarade honom och sade: �St� upp och drag ned till Kegila; ty jag vill giva filist�erna i din hand.�
23	5	D� drog David med sina m�n till Kegila och stridde mot filist�erna och f�rde bort deras boskap och tillfogade dem ett stort nederlag. S� fr�lste David inv�narna i Kegila.
23	6	N�r Ebjatar, Ahimeleks son, flydde till David i Kegila, f�rde han efoden med sig ditned.
23	7	Och det blev ber�ttat f�r Saul att David hade dragit in i Kegila. D� sade Saul: �Gud har f�rkastat honom och givit honom i min hand, ty han har sj�lv st�ngt in sig genom att g� in i en stad med portar och bommar.�
23	8	D�refter b�dade Saul upp allt folket till strid, f�r att draga ned till Kegila och d�r innesluta David och hans man.
23	9	Men n�r David fick veta att Saul st�mplade ont mot honom, sade han till pr�sten Ebjatar: �B�r hit efoden.�
23	10	Och David sade: �HERRE, Israels Gud, din tj�nare har h�rt att Saul har i sinnet att komma mot Kegila och f�rd�rva staden f�r min skull.
23	11	Skola Kegilas borgare d� utl�mna mig �t honom? Skall Saul komma hitned, s�som din tj�nare har h�rt? HERRE, Israels Gud, f�rkunna det f�r din tj�nare.� HERREN svarade: �Han skall komma hitned.�
23	12	David fr�gade ytterligare: �Skola Kegilas borgare d� utl�mna mig och mina man �t Saul?� HERREN svarade: �De skola utl�mna eder.�
23	13	D� br�t David upp med sitt folk, som utgjorde vid pass sex hundra man, och de drogo ut fr�n Kegila och vandrade vart de kunde. N�r det d� blev ber�ttat f�r Saul att David hade flytt undan fr�n Kegila avstod han fr�n att draga ut.
23	14	S� uppeh�ll sig nu David i �knen p� bergf�stena; han uppeh�ll sig bland bergen i �knen Sif. Och Saul s�kte alltj�mt efter honom, men Gud gav honom icke i hans hand.
23	15	Och medan David var i Hores i �knen Sif, f�rnam han att Saul hade dragit ut f�r att s�ka d�da honom.
23	16	Men Jonatan, Sauls son, stod upp och gick till David i Hores och styrkte hans mod i Gud.
23	17	Han sade till honom: �Frukta icke; ty min fader Sauls hand skall icke tr�ffa dig, utan du skall bliva konung �ver Israel, och jag skall d� hava andra platsen, n�st efter dig. Detta vet ock min fader Saul.�
23	18	Sedan sl�to de b�da ett f�rbund inf�r HERREN. Och David stannade kvar i Hores, men Jonatan gick hem igen.
23	19	Men n�gra sifiter drogo upp till Saul i Gibea och sade: �David h�ller sig nu g�md hos oss p� bergf�stena i Hores, p� Hakilah�jden, som ligger s�der om �demarken.
23	20	S� drag nu ditned, o konung, s� snart det lyster dig att g�ra det. st�r sak bliver det d� att utl�mna honom �t konungen.�
23	21	D� sade Saul: �Varen v�lsignade av HERREN, d�rf�r att I haven velat spara mig bekymmer.
23	22	Men g�n nu och skaffen eder ytterligare visshet, och tagen reda p� och sen efter, p� vilket st�lle han nu vistas, och vem som har sett honom d�r; ty man har sagt mig att han �r mycket listig.
23	23	Och sen efter och tagen reda p� alla g�mst�llen d�r han kan g�mma sig; och kommen s� igen till mig, n�r I haven f�tt visshet, s� vill jag sedan g� med eder. Ty finnes han i landet, skall jag veta att s�ka upp honom, om jag �n m�ste s�ka bland alla Juda �tter.�
23	24	D� stodo de upp och gingo till Sif f�re Saul. Men David och hans m�n voro i �knen Maon, p� hedmarken, s�der om �demarken.
23	25	N�r nu Saul drog �stad med sina m�n f�r att s�ka efter David, om talade man det f�r denne, och han drog d� ned till klippan och stannade s� i �knen Maon. N�r Saul h�rde detta, satte han efter David in i �knen Maon.
23	26	Och Saul gick p� ena sidan om berget, och David med sina m�n p� andra sidan. Men just som David var stadd p� flykt f�r att komma undan Saul, under det att Saul och hans m�n s�kte kringr�nna David och hans m�n f�r att taga dem till f�nga
23	27	kom en budb�rare till Saul och sade: �Skynda dig och kom, ty filist�erna hava fallit in i landet.�
23	28	D� upph�rde Saul att f�rf�lja David och drog mot filist�erna. D�rav fick det st�llet namnet Sela-Hammalekot.
24	1	Men David drog upp d�rifr�n och uppeh�ll sig sedan p� En-Gedis bergf�sten.
24	2	Och n�r Saul kom tillbaka fr�n t�get mot filist�erna, omtalade man f�r honom att David var i En-Gedis �ken.
24	3	D� tog Saul tre tusen m�n, utvalda ur hela Israel, och drog �stad f�r att s�ka efter David och hans m�n p� Stenbocksklipporna.
24	4	Och n�r han kom till boskapsg�rdarna vid v�gen, fanns d�r en grotta; d� gick han ditin f�r n�got avsides bestyr. Men David och hans m�n sutto l�ngst inne i grottan.
24	5	D� sade Davids m�n till honom: �Se, detta �r den dag om vilken HERREN har sagt till dig: Jag vill nu giva din fiende i din hand, s� att du far g�ra med honom vad du finner f�r gott.� D� stod David upp och skar of�rm�rkt av en flik p� Sauls mantel.
24	6	Men d�refter slog Davids samvete honom, d�rf�r att han hade skurit av fliken p� Sauls mantel.
24	7	Och han sade till sina m�n: �HERREN l�te det vara fj�rran ifr�n mig att jag skulle g�ra detta mot min herre, mot HERRENS smorde, att jag skulle utr�cka min hand mot honom; han �r ju HERRENS Smorde.�
24	8	Och David h�ll sina m�n tillbaka med str�nga ord och tillstadde dem icke att �verfalla Saul. Men n�r Saul hade st�tt upp och g�tt ut ur grottan och fortsatt sin f�rd,
24	9	d� stod ock David upp och gick ut ur grottan och ropade efter Saul: �Min herre konung!� N�r d� Saul s�g sig tillbaka, b�jde David sig ned, med ansiktet mot jorden, och bugade sig.
24	10	Och David sade till Saul: �Varf�r h�r du p� s�dana m�nniskors ord, som s�ga att David s�ker din of�rd?
24	11	Du har ju i dag med egna �gon sett hurusom jag skonade dig, n�r HERREN i dag hade givit dig i min hand i grottan Och man uppmanade mig att dr�pa dig; jag t�nkte: 'Jag vill icke utr�cka min hand mot min herre; han �r ju HERRENS Smorde.
24	12	Se sj�lv, min fader, ja, se h�r fliken av din mantel i min hand. Ty d�rav att jag skar av fliken p� din mantel, men icke dr�pte dig, m� du m�rka och se att jag icke har velat g�ra n�got ont eller beg� n�gon f�rbrytelse, och att jag icke har f�rsyndat mig mot dig, fast�n du traktar efter att taga mitt liv.
24	13	HERREN skall d�ma mellan mig och dig, och HERREN skall h�mnas mig p� dig, men min hand skall icke r�ra dig.
24	14	Det �r s�som det gamla ordspr�ket s�ger: 'Fr�n de ogudaktiga kommer vad ogudaktigt �r'; d�rf�r skall hand icke r�ra dig.�
24	15	Efter vem har Israels konung dragit ut? Efter vem �r det du jagar? Efter en d�d hund, efter en enda liten loppa!
24	16	S� vare d� HERREN domare och d�me mellan mig och dig; m� han se h�rtill och utf�ra min sak, ja, m� han d�ma mig fri ifr�n din hand.�
24	17	N�r David hade talat dessa ord till Saul, sade Saul: �De �r ju din r�st, min son David.� Och Saul brast ut i gr�t.
24	18	Och han sade till David: �Du �r r�ttf�rdigare �n jag, ty du har bevisat mig gott, under det jag har bevisat dig ont.
24	19	Du har i dag l�tit mig se din godhet mot mig, d�rigenom att du icke har dr�pt mig, fast�n HERREN hade �verl�mnat mig i din hand.
24	20	Ty n�r n�gon tr�ffar p� sin fiende, pl�gar han d� l�ta honom g� sin v�g i ro? HERREN vederg�lle dig med sitt goda f�r vad du denna dag har gjort mig.
24	21	Och nu vet jag v�l att du skall bliva konung, och att Israels konungad�me skall f�rbliva i din hand.
24	22	Men lova mig nu med ed vid HERREN att du icke utrotar mina avkomlingar efter mig och icke utpl�nar mitt namn ur min faders hus.�
24	23	D� svor David Saul denna ed. D�refter drog Saul hem; men David och hans m�n drogo upp till borgen.
25	1	Och Samuel dog, och hela Israel f�rsamlade sig och h�ll d�dsklagan efter honom; och de begrovo honom d�r han bodde i Rama. Och David stod upp och drog ned till �knen Paran.
25	2	I Maon fanns d� en man som hade sin boskapssk�tsel i Karmel, och den mannen var mycket rik; han �gde tre tusen f�r och ett tusen getter. Och han h�ll just d� p� att klippa sina f�r i Karmel.
25	3	Mannen hette Nabal, och hans hustru hette Abigail. Hustrun hade ett gott f�rst�nd och ett sk�nt utseende; men mannen var h�rd och ondskefull; och han var en avkomling av Kaleb.
25	4	N�r nu David i �knen fick h�ra att Nabal klippte sina f�r,
25	5	s�nde han dit tio unga m�n; och David sade till m�nnen: �G�n upp till Karmel och begiven eder till Nabal och h�lsen honom fr�n mig.
25	6	Och I skolen s�ga till mina br�der d�r: �Frid vare med dig sj�lv frid vare med ditt hus, och frid vare med allt vad du har.
25	7	Jag har nu h�rt att du h�ller p� med f�rklippning. Nu �r det s� att dina herdar hava vistats i v�rt grannskap, utan att vi hava gjort dem n�got f�rf�ng, och utan att n�got har kommit bort f�r dem under hela den tid de hava varit i Karmel.
25	8	Fr�ga dina tj�nare d�rom, s� skola de sj�lva s�ga dig det. L�t nu v�ra m�n finna n�d f�r dina �gon. Vi hava ju kommit hit p� en glad dag. Giv d�rf�r �t dina tj�nare och �t din son David vad du kan hava till hands.�
25	9	N�r nu Davids m�n kommo dit, talade de p� Davids v�gnar till Nabal alldeles s�som det var dem befallt, och sedan v�ntade de stilla.
25	10	Men Nabal svarade Davids tj�nare och sade: �Vem �r David, vem �r Isais son? I denna tid �r det m�nga tj�nare som rymma fr�n sina herrar.
25	11	Skulle jag taga min mat och min dryck och slaktdjuren, som jag har slaktat �t mina f�rklippare, och giva detta �t m�n om vilka jag icke ens vet varifr�n de �ro?�
25	12	D� v�nde Davids m�n om och gingo sin v�g; och n�r de hade kommit tillbaka, ber�ttade de for honom allt, s�som det hade tillg�tt.
25	13	D� sade David till sina m�n: �Var och en omgjorde sig med sitt sv�rd.� Och var och en omgjordade sig med sitt sv�rd; j�mv�l David sj�lv omgjordade sig med sitt sv�rd. Och vid pass fyra hundra man f�ljde med David ditupp, men tv� hundra stannade vid trossen.
25	14	Men en av tj�narna ber�ttade f�r Abigail, Nabals hustru, och sade: �David har skickat s�ndebud hit fr�n �knen och l�tit h�lsa v�r herre, men han visade av dem.
25	15	Dessa m�n hava likv�l varit oss mycket nyttiga; vi hava aldrig lidit n�got f�rf�ng, och aldrig har n�got kommit bort f�r oss under hela den tid vi drogo omkring i deras n�rhet, medan vi voro d�rute p� marken.
25	16	De voro en mur f�r oss b�de dag och natt under hela den tid vi vistades i deras grannskap, medan vi vaktade hjorden.
25	17	S� bet�nk nu och se till, vad du b�r g�ra, ty n�got ont �r nog beslutet mot v�r herre och �ver hela hans hus; och han �r ju en ond man, s� att ingen v�gar s�ga n�got �t honom.�
25	18	D� gick Abigail strax och tog tv� hundra br�d, tv� vinl�glar, fem tillredda f�r, fem sea-m�tt rostade ax, ett hundra russinkakor och tv� hundra fikonkakor, och lastade detta p� �snor.
25	19	Och hon sade till sina tj�nare: �G�n framf�r mig, jag vill komma efter eder.� Men f�r sin man Nabal sade hon intet h�rom.
25	20	N�r hon nu red p� sin �sna och kom ned i en h�lv�g i berget, fick hon se David och hans m�n komma ned fr�n motsatta sidan, s� att hon m�ste m�ta dem.
25	21	Men David hade sagt: �F�rg�ves har jag skyddat allt vad den mannen hade i �knen, s� att intet av allt vad han �gde har kommit bort; men har har vederg�llt mig med ont f�r gott.
25	22	S� sant Gud m� straffa Davids fiender nu och framgent, jag skall av allt som tillh�r honom icke l�ta n�gon av mank�n leva kvar till i morgon.�
25	23	D� nu Abigail fick se David, steg hon strax ned fr�n �snan och f�ll ned inf�r David p� sitt ansikte och bugade sig mot jorden.
25	24	Hon f�ll till hans f�tter och sade: �P� mig vilar denna missg�rning, herre. Men l�t din tj�narinna f� tala inf�r dig, och h�r p� din tj�narinnas ord.
25	25	Icke m� min herre f�sta n�got avseende vid Nabal, den onde mannen, ty vad hans namn betyder, det �r han; Nabal heter han, och d�rskap bor i honom. Men jag, din tj�narinna, har icke sett de m�n som du, min herre, s�nde.
25	26	Och nu, min herre, s� sant HERREN lever, och s� sant du sj�lv lever, du som av HERREN har avh�llits fr�n att �draga dig blodskuld och skaffa dig r�tt med egen hand: m� det nu g� dina fiender och dem som s�ka bereda min herre of�rd s�som det m� g� Nabal.
25	27	Och l�t nu dessa h�lsningssk�nker, som din tr�linna har medf�rt till min herre, givas �t de m�n som f�lja min herre.
25	28	F�rl�t din tj�narinna vad hon har brutit. Ty HERREN skall f�rvisso �t min herre uppbygga ett hus som bliver best�ndande, eftersom min herre f�r HERRENS krig; och du skall icke bliva skyldig till n�got ont, s� l�nge du lever.
25	29	Och om n�gon st�r upp f�r att f�rf�lja dig och s�ka d�da dig, s� m� min herres liv vara inknutet i de levandes pung hos HERREN, din Gud; men dina fienders liv m� han l�gga i sin slunga och slunga det bort.
25	30	N�r nu HERREN g�r med min herre allt det goda varom han har talat till dig, och f�rordnar dig till furste �ver Israel,
25	31	skall allts� detta icke bliva dig en st�testen eller vara till hj�rte�ngest f�r min herre, att du har utgjutit blod utan sak, och att min herre sj�lv har skaffat sig r�tt. Men n�r HERREN g�r min herre gott, s� t�nk p� din tj�narinna.�
25	32	D� sade David till Abigal: �V�lsignad vare HERREN, Israels Gud som i dag har s�nt dig mig till m�tes!
25	33	Och v�lsignat vare ditt f�rst�nd, och v�lsignad vare du sj�lv, som i dag har hindrat mig fr�n att �draga mig blodskuld och skaffa mig r�tt med egen hand!
25	34	Men s� sant HERREN, Israels Gud, lever, han som har avh�llit mig fr�n att g�ra dig n�got ont: om du icke strax hade kommit mig till m�tes, s� skulle i morgon, n�r det hade blivit dager, ingen av mank�n hava funnits kvar av Nabals hus.�
25	35	D�refter tog David emot av henne vad hon hade medf�rt �t honom; och han sade till henne: �Far i frid hem igen. Se, jag har lyssnat till dina ord och gjort dig till viljes.�
25	36	N�r sedan Abigail kom hem till Nabal, h�ll denne just i sitt hus ett g�stabud, som var s�som en konungs g�stabud; och Nabals hj�rta var glatt i honom, och han var mycket drucken. D�rf�r omtalade hon alls intet f�r honom f�rr�n om morgonen, n�r det blev dager.
25	37	Men om morgonen, n�r ruset hade g�tt av Nabal, omtalade hans hustru f�r honom vad som hade h�nt. D� blev hans hj�rta s�som d�tt i hans br�st, och han blev s�som en sten.
25	38	Och vid pass tio dagar d�refter slog HERREN Nabal, s� att han dog.
25	39	N�r David h�rde att Nabal var d�d, sade han: �Lovad vare HERREN, som p� Nabal har h�mnats den sm�lek han tillfogade mig, och som har bevarat sin tj�nare fr�n att g�ra vad ont var, under det att HERREN l�t Nabals ondska komma tillbaka �ver hans eget huvud!� Och David s�nde �stad och l�t s�ga Abigail att han �nskade f� henne till sin hustru.
25	40	N�r s� Davids tj�nare kommo till Abigail i Karmel, talade de till henne och sade: �David har s�nt oss till dig f�r att f� dig till hustru �t sig.�
25	41	D� stod hon upp och f�ll ned till jorden p� sitt ansikte och sade: �M� din tj�narinna bliva en tr�linna, som tv�r min herres tj�nares f�tter.�
25	42	D�refter stod Abigail upp med hast och satte sig p� sin �sna, likaledes de fem t�rnor som utgjorde hennes f�lje. Och hon f�ljde med dem som David hade s�nt till henne och blev hans hustru.
25	43	David hade ock tagit till hustru Ahinoam fr�n Jisreel, s� att dessa b�da blevo hans hustrur.
25	44	Men Saul hade givit sin dotter Mikal, Davids hustru, �t Palti, Lais' son, fr�n Gallim.
26	1	Och sifiterna kommo till Saul i Gibea och sade: �David h�ller sig nu g�md p� Hakilah�jden, gent emot �demarken.�
26	2	D� br�t Saul upp och drog ned till �knen Sif med tre tusen m�n utvalda ur Israel, f�r att s�ka efter David i �knen Sif.
26	3	Och Saul l�grade sig p� Hakilah�jden, som ligger gent emot �demarken, vid v�gen. Men David uppeh�ll sig d� i �knen. Och n�r David f�rnam att Saul hade kommit efter honom in i �knen,
26	4	s�nde han ut spejare och fick s� full visshet om att Saul hade kommit.
26	5	D� br�t David upp och begav sig till det st�lle d�r Saul hade l�grat sig; och David s�g platsen d�r Saul l�g med sin h�rh�vitsman Abner, Ners son. Saul l�g n�mligen i vagnborgen, och folket var l�grat runt
26	6	Och David tog till orda och sade I till hetiten Ahimelek och till Abisai, Serujas son, Joabs broder: �Vem vill g� med mig ned till Saul i l�gret?� D� svarade Abisai: �Jag vill g� med dig ditned.�
26	7	S� kommo d� David och Abisai om natten till folket d�r, och s�go Saul ligga och sova i vagnborgen, med spjutet nedst�tt i jorden invid huvudg�rden; och Abner och folket l�go runt omkring honom.
26	8	D� sade Abisai till David: �Gud har i dag �verl�mnat din fiende i din hand; s� l�t mig nu f� spetsa honom fast i jorden med spjutet; det skall ske genom en enda st�t, jag skall icke beh�va giva honom mer �n den.�
26	9	Men David svarade Abisai: �Du f�r icke f�rg�ra honom; ty vem har utr�ckt sin hand mot HERRENS smorde och f�rblivit ostraffad?�
26	10	Och David sade ytterligare: �S� sant HERREN lever, HERREN m� sj�lv sl� honom, eller ock m� hans d�dsdag komma i vanlig ordning, eller m� han draga ut i strid och s� f� sin bane;
26	11	men HERREN l�te det vara fj�rran ifr�n mig att jag skulle utr�cka min hand mot HERRENS smorde. Tag nu likv�l spjutet som st�r vid hans huvudg�rd och vattenkruset; och l�t oss sedan g� v�r v�g.
26	12	Och David tog spjutet och vattenkruset fr�n Sauls huvudg�rd, och sedan gingo de sin v�g. Men ingen s�g eller m�rkte det eller ens vaknade, utan allasammans sovo; ty HERREN hade l�tit en tung s�mn falla �ver dem.
26	13	Sedan, n�r David hade kommit �ver p� andra sidan, st�llde han sig p� toppen av berget, l�ngt ifr�n s� att avst�ndet var stort mellan dem.
26	14	Och David ropade till folket och till Abner, Ners son, och sade: �Vill du icke svara, Abner?� Abner svarade och sade: �Vem �r du som s� ropar till konungen?�
26	15	David sade till Abner: �Du �r ju en man som icke har sin like i Israel. Varf�r har du d� icke vakat �ver din herre, konungen? En av folket har ju kommit in f�r att f�rg�ra konungen, din herre.
26	16	Vad du har gjort �r icke v�l gjort. S� sant HERREN lever, I haden f�rtj�nat att d�, d�rf�r att I icke haven vakat �ver eder herre, HERRENS smorde. Se nu efter: var �ro konungens spjut och vattenkruset som stodo vid hans huvudg�rd?�
26	17	D� k�nde Saul igen Davids r�st och sade: �Det �r ju din r�st, min son David.� David svarade: �Ja, min herre konung.�
26	18	Och han sade ytterligare: �Varf�r jagar min herre s� efter sin tj�nare? Vad har jag d� gjort, och vad f�r ont �r i min hand?
26	19	M� nu min herre konungen h�ra sin tj�nares ord: Om det �r HERREN som har uppeggat dig emot mig, s� l�t honom f� k�nna lukten av en offerg�va; men om det �r m�nniskor, s� vare de f�rbannade inf�r HERREN, d�rf�r att de nu hava drivit mig bort, s� att jag icke f�r uppeh�lla mig i HERRENS arvedel. De s�ga ju: 'G� bort och tj�na andra gudar.'
26	20	Och m� nu icke mitt blod falla p� jorden fj�rran ifr�n HERRENS ansikte, d� Israels konung har dragit ut f�r att s�ka efter en enda liten loppa, s�som man jagar rapph�ns p� bergen.�
26	21	D� sade Saul: �Jag har syndat. Kom tillbaka, min son David; ty jag vill icke mer g�ra dig n�got ont, eftersom mitt liv i dag har varit dyrt aktat i dina �gon. Se, ja har handlat i mycket stor d�rskap och f�rvillelse.�
26	22	David svarade och sade: �Se h�r �r spjutet, o konung; l�t nu en av dina m�n komma hit�ver och h�mta det.
26	23	Och HERREN skall vederg�lla var och en f�r hans r�ttf�rdighet och trofasthet. HERREN gav dig ju dag i min hand, men jag ville icke utr�cka min hand mot HERRENS smorde.
26	24	Och likasom ditt liv i dag har varit h�gt aktat i mina �gon, s� s� ock mitt liv vara h�gt aktat i HERRENS �gon, s� att han r�ddar mig ur all n�d.�
26	25	Saul sade till David: �V�lsignad vare du, min son David! Vad du f�retager dig, det skall du ock f�rm� utf�ra.� D�refter gick David sin v�g, och Saul v�nde tillbaka hem igen.
27	1	Men David sade till sig sj�lv: �En dag skall jag nu i alla fall omkomma genom Sauls hand. Ingen annan r�ddning finnes f�r mig �n att fly undan till filist�ernas land; d� m�ste Saul avst� ifr�n att vidare s�ka efter mig �ver hela Israels omr�de, och s� undkommer jag hans hand.�
27	2	Och David br�t upp och drog med sina sex hundra man �ver till Akis, Maoks son, konungen i Gat.
27	3	Och David stannade hos Akis i Gat med sina m�n, var och en med sitt husfolk, David med sina b�da hustrur, Ahinoam fr�n Jisreel och Abigail, karmeliten Nabals hustru.
27	4	Och n�r det blev ber�ttat f�r Saul att David hade flytt till Gat, s�kte han icke vidare efter honom.
27	5	Men David sade till Akis: �Om jag har funnit n�d f�r dina �gon, s� l�t mig f� min bostad i n�gon av landsortsst�derna, s� att jag f�r vistas d�r. Varf�r skulle din tj�nare bo i huvudstaden hos dig?�
27	6	D� gav Akis honom samma dag Siklag. D�rf�r h�r Siklag �nnu i dag under Juda konungar.
27	7	Den tid David bodde i filist�ernas land var sammanr�knat ett �r och fyra m�nader.
27	8	Men David drog upp med sina m�n, och de f�retogo plundringst�g i gesur�ernas, girsiternas och amalekiternas land. Ty dessa stammar bodde sedan gammalt d�r i landet, fram emot Sur och �nda intill Egyptens land.
27	9	Och s� ofta David h�rjade i landet, l�t han varken m�n eller kvinnor bliva vid liv; men f�r och f�kreatur och �snor och kameler och kl�der tog han med sig och v�nde s� tillbaka och kom till Akis.
27	10	N�r d� Akis sade: �Haven I v�l i dag f�retagit n�got plundringst�g?�, svarade David: �Ja, i den del av Sydlandet, som tillh�r Juda�, eller: �I den del av Sydlandet, som tillh�r jerameeliterna�, eller: �I den del av Sydlandet, som tillh�r kain�erna.�
27	11	Men att David l�t varken m�n eller kvinnor bliva vid liv och komma till Gat, det skedde d�rf�r att han t�nkte: �De kunde eljest f�rr�da oss och s�ga: 'S� och s� har David gjort, s� har han betett sig under hela den tid han har bott i filist�ernas land.'�
27	12	D�rf�r trodde Akis David och t�nkte: �Han har nu gjort sig f�rhatlig f�r sitt folk Israel och kommer att bliva min tj�nare f�r alltid.
28	1	Vid den tiden f�rsamlade filist�erna sina krigsh�rar f�r att strida mot Israel. Och Akis sade till David: �Du m� veta att du med dina m�n nu m�ste draga ut med mig i h�rnad.�
28	2	David svarade Akis: �V�lan, d� skall du ock f� m�rka vad din tj�nare kan utr�tta.� Akis sade till David �V�lan, jag s�tter dig allts� till v�ktare �ver mitt huvud f�r best�ndigt.�
28	3	Samuel var nu d�d, och hela Israel hade h�llit d�dsklagan efter honom; och de hade begravit honom i hans stad, i Rama. Och Saul hade utdrivit andebesv�rjare och sp�m�n ur landet.
28	4	S� f�rsamlade sig nu filist�erna och kommo och l�grade sig vid Sunem. D� f�rsamlade ock Saul hela Israel, och de l�grade sig vid Gilboa.
28	5	Men n�r Saul s�g filist�ernas l�ger, fruktade han och f�rskr�cktes h�geligen i sitt hj�rta.
28	6	Och Saul fr�gade HERREN, men HERREN svarade honom icke, varken genom dr�mmar eller genom urim eller genom profeter.
28	7	D� sade Saul till sina tj�nare: �S�ken upp �t mig n�gon andebesv�rjerska, s� vill jag g� till henne och fr�ga henne.� Hans tj�nare svarade honom: �I En-Dor finnes en andebesv�rjerska.�
28	8	D� gjorde Saul sig oigenk�nnlig och tog p� sig andra kl�der och gick �stad med tv� m�n; och de kommo till kvinnan om natten. Och han sade: �Sp� �t mig genom anden, och mana upp �t mig den jag s�ger dig.�
28	9	Men kvinnan svarade honom: �Du vet ju sj�lv vad Saul har gjort, huru han har utrotat andebesv�rjare och sp�m�n ur landet. Varf�r l�gger du d� ut en snara f�r mitt liv och vill d�da mig?�
28	10	D� svor Saul henne en ed vid HERREN och sade: �S� sant HERREN lever, i denna sak skall intet tillr�knas dig s�som missg�rning.�
28	11	Kvinnan fr�gade: �Vem skall jag d� mana upp �t dig?� Han svarade: �Mana upp Samuel �t mig.�
28	12	Men n�r kvinnan fick se Samuel, gav hon till ett h�gt rop. Och kvinnan sade till Saul: �Varf�r har du bedragit mig? Du �r ju Saul.�
28	13	Konungen sade till henne: �Frukta icke. Vad �r det d� du ser?� Kvinnan svarade Saul: �Jag ser ett gudav�sen komma upp ur jorden.�
28	14	Han fr�gade henne: �Huru ser han ut?� Hon svarade: �Det �r en gammal man som kommer upp, h�ljd i en k�pa.� D� f�rstod Saul att det var Samuel, och b�jde sig ned med ansiktet mot jorden och bugade sig.
28	15	Och Samuel sade till Saul: �Varf�r har du st�rt min ro och manat mig upp?� Saul svarade: �Jag �r i stor n�d: filist�erna hava begynt krig mot mig, och Gud har vikit ifr�n mig och svarar mig icke mer, varken genom profeter eller genom dr�mmar. D�rf�r har jag kallat dig upp, p� det att du m� l�ta mig veta vad jag skall g�ra.�
28	16	Men Samuel svarade: �Varf�r fr�gar du mig, d� nu HERREN har vikit ifr�n dig och blivit din fiende?
28	17	HERREN har efter sitt behag gjort vad han hade sagt genom mig: HERREN har ryckt riket ur din hand och givit det �t en annan, �t David.
28	18	Eftersom du icke h�rde HERRENS r�st och icke l�t Amalek k�nna hans vredes gl�d, d�rf�r har HERREN nu gjort dig detta.
28	19	HERREN skall giva b�de dig och Israel i filist�ernas hand, och i morgon skall du med dina s�ner vara hos mig; ja, ocks� Israels l�ger skall HERREN giva i filist�ernas hand.�
28	20	D� f�ll Saul strax rakl�ng till jorden; s� f�rf�rad blev han �ver Samuels ord. Ocks� voro hans krafter utt�mda, ty p� ett helt dygn hade han ingenting �tit.
28	21	Men kvinnan gick fram till Saul, och n�r hon s�g huru h�geligen f�rskr�ckt han var, sade hon till honom: �Se, din tj�narinna lyssnade till din beg�ran; Jag tog min sj�l i min hand och h�rsammade den �nskan du uttalade till mig.
28	22	S� lyssna nu ocks� du till dina tj�narinnas ord och l�t mig s�tta fram litet mat f�r dig, och �t, s� att du h�mtar krafter, innan du g�r dina f�rde.�
28	23	Men han v�grade och sade: �Jag vill icke �ta.� D� b�do honom hans tj�nare j�mte kvinnan s� entr�get, att han lyssnade till deras ord; han stod upp fr�n jorden och satte sig p� vilob�dden.
28	24	Och kvinnan hade en g�dd kalv i huset; den slaktade hon nu i hast. D�rp� tog hon mj�l och kn�dade det och bakade d�rav osyrat br�d.
28	25	Sedan satte hon fram det f�r Saul: och hans tj�nare, och de �to. D�refter stodo de upp och gingo samma natt sina f�rde.
29	1	Filist�erna f�rsamlade nu alla sina h�rar i Afek, medan israeliterna voro l�grade vid k�llan i Jisreel.
29	2	D� nu filist�ernas h�vdingar t�gade fram med avdelningar p� hundra och tusen, och David och hans m�n d�rvid t�gade sist fram, tillika med Akis,
29	3	sade filist�ernas furstar: �Vad hava dessa hebr�er h�r att g�ra?� Men Akis svarade filist�ernas furstar: �Denne David �r ju Sauls, Israels konungs, tj�nare, som nu har varit hos mig �ver �r och dag, och jag har icke funnit n�got ont hos honom, fr�n den dag han gick �ver till mig �nda till denna dag.
29	4	D� blevo filist�ernas furstar f�rt�rnade p� honom; och filist�ernas furstar sade till honom: �L�t mannen v�nda om och g� tillbaka till den ort du har anvisat honom; han f�r icke draga med med oss till strid, f�r att han icke under striden m� bliva v�r motst�ndare. Ty varigenom skulle han v�l b�ttre kunna g�ra sig behaglig f�r sin herre �n genom dessa m�ns huvuden?
29	5	Han �r ju den David till vilkens �ra man sjunger s� under dansen: 'Saul har slagit sina tusen, men David sina tio tusen.'�
29	6	D� kallade Akis David till sig och sade till honom: �S� sant HERREN lever, du �r en redlig man, och att du g�r ut och in h�r hos mig i l�gret �r mig v�lbehagligt, ty jag har icke funnit n�got ont hos dig, fr�n den dag du kom till mig �nda till denna dag; men f�r h�vdingarna �r du icke v�lbehaglig.
29	7	S� v�nd nu tillbaka och g� i frid, f�r att du icke m� g�ra n�got som misshagar filist�ernas h�vdingar.�
29	8	David sade till Akis: �Vad har jag d� gjort, och vad har du funnit hos din tj�nare, fr�n den dag jag kom i din tj�nst �nda till denna dag, eftersom jag icke f�r g� �stad och strida mot min herre konungens fiender?�
29	9	Akis svarade och sade till David: �Jag vet b�st att du �r mig v�lbehaglig s�som en Guds �ngel; men filist�ernas furstar s�ga: 'Han f�r icke draga upp med oss i striden.'
29	10	S� st� nu upp bittida i morgon, j�mte din herres tj�nare som hava kommit hit med dig; och n�r morgon haven st�tt bittida upp, m�n I draga edra f�rde, s� snart det har blivit dager.�
29	11	D� stod David bittida upp med sina m�n f�r att om morgonen drag tillbaka till filist�ernas land. Men filist�erna drogo upp till Jisreel.
30	1	N�r David med sina m�n p� tredje dagen kom till Siklag, hade amalekiterna infallit i Sydlandet och i Siklag; och de hade intagit Siklag och br�nt upp det i eld.
30	2	Och kvinnorna som voro d�rinne, b�de sm� och stora, hade de f�rt bort s�som f�ngar, utan att d�da n�gon; de hade allenast f�rt bort dem och g�tt sin v�g.
30	3	N�r nu David med sina m�n kom till staden och fick se att den var uppbr�nd i eld, och att deras hustrur j�mte deras s�ner och d�ttrar voro bortf�rda s�som f�ngar,
30	4	brast han ut i gr�t, s� ock hans folk; och de gr�to, till dess att de icke f�rm�dde gr�ta mer.
30	5	Davids b�da hustrur, Ahinoam fr�n Jisreel och Abigail, karmeliten Nabals hustru, voro ocks� f�ngna.
30	6	Och David kom i stor n�d, ty folket t�nkte stena honom; s� f�rbittrat var allt folket, var och en f�r sina s�ners och d�ttrars skull. Men David h�mtade styrka hos HERREN, sin Gud.
30	7	Och David sade till pr�sten Ebjatar, Ahimeleks son: �B�r hit till mig efoden.� D� bar Ebjatar fram efoden till David.
30	8	David fr�gade nu HERREN: �Skall jag s�tta efter denna r�varskara? Kan jag d� hinna upp den?� Han svarade honom: �S�tt efter dem; ty du skall f�rvisso hinna upp dem och skaffa r�ddning.�
30	9	D� begav sig David �stad med sina sex hundra man, och de kommo till b�cken Besor; d�r stannade de som n�dgades bliva efter.
30	10	Men David fortsatte f�rf�ljelsen med fyra hundra man; ty de som sade blivit f�r tr�tta, och som d�rf�r stannade, utan att g� �ver b�cken Besor, utgjorde tv� hundra man.
30	11	Sedan tr�ffade de p� f�ltet en egyptisk man; honom togo de med sig till David. Och n�r de hade givit honom br�d att �ta och vatten att dricka
30	12	och n�r de ytterligare hade givit honom ett stycke fikonkaka och tv� russinkakor att �ta, kom livskraften tillbaka i honom igen. P� tre dygn hade han n�mligen varken �tit eller druckit.
30	13	Och David fr�gade honom: �Vem tillh�r du, och varifr�n �r du?� Han svarade: �Jag �r en egyptisk yngling, tj�nare �t en amalekitisk man; men min herre �vergav mig f�r tre dagar sedan, d�rf�r att jag blev sjuk.
30	14	Vi hade n�mligen infallit i den del av Sydlandet, som tillh�r keret�erna, och i det omr�de som tillh�r Juda, och i den del av Sydlandet, som tillh�r Kaleb, och vi hade br�nt upp Siklag i eld.�
30	15	David sade till honom: �Vill du f�ra mig ned till den r�varskaran?� Han svarade: �Lova mig med ed vid Gud att du icke d�dar mig eller utl�mnar mig �t min herre, s� vill jag f�ra dig ned till den r�varskaran.�
30	16	S� f�rde han honom ditned, och de l�go d� kringspridda �verallt p� marken och �to och drucko och f�rlustade sig med allt det stora byte som de hade tagit ur filist�ernas land och ur Juda land.
30	17	Och �nda fr�n skymningen intill n�sta dags afton h�ll David p� med att nedg�ra dem; och ingen enda av dem kom undan, utom fyra hundra tj�nare som satte sig upp p� kamelerna och flydde.
30	18	Och David r�ddade allt vad amalekiterna hade tagit; sina b�da hustrur r�ddade David ocks�.
30	19	Ingen saknades, varken liten eller stor, ingens son och ingens dotter, ej heller n�got av bytet eller n�got av det som de hade tagit med sig; David f�rde alltsammans tillbaka.
30	20	David tog ock alla f�r och f�kreatur, och man drev dessa framf�r den �vriga boskapen och ropade: �Detta �r Davids byte.�
30	21	Och n�r David kom tillbaka till de tv� hundra man som hade varit f�r tr�tta att f�lja honom, och som d�rf�r hade f�tt stanna kvar vid b�cken Besor, gingo dessa �stad f�r att m�ta David och det folk som han hade med sig; d� gick David fram till folket och h�lsade dem.
30	22	Men allahanda onda och illasinnade m�n, bland dem som hade f�ljt med David, togo till orda och sade: �Eftersom dessa icke f�ljde med oss, skola vi icke giva dem n�got av bytet som vi hava r�ddat; var och en av dem m� allenast taga sin hustru och sina barn med sig och g� hem.�
30	23	Men David svarade: �S� skolen I icke g�ra, mina br�der, med det som HERREN har givit oss, d� han bevarade oss och gav i v�r hand denna r�varskara, som kom �ver oss.
30	24	Och vem skulle f�r �vrigt h�rutinnan vilja lyssna till eder? Nej, s�dan deras lott �r, som draga med i striden, s�dan skall deras lott vara, som stanna vid trossen; de skola dela j�mnt med varandra.�
30	25	Och d�rvid blev det, fr�n den dagen och allt framgent; ty han gjorde detta till lag och r�tt i Israel, s�som det �r �nnu i dag.
30	26	N�r sedan David kom till Siklag, s�nde han en del av bytet till de �ldste i Juda, sina v�nner, i det han l�t s�ga: �Detta �r en sk�nk till eder av bytet fr�n HERRENS fiender.�
30	27	Han s�nde till de �ldste i Betel, de �ldste i Ramot i Sydlandet och de �ldste i Jattir;
30	28	till de �ldste i Aroer, de �ldste i Sifamot och de �ldste i Estemoa;
30	29	till de �ldste i Rakal, de �ldste i jerameeliternas st�der och de �ldste i kain�ernas st�der;
30	30	till de �ldste i Horma, de �ldste i Bor-Asan och de �ldste i Atak;
30	31	till de �ldste i Hebron och till alla de orter d�r David hade vandrat omkring med sina m�n.
31	1	Och filist�erna stridde mot Israel; och Israels m�n flydde f�r filist�erna och f�llo slagna p� berget Gilboa.
31	2	Och filist�erna ansatte ivrigt Saul och hans s�ner. Och filist�erna d�dade Jonatan, Abinadab och Malki-Sua, Sauls s�ner.
31	3	N�r d� Saul sj�lv blev h�ftigt anfallen och b�gskyttarna kommo �ver honom, greps han av stor f�rskr�ckelse f�r skyttarna.
31	4	Och Saul sade till sin vapendragare: �Drag ut ditt sv�rd och genomborra mig d�rmed, s� att icke dessa oomskurna komma och genomborra mig och hantera mig sk�ndligt.� Men hans vapendragare ville det icke, ty han fruktade storligen. D� tog Saul sj�lv sv�rdet och st�rtade sig d�rp�.
31	5	Men n�r vapendragaren s�g att Saul var d�d, st�rtade han sig ock p� sitt sv�rd och f�ljde honom i d�den.
31	6	S� dogo d� med varandra p� den dagen Saul och hans tre s�ner och hans vapendragare, och d�rj�mte alla hans m�n.
31	7	Och n�r israeliterna p� andra sidan dalen och p� andra sidan Jordan f�rnummo att Israels m�n hade flytt, och att Saul och hans s�ner voro d�da, �verg�vo de st�derna och flydde; sedan kommo filist�erna och bosatte sig i dem.
31	8	Dagen d�refter kommo filist�erna f�r att plundra de slagna och funno d� Saul och hans tre s�ner, d�r de l�go fallna p� berget Gilboa.
31	9	D� h�ggo de av hans huvud och drogo av honom hans vapen och s�nde dem omkring i filist�ernas land och l�to f�rkunna det glada budskapet i sitt avgudahus och bland folket.
31	10	Och de lade hans vapen i Astartetemplet, men hans kropp h�ngde de upp p� Bet-Sans mur.
31	11	Men n�r inv�narna i Jabes i Gilead h�rde vad filist�erna hade gjort med Saul,
31	12	stodo de upp, alla stridbara m�n, och gingo hela natten och togo Sauls och hans s�ners kroppar ned fr�n Bet-Sans mur, och beg�vo sig d�refter till Jabes och f�rbr�nde dem d�r.
31	13	Sedan togo de deras ben och begrovo dem under tamarisken i Jabes och fastade s� i sju dagar.

Multilingual Scriptures

(Compare books in 2 different language versions of your choice)

Comparison Search:

Free Search: