Multilingual Scriptures

Multilingual Scriptures Home » Swedish 1917 Bible » Job

Swedish 1917 Bible
Chapter #	Verse #	Verse Detail
1	1	I Us' land levde en man som hette Job; han var en ostrafflig och redlig man, som fruktade Gud och flydde det onda.
1	2	�t honom f�ddes sju s�ner och tre d�ttrar;
1	3	och han �gde sju tusen f�r, tre tusen kameler, fem hundra par oxar och fem hundra �sninnor, d�rtill tj�nare i stor m�ngd. S� var denne man m�ktigare �n n�gon annan i �sterlandet.
1	4	Och hans s�ner hade f�r sed att g� �stad och h�lla g�stabud, den ena dagen i den enes hus, den andra dagen i den andres; de s�nde d� och inbj�do sina tre systrar att �ta och dricka tillsammans med dem.
1	5	N�r s� en omg�ng av g�stabudsdagar var till �nda, s�nde Job efter dem f�r att helga dem; bittida om morgonen offrade han d� ett br�nnoffer f�r var och en av dem. Ty Job t�nkte �Kanh�nda hava mina barn syndat och i sina hj�rtan talat f�rgripligt om Gud�. S� gjorde Job f�r var g�ng.
1	6	Men nu h�nde sig en dag att Guds s�ner kommo och tr�dde fram inf�r HERREN, och �klagaren kom ocks� med bland dem.
1	7	D� fr�gade HERREN �klagaren: �Varifr�n kommer du?� �klagaren svarade HERREN och sade: �Fr�n en vandring ut�ver jorden och fr�n en f�rd omkring p� den.�
1	8	D� sade HERREN till �klagaren: �Har du givit akt p� min tj�nare Job? Ty p� jorden finnes icke hans like i ostrafflighet och redlighet, ingen som s� fruktar Gud och flyr det onda.�
1	9	�klagaren svarade HERREN och sade: ��r det d� f�r intet som Job fruktar Gud?
1	10	Du har ju p� allt s�tt besk�rmat honom och hans hus och allt vad han �ger; du har v�lsignat hans h�nders verk, och hans boskapshjordar hava utbrett sig i landet.
1	11	Man r�ck ut din hand och kom vid detta allt som han �ger; f�rvisso skall han d� mitt i ansiktet tala f�rgripliga ord mot dig.�
1	12	HERREN sade till �klagaren: �V�lan, allt vad han �ger vare givet i din hand; allenast mot honom sj�lv m� du icke r�cka ut din hand.� S� gick �klagaren bort ifr�n HERRENS ansikte.
1	13	N�r nu en dag hans s�ner och d�ttrar h�llo m�ltid och drucko vin i den �ldste broderns hus,
1	14	Kom en budb�rare till Job och sade: �Oxarna gingo f�r plogen, och �sninnorna betade d�rbredvid;
1	15	d� f�llo sab�erna in och r�vade bort dem, och folket slogo de med sv�rdsegg. Jag var den ende som kom undan, f�r att jag skulle underr�tta dig d�rom.�
1	16	Medan denne �nnu talade, kom �ter en och sade: �Guds eld f�ll ifr�n himmelen och slog ned bland sm�boskapen och folket och f�rt�rde dem. Jag var den ende som kom undan, f�r att jag skulle underr�tta dig d�rom.�
1	17	Medan denne �nnu talade, kom �ter en och sade: Kald�erna st�llde upp sitt manskap i tre hopar och f�llo s� �ver kamelerna och r�vade bort dem, och folket slogo de med sv�rdsegg. Jag var den ende som kom undan, f�r att jag skulle underr�tta dig d�rom.�
1	18	Under det att denne �nnu talade, kom �ter en annan och sade: Dina s�ner och d�ttrar h�llo m�ltid och drucko vin i den �ldste broderns hus;
1	19	d� kom en stark storm fram �ver �knen och tog tag i husets fyra h�rn, och det f�ll omkull �ver folket, s� att de f�rgingos. Jag var den ende som kom undan, f�r att jag skulle underr�tta dig d�rom.�
1	20	D� stod Job upp och rev s�nder sin mantel och skar av h�ret p� sitt huvud. Och han f�ll ned till jorden och tillbad
1	21	och sade: �Naken kom jag ur min moders liv, och naken skall jag v�nda �ter dit; HERREN gav, och HERREN tog. Lovat vare HERRENS namn!�
1	22	Vid allt detta syndade Job icke och talade intet lasteligt mot Gud.
2	1	�ter h�nde sig en dag att Guds s�ner kommo och tr�dde fram inf�r HERREN; och �klagaren kom ocks� med bland dem och tr�dde fram inf�r HERREN.
2	2	D� fr�gade HERREN �klagaren: �Varifr�n kommer du?� �klagaren svarade HERREN och sade: �Fr�n en vandring ut�ver jorden och fr�n en f�rd omkring p� den.�
2	3	D� sade HERREN till �klagaren: �Har du givit akt p� min tj�nare Job? Ty p� jorden finnes icke hans like i ostrafflighet och redlighet, ingen som s� fruktar Gud och flyr det onda; och �nnu h�ller han fast vid sin ostrafflighet. S� har du d� uppeggat mig mot honom till att utan sak f�rd�rva honom.�
2	4	�klagaren svarade HERREN och sade: �Hud f�r hud; allt vad man �ger giver man ju f�r att sj�lv slippa undan.
2	5	Men r�ck ut din hand och kom vid hans k�tt och ben; f�rvisso skall han d� mitt i ansiktet tala f�rgripliga ord mot dig.�
2	6	HERREN sade till �klagaren: �V�lan, han vare given i din hand; allenast hans liv m� du skona.�
2	7	S� gick �klagaren bort ifr�n HERRENS ansikte och slog Job med sv�ra bulnader, ifr�n fotbladet �nda till hj�ssan.
2	8	Och han tog sig en lersk�rva att skrapa sig med, d�r han satt mitt i askan.
2	9	D� sade hans hustru till honom: �H�ller du �nnu fast vid din ostrafflighet? Tala fritt ut om Gud, och d�.�
2	10	Man han svarade henne: �Du talar s�som en d�raktig kvinna skulle tala. Om vi taga emot det goda av Gud, skola vi d� icke ocks� taga emot det onda?� Vid allt detta syndade Job icke med sina l�ppar.
2	11	Men tre v�nner till Job fingo h�ra om alla de olyckor som hade tr�ffat honom, och de kommo s�, var och en fr�n sin ort; Elifas fr�n Teman, Bildad fr�n Sua och Sofar fr�n Naama. Och de avtalade med varandra att de skulle begiva sig �stad f�r att �mka honom och tr�sta honom.
2	12	Men n�r de, �nnu p� avst�nd, lyfte upp sina �gon och s�go att de icke mer kunde k�nna igen honom, brusto de ut i gr�t och revo s�nder sina mantlar och kastade stoft mot himmelen, ned �ver sina huvuden.
2	13	Sedan sutto de med honom p� jorden i sju dagar och sju n�tter, utan att n�gon av dem talade ett ord till honom, eftersom de s�go att hans pl�ga var mycket stor.
3	1	D�refter uppl�t Job sin mun och f�rbannade sin f�delsedag;
3	2	Job tog till orda och sade:
3	3	M� den dag utpl�nas, p� vilken jag f�ddes, och den natt som sade: �Ett gossebarn �r avlat.�
3	4	M� den dagen v�ndas i m�rker, m� Gud i h�jden ej fr�ga efter den och intet dagsljus lysa d�r�ver.
3	5	M�rkret och d�dsskuggan b�rde den �ter, molnen l�gre sig �ver den; f�rskr�cke den allt som kan f�rm�rka en dag.
3	6	Den natten m� gripas av tjockaste m�rker; ej m� den f� fr�jda sig bland �rets dagar, intet rum m� den finna inom m�nadernas krets.
3	7	Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig h�je sig jubel under den.
3	8	M� den f�rbannas av dem som besv�rja dagar, av dem som f�rm� mana upp Leviatan.
3	9	M� dess grynings stj�rnor f�rm�rkas, efter ljus m� den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens �gonbryn m� den aldrig f� se;
3	10	eftersom den ej tillsl�t d�rrarna till min moders liv, ej l�t olyckan f�rbliva dold f�r mina �gon.
3	11	Varf�r fick jag ej d� strax i moderssk�tet, f�rg�s vid det jag kom ut ur min moders liv?
3	12	Varf�r funnos kn�n mig till m�tes, och varf�r br�st, d�r jag fick di?
3	13	Hade s� icke skett, l�ge jag nu i ro, jag finge d� sova, jag nj�te d� min vila,
3	14	vid sidan av konungar och r�dsherrar i landet, m�n som byggde sig palatslika gravar,
3	15	ja, vid sidan av furstar som voro rika p� guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
3	16	eller vore jag icke till, lik ett nedgr�vt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
3	17	D�r hava ju de ogudaktiga upph�rt att rasa, d�r f� de uttr�ttade komma till vila;
3	18	d�r hava alla f�ngar f�tt ro, de h�ra d�r ingen p�drivares r�st.
3	19	Sm� och stora �ro d�r varandra lika, tr�len har d�r blivit fri ifr�n sin herre.
3	20	Varf�r skulle den olycklige sk�da ljuset? Ja, varf�r gives liv �t dem som pl�gas s� bittert,
3	21	�t dem som v�nta efter d�den, utan att den kommer, och spana d�refter mer �n efter n�gon skatt,
3	22	�t dem som skulle gl�djas -- ja, intill jubel -- och fr�jda sig, allenast de funne sin grav;
3	23	varf�r �t en man vilkens v�g �r h�ljd i m�rker, �t en man s� kringst�ngd av Gud?
3	24	Suckan har ju blivit mitt dagliga br�d, och s�som vatten str�mma mina klagorop.
3	25	ty det som ingav mig f�rskr�ckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade f�r, det kommer �ver mig.
3	26	Jag f�r ingen rast, ingen ro, ingen vila; �ngest kommer �ver mig.
4	1	D�refter tog Elifas fr�n Teman till orda och sade:
4	2	Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan h�lla tillbaka sina ord?
4	3	Se, m�nga har du visat till r�tta, och maktl�sa h�nder har du st�rkt;
4	4	dina ord hava uppr�ttat den som stapplade, och �t vacklande kn�n har du givit kraft.
4	5	Men nu, d� det g�ller dig sj�lv, bliver du ot�lig, n�r det �r dig det drabbar, f�rskr�ckes du.
4	6	Skulle d� icke din gudsfruktan vara din tillf�rsikt och dina v�gars ostrafflighet ditt hopp?
4	7	T�nk efter: n�r h�nde det att en oskyldig fick f�rg�s? och var skedde det att de redliga m�ste g� under?
4	8	Nej, s� har jag sett det g�, att de som pl�ja f�rd�rv och de som uts� olycka, de sk�rda och s�dant;
4	9	f�r Guds andedr�kt f�rg�s de och f�r en fnysning av hans n�sa f�rsvinna de.
4	10	Ja, lejonets skri och rytarens r�st m�ste tystna, och unglejonens t�nder brytas ut;
4	11	Det gamla lejonet f�rg�s, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva f�rstr�dda.
4	12	Men till mig sm�g sakta ett ord, mitt �ra f�rnam det likasom en viskning,
4	13	N�r tankarna sv�vade om vid nattens syner och s�mnen f�ll tung p� m�nniskorna,
4	14	d� kom en f�rskr�ckelse och b�van �ver mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
4	15	En vindpust for fram �ver mitt ansikte, d�rvid reste sig h�ren p� min kropp.
4	16	Och n�got tr�dde inf�r mina �gon, en skepnad vars form jag icke sk�njde; och jag h�rde en susning och en r�st:
4	17	�Kan d� en m�nniska hava r�tt mot Gud eller en man vara ren inf�r sin skapare?
4	18	Se, ej ens p� sina tj�nare kan han f�rlita sig, j�mv�l sina �nglar m�ste han tillvita fel;
4	19	huru mycket mer d� dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas s�nder s� l�tt som mal;
4	20	n�r morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar d�rp�, hava de f�rg�tts f�r alltid.
4	21	Ja, deras hyddas f�ste ryckes bort f�r dem, of�rt�nkt m�ste de d�.�
5	1	Ropa fritt; vem finnes, som svarar dig, och till vilken av de heliga kan du v�nda dig?
5	2	Se, d�ren dr�pes av sin gr�melse, och den f�kunnige d�das av sin bitterhet.
5	3	Jag s�g en d�re, fast var han rotad, men pl�tsligt m�ste jag ropa ve �ver hans boning.
5	4	Ty hans barn g� nu fj�rran ifr�n fr�lsning, de f�rtrampas i porten utan r�ddning.
5	5	Av hans sk�rd �ter vem som �r hungrig, den r�vas bort, om och h�gnad med t�rnen; efter hans rikedom gapar ett giller.
5	6	Ty icke upp ur stoftet kommer f�rd�rvet, ej ur marken skjuter olyckan upp;
5	7	nej, m�nniskan varder f�dd till olycka, s�som eldgnistor m�ste flyga mot h�jden.
5	8	Men vore det nu jag, s� s�kte jag n�d hos Gud, �t Gud hemst�llde jag min sak,
5	9	�t honom som g�r stora och outrannsakliga ting, under, flera �n n�gon kan r�kna,
5	10	�t honom som l�ter regnet falla p� jorden och s�nder vatten ned �ver markerna,
5	11	n�r han vill upph�ja de ringa och f�rhj�lpa de s�rjande till fr�lsning.
5	12	Han �r den som g�r de klokas anslag om intet, s� att deras h�nder intet utr�tta med f�rnuft;
5	13	han f�ngar de visa i deras klokskap och l�ter de illfundiga f�rhasta sig i sina r�dslag:
5	14	mitt p� dagen r�ka de ut f�r m�rker och famla mitt i ljuset, likasom vore det natt.
5	15	S� fr�lsar han fr�n deras tungors sv�rd, han fr�lsar den fattige ur den �verm�ktiges hand.
5	16	Den arme kan s� �ter hava ett hopp, och or�ttf�rdigheten m�ste tillsluta sin mun.
5	17	Ja, s�ll �r den m�nniska som Gud agar; den Allsm�ktiges tuktan m� du icke f�rkasta.
5	18	Ty om han och sargar, s� f�rbinder han ock, om han sl�r, s� hela ock hans h�nder.
5	19	Sex g�nger r�ddar han dig ur n�den, ja, sju g�nger avv�ndes olyckan fr�n dig.
5	20	I hungerstid f�rlossar han dig fr�n d�den och i krig undan sv�rdets v�ld.
5	21	N�r tungor sv�nga gisslet, g�mmes du undan; du har intet att frukta, n�r f�rh�rjelse kommer.
5	22	Ja, �t f�rh�rjelse och dyr tid kan du d� le, f�r vilddjur beh�ver du ej heller k�nna fruktan;
5	23	ty med markens stenar st�r du i f�rbund, och med djuren p� marken har du ing�tt fred.
5	24	Och du f�r se huru din hydda st�r trygg; n�r du synar din boning, saknas intet d�ri.
5	25	Du f�r ock se huru din �tt f�r�kas, huru din avkomma bliver s�som markens �rter.
5	26	I graven kommer du, n�r du har hunnit din mognad, s�som s�desskylen b�rgas, d� dess tid �r inne.
5	27	Se, detta hava vi utrannsakat, och s� �r det; h�r d�rp� och bet�nk det v�l.
6	1	D� tog Job till orda och sade:
6	2	Ack att min gr�melse bleve v�gd och min olycka lagd j�mte den p� v�gen!
6	3	Se, tyngre �r den nu �n havets sand, d�rf�r kan jag icke styra mina ord.
6	4	Ty den Allsm�ktiges pilar hava tr�ffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, f�rskr�ckelser ifr�n Gud st�lla sig upp mot mig.
6	5	Icke skriar vild�snan, n�r hon har friskt gr�s, icke r�mar oxen, d� han st�r vid sitt foder?
6	6	Men vem vill �ta den mat som ej har smak eller s�lta, och vem finner behag i slem�rtens saft?
6	7	S� v�grar nu min sj�l att komma vid detta, det �r f�r mig en v�mjelig spis.
6	8	Ack att min b�n bleve h�rd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
6	9	O att det t�cktes Gud att krossa mig, att r�cka ut sin hand och avsk�ra mitt liv!
6	10	D� funnes �nnu f�r mig n�gon tr�st, jag kunde d� jubla, fast�n pl�gad utan f�rskoning; jag har ju ej f�rnekat den Heliges ord.
6	11	Huru stor �r d� min kraft, eftersom jag alltj�mt b�r hoppas? Och vad v�ntar mig f�r �nde, eftersom jag skall vara t�lig?
6	12	Min kraft �r v�l ej s�som stenens, min kropp �r v�l icke av koppar?
6	13	Nej, f�rvisso gives ingen hj�lp f�r mig, var utv�g har blivit mig st�ngd.
6	14	Den f�rtvivlade borde ju r�na barmh�rtighet av sin v�n, men se, man �vergiver den Allsm�ktiges fruktan,
6	15	Mina br�der �ro trol�sa, de �ro s�som regnb�ckar, ja, lika b�ckarnas r�nnilar, som snart sina ut,
6	16	som v�l kunna g� m�rka av vinterns fl�den, n�r sn�n har fallit och g�mt sig i dem,
6	17	men som �ter f�rsvinna, n�r de tr�ffas av hettan, och torka bort ifr�n sin plats, d� v�rmen kommer.
6	18	V�gfarande d�r i trakten vika av till dem, men de finna allenast �dslighet och m�ste f�rg�s.
6	19	Temas v�gfarande sk�dade dith�n, Sabas k�pmanst�g hoppades p� dem;
6	20	men de kommo p� skam i sin f�rtr�stan, de s�go sig g�ckade, n�r de hade hunnit ditfram.
6	21	Ja, likas� �ren I nu ingenting v�rda, handfallna st�n I av f�rf�ran och f�rskr�ckelse.
6	22	Har jag d� beg�rt att I skolen giva mig g�vor, taga av edert gods f�r att l�sa mig ut,
6	23	att I skolen r�dda mig undan min ov�n, k�pa mig fri ur v�ldsverkares hand?
6	24	Undervisen mig, s� vill jag tiga, l�ren mig att f�rst� vari jag har farit vilse.
6	25	Gott �r f�rvisso uppriktigt tal, men tillr�ttavisning av eder, vad b�tar den?
6	26	Haven I d� i sinnet att h�lla r�fst med ord, och skall den f�rtvivlade f� tala f�r vinden?
6	27	D� kasten I v�l ocks� lott om den faderl�se, d� l�ren I v�l k�psl� om eder v�n!
6	28	Dock, m� det nu t�ckas eder att akta p� mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
6	29	V�nden om! M� s�dan or�tt icke ske; ja, v�nden �nnu om, ty min sak �r r�ttf�rdig!
6	30	Skulle v�l or�tt bo p� min tunga, och min mun, skulle den ej f�rst� vad f�rd�rvligt �r?
7	1	En stridsmans liv lever ju m�nniskan p� jorden, och hennes dagar �ro s�som dagakarlens dagar.
7	2	Hon �r lik en tr�l som fl�mtar efter skugga, lik en dagakarl som f�r bida efter sin l�n.
7	3	S� har jag f�tt till arvedel m�nader av el�nde; n�tter av vederm�da hava blivit min lott.
7	4	S� snart jag har lagt mig, �r min fr�ga: �N�r skall jag d� f� st� upp?� Ty aftonen synes mig s� l�ng; jag �r �verm�tt av oro, innan morgonen har kommit.
7	5	Med f�rruttnelsens maskar h�ljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller s�nder.
7	6	Mina dagar fly snabbare �n v�varens spole; de f�rsvinna utan n�got hopp.
7	7	T�nk d�rp� att mitt liv �r en fl�kt, att mitt �ga icke mer skall f� se n�gon lycka.
7	8	Den nu ser mig, hans �ga skall ej vidare sk�da mig; b�st din blick vilar p� mig, �r jag icke mer.
7	9	S�som ett moln som har f�rsvunnit och g�tt bort, s� �r den som har farit ned i d�dsriket; han kommer ej �ter upp d�rifr�n.
7	10	Aldrig mer v�nder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
7	11	D�rf�r vill jag nu icke l�gga band p� min mun, jag vill taga till orda i min andes �ngest, jag vill klaga i min sj�ls bedr�velse.
7	12	Icke �r jag v�l ett hav eller ett havsvidunder, s� att du m�ste s�tta ut vakt mot mig?
7	13	N�r jag hoppas att min b�dd skall tr�sta mig, att mitt l�ger skall lindra mitt bekymmer,
7	14	d� f�rf�rar du mig genom dr�mmar, och med syner f�rskr�cker du mig.
7	15	Nej, hellre vill jag nu bliva kv�vd, hellre d� �n vara blott knotor!
7	16	Jag �r led vid detta; aldrig kommer jag �ter till liv. L�t mig vara; mina dagar �ro ju f�f�nglighet.
7	17	Vad �r d� en m�nniska, att du g�r s� stor sak av henne, aktar p� henne s� noga,
7	18	synar henne var morgon, pr�var henne vart �gonblick?
7	19	Huru l�nge skall det dr�ja, innan du v�nder din blick ifr�n mig, l�mnar mig i fred ett litet andetag?
7	20	Om jag �n har syndar, vad skadar jag d�rmed dig, du m�nniskornas bespejare? Varf�r har du satt mig till ett m�l f�r dina angrepp och l�tit mig bliva en b�rda f�r mig sj�lv?
7	21	Varf�r vill du icke f�rl�ta mig min �vertr�delse, icke tillgiva mig min missg�rning? Nu m�ste jag ju snart g� till vila i stoftet; om du s�ker efter mig, s� �r jag icke mer.
8	1	D�refter tog Bildad fr�n Sua till orda och sade:
8	2	Huru l�nge vill du h�lla p� med s�dant tal och l�ta din muns ord komma s�som en v�ldig storm?
8	3	Skulle v�l Gud kunna kr�nka r�tten? Kan den Allsm�ktige kr�nka r�ttf�rdigheten?
8	4	Om dina barn hava syndat mot honom och han gav dem i sina �vertr�delsers v�ld,
8	5	s� vet, att om du sj�lv s�ker Gud och beder till den Allsm�ktige om misskund,
8	6	d�, om du �r ren och r�ttsinnig, ja, d� skall han vakna upp till din r�ddning och uppr�tta din boning, s� att du bor d�r i r�ttf�rdighet;
8	7	och s� skall din f�rsta tid synas ringa, d� nu din sista tid har blivit s� stor.
8	8	Ty fr�ga framfarna sl�kten, och akta p� vad f�derna hava utr�nt
8	9	-- vi sj�lva �ro ju fr�n i g�r och veta intet, en skugga �ro v�ra dagar p� jorden;
8	10	men de skola undervisa dig och s�ga dig det, ur sina hj�rtan skola de h�mta fram svar:
8	11	�Icke kan r�ret v�xa h�gt, d�r marken ej �r sank, eller vassen skjuta i h�jden, d�r vatten ej finnes?
8	12	Nej, b�st den st�r gr�n, ej mogen f�r sk�rd, m�ste den d� vissna, f�re allt annat gr�s.
8	13	S� g�r det alla som f�rg�ta Gud; den gudl�ses hopp m�ste varda om intet.
8	14	Ty hans tillf�rsikt visar sig br�cklig och hans f�rtr�stan lik spindelns v�v.
8	15	Han f�rlitar sig p� sitt hus, men det har intet best�nd; han tryggar sig d�rvid, men det �ger ingen fasthet.
8	16	Lik en frodig planta v�xer han i solens sken, ut �ver lustg�rden str�cka sig hans skott;
8	17	kring stenr�set slingra sig hans r�tter, mellan stenarna bryter han sig fram.
8	18	Men n�r s� Gud rycker bort honom fr�n hans plats, d� f�rnekar den honom: 'Aldrig har jag sett dig.'
8	19	Ja, s� g�r det med hans levnads fr�jd, och ur mullen f� andra v�xa upp.�
8	20	Se, Gud f�raktar icke den som �r ostrafflig, han h�ller ej heller de onda vid handen.
8	21	S� bida d�, till dess han fyller din mun med l�je och dina l�ppar med jubel.
8	22	De som hata dig varda d� h�ljda med skam, och de ogudaktigas hyddor skola ej mer vara till.
9	1	D�refter tog Job till orda och sade:
9	2	Ja, f�rvisso vet jag att s� �r; huru skulle en m�nniska kunna hava r�tt mot Gud?
9	3	Vill han g� till r�tta med henne, s� kan hon ej svara honom p� en sak bland tusen.
9	4	Han som �r s� vis i f�rst�nd och s� v�ldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
9	5	honom som of�rt�nkt flyttar bort berg och omst�rtar dem i sin vrede;
9	6	honom som kommer jorden att vackla fr�n sin plats, och dess pelare b�va d�rvid;
9	7	honom som befaller solen, s� g�r hon icke upp, och som s�tter stj�rnorna under f�rsegling;
9	8	honom som helt allena sp�nner ut himmelen och skrider fram �ver havets toppar;
9	9	honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustj�rnorna och s�derns Stj�rngemak;
9	10	honom som g�r stora och outrannsakliga ting och under, flera �n n�gon kan r�kna?
9	11	Se, han far f�rbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, f�rr�n jag bliver honom varse.
9	12	Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan s�ga till honom: �Vad g�r du?�
9	13	Gud, han ryggar icke sin vrede; f�r honom har Rahabs f�lje m�st b�ja sig;
9	14	huru skulle jag d� v�ga svara honom, v�lja ut ord till att tala med honom?
9	15	Nej, om jag �n hade r�tt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.
9	16	Och om han �n svarade mig p� mitt rop, s� kunde jag ej tro att han lyssnade till min r�st.
9	17	Ty med storm hems�ker han mig och sl�r mig med s�r p� s�r, utan sak.
9	18	Han unnar mig icke att h�mta andan; nej, med bedr�velser m�ttar han mig.
9	19	G�ller det f�rsteg i kraft: �V�lan, jag �r redo!�, g�ller det r�tt: �Vem st�ller mig till ansvar?�
9	20	Ja, hade jag �n r�tt, s� d�mde min mun mig skyldig; vore jag �n ostrafflig, s� l�te han mig synas vr�ng.
9	21	Men ostrafflig �r jag! Jag aktar ej mitt liv, jag fr�gar icke efter, om jag f�r leva.
9	22	Det m� g� som det vill, nu vare det sagt: han f�rg�r den ostrafflige j�mte den ogudaktige.
9	23	Om en landspl�ga kommer med pl�tslig d�d, s� bespottar han de oskyldigas f�rtvivlan.
9	24	Jorden �r given i de ogudaktigas hand, och t�ckelse s�tter han f�r dess domares �gon. �r det ej han som g�r det, vem �r det d�?
9	25	Min dagar hasta undan snabbare �n n�gon l�pare, de fly bort utan att hava sett n�gon lycka;
9	26	de ila �stad s�som en farkost av r�r, s�som en �rn, n�r han st�rtar sig ned p� sitt byte.
9	27	Om jag �n besluter att f�rg�ta mitt bekymmer, att l�ta min sorgsenhet fara och g�ra mig glad,
9	28	S� m�ste jag dock b�va f�r alla mina kval; jag vet ju att du icke skall d�ma mig fri.
9	29	Nej, s�som skyldig m�ste jag st� d�r; varf�r skulle jag d� g�ra mig f�f�ng m�da?
9	30	Om jag �n tv�r mig i sn� och renar mina h�nder i lutsalt,
9	31	s� skall du dock s�nka mig ned i p�len, s� att mina kl�der m�ste v�mjas vid mig.
9	32	Ty han �r ej min like, s� att jag v�gar svara honom, ej en s�dan, att vi kunna g� till doms med varandra;
9	33	ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet �ver oss b�da.
9	34	M� han blott v�nda av fr�n mig sitt ris, och m� fruktan f�r honom ej f�rskr�cka mig;
9	35	d� skall jag tala utan att r�das f�r honom, ty jag vet med min sj�lv att jag icke �r en s�dan.
10	1	Min sj�l �r led vid livet. Jag vill giva fritt lopp �t min klagan, jag vill tala i min sj�ls bedr�velse.
10	2	Jag vill s�ga till Gud: D�m mig icke skyldig; l�t mig veta varf�r du s�ker sak mot mig.
10	3	Anst�r det dig att �va v�ld, att f�rkasta dina h�nders verk, medan du l�ter ditt ljus lysa �ver de ogudaktigas r�dslag?
10	4	Har du d� �gon som en varelse av k�tt, eller ser du s�som m�nniskor se?
10	5	�r din �lder som en m�nniskas �lder, eller �ro dina �r s�som en mans tider,
10	6	eftersom du letar efter missg�rning hos mig och s�ker att hos mig finna synd,
10	7	du som dock vet att jag icke �r skyldig, och att ingen finnes, som kan r�dda ur din hand?
10	8	Dina h�nder hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu f�rd�rvar du mig!
10	9	T�nk p� huru du formade mig s�som lera; och nu l�ter du mig �ter varda till stoft!
10	10	Ja, du utg�t mig s�som mj�lk, och s�som ost�mne l�t du mig stelna.
10	11	Med hud och k�tt bekl�dde du mig, av ben och senor v�vde du mig samman.
10	12	Liv och n�d besk�rde du mig, och genom din v�rd bevarades min ande.
10	13	Men d�rvid g�mde du i ditt hj�rta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
10	14	om jag syndade, skulle du vakta p� mig och icke l�mna min missg�rning ostraffad.
10	15	Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag �n oskyldig, s� finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle m�ttas av skam och sk�da min of�rd.
10	16	H�jde jag det likv�l, d� skulle du s�som ett lejon jaga mig och alltj�mt bevisa din undermakt p� mig.
10	17	Nya vittnen mot mig skulle du d� f�ra fram och alltmer l�ta mig k�nna din f�rt�rnelse; med skaror efter skaror skulle du ans�tta mig.
10	18	Varf�r l�t du mig d� komma ut ur moderssk�tet? Jag borde hava f�rg�tts, innan n�got �ga s�g mig,
10	19	hava blivit s�som hade jag aldrig varit till; fr�n moderlivet skulle jag hava f�rts till graven.
10	20	Kort �r ju min tid; m� han d� l�ta mig vara, l�mna mig i fred, s� att jag f�r en flyktig gl�dje,
10	21	innan jag g�r h�dan, f�r att aldrig komma �ter, bort till m�rkrets och d�dsskuggans land,
10	22	till det land vars dunkel �r s�som djupa vatten, dit d�r d�dsskugga och f�rvirring r�der, ja, d�r dagsljuset sj�lvt �r s�som djupa vatten.
11	1	D�refter tog Sofar fr�n Naama till orda och sade:
11	2	Skall s�dant ordfl�de bliva utan svar och en s� stortalig man f� r�tt?
11	3	Skall ditt l�sa tal n�dga m�n till tystnad, s� att du f�r bespotta, utan att n�gon kommer dig att blygas?
11	4	Och skall du s� f� s�ga: �Vad jag l�r �r r�tt, och utan fl�ck har jag varit inf�r dina �gon�?
11	5	Nej, om allenast Gud ville tala och uppl�ta sina l�ppar till att svara dig,
11	6	om han ville uppenbara dig sin visdoms l�nnligheter, huru han �ger f�rst�nd, ja, i dubbelt m�tt, d� ins�ge du att Gud, dig till f�rm�n, har l�mnat �t gl�mskan en del av din missg�rning.
11	7	Men kan v�l du utrannsaka Guds djuphet eller fatta den Allsm�ktiges fullkomlighet?
11	8	H�g s�som himmelen �r den -- vad kan du g�ra? djupare �n d�dsriket -- vad kan du f�rst�?
11	9	Dess l�ngd str�cker sig vidare �n jorden, och i bredd �vertr�ffar den havet.
11	10	N�r han vill fara fram och sp�rra n�gon inne eller kalla n�gon till doms, vem kan d� hindra honom?
11	11	Han �r ju den som k�nner l�gnens m�n, f�rd�rv uppt�cker han, utan att leta d�refter.
11	12	Men lika l�tt kan en d�raktig man f� f�rst�nd, som en vild�snef�le kan f�das till m�nniska.
11	13	Om du nu r�tt bereder ditt hj�rta och utr�cker dina h�nder till honom,
11	14	om du skaffar bort det f�rd�rv som kan l�da vid din hand och ej l�ter or�ttf�rdighet bo i dina hyddor,
11	15	ja, d� f�r du upplyfta ditt ansikte utan skam, du st�r fast och har intet att frukta.
11	16	Ja, d� skall du f�rg�ta din olycka, blott minnas den s�som vatten som har f�rrunnit.
11	17	Ditt liv skall d� str�la klarare �n middagens sken; och kommer m�rker p�, s� �r det som en gryning till morgon.
11	18	Du kan d� vara trygg, ty du �ger ett hopp; du spanar omkring dig och g�r sedan trygg till vila.
11	19	Ja, du f�r d� ligga i ro, utan att n�gon f�rskr�cker dig, och m�nga skola s�ka din ynnest.
11	20	Men de ogudaktigas �gon skola f�rsm�kta; ingen tillflykt skall mer finnas f�r dem, och deras hopp skall vara att f� giva upp andan.
12	1	D�refter tog Job till orda och sade:
12	2	Ja, visst �ren I det r�tta folket, och med eder kommer visheten att d� ut!
12	3	Dock, j�mv�l jag har f�rst�nd s� gott som I, icke st�r jag tillbaka f�r eder; ty vem �r den som ej begriper slikt?
12	4	S� m�ste jag d� vara ett �tl�je f�r min v�n, jag som fick svar, s� snart jag ropade till Gud; man ler �t en som �r r�ttf�rdig och ostrafflig!
12	5	Ja, med f�rakt ses olyckan av den som st�r s�ker; f�rakt v�ntar dem vilkas f�tter vackla.
12	6	Men f�rh�rjares hyddor �tnjuta frid, och trygghet f� s�dana som trotsa Gud, de som hava sin gud i sin hand.
12	7	Men fr�ga du boskapen, den m� undervisa dig, och f�glarna under himmelen, de m� upplysa dig;
12	8	eller tala till jorden, hon m� undervisa dig, fiskarna i havet m� giva dig besked.
12	9	Vem kan icke l�ra genom allt detta att det �r HERRENS hand som har gjort det?
12	10	I hans han �r ju allt levandes sj�l och alla m�nskliga varelsers anda.
12	11	Skall icke �ra pr�va orden, likasom munnen pr�var matens smak?
12	12	Vishet tillkommer ju de gamle och f�rst�nd dem som l�nge hava levat.
12	13	Hos Honom finnes vishet och makt, hos honom r�d och f�rst�nd.
12	14	Se, vad han river ned, det bygges ej upp; f�r den han sp�rrar inne kan ingen uppl�ta.
12	15	Han h�ller vattnen tillbaka -- se, se d� bliver d�r torrt, han sl�pper dem l�sa, d� f�rd�rva de landet.
12	16	Hos honom �r kraft och klokhet, den f�rvillade och f�rvillaren �ro b�da i hans hand.
12	17	R�dsherrar utblottar han, han f�r dem i landsflykt, och domare g�r han till d�rar.
12	18	Han uppl�ser konungars v�lde och s�tter f�ngb�lte om deras h�fter.
12	19	Pr�ster utblottar han, han f�r dem i landsflykt, och de s�krast rotade kommer han p� fall.
12	20	V�lbetrodda m�n ber�var han m�let och avh�nder de �ldste deras insikt.
12	21	Han utgjuter f�rakt �ver furstar och lossar de starkes g�rdel.
12	22	Han blottar djupen, s� att de ej h�ljas av m�rker, d�dsskuggan drager han fram i ljuset.
12	23	Han l�ter folkslag v�xa till -- och f�rg�r dem; han utvidgar deras gr�nser, men f�r dem sedan bort.
12	24	Stamh�vdingar i landet ber�var han f�rst�ndet, han leder dem vilse i v�gl�sa �demarker.
12	25	De famla i m�rkret och hava intet ljus, han kommer dem att ragla s�som druckna.
13	1	Ja, alltsammans har mitt �ga sett, mitt �ra har h�rt det och nogsamt givit akt.
13	2	Vad I veten, det vet ocks� jag; icke st�r jag tillbaka f�r eder.
13	3	Men till den Allsm�ktige vill jag nu tala, det lyster mig att g� till r�tta med Gud.
13	4	Dock, I �ren m�n som spinna ihop l�gn, allasammans hops�tten I f�f�ngligt tal.
13	5	Om I �nd� villen alldeles tiga! Det kunde tillr�knas eder som vishet.
13	6	H�ren nu likv�l mitt klagom�l, och akten p� mina l�ppars gensagor.
13	7	Viljen I f�rsvara Gud med or�ttf�rdigt tal och honom till f�rm�n bruka o�rligt tal?
13	8	Skolen I visa eder partiska f�r honom eller g�ra eder till sakf�rare f�r Gud?
13	9	Icke kan s�dant �ndas v�l, n�r han h�ller r�fst med eder? Eller kunnen I g�ckas med honom, s�som man kan g�ckas med en m�nniska?
13	10	Nej, f�rvisso skall han straffa eder, om I visen en hemlig partiskhet.
13	11	Sannerligen, hans majest�t skall d� f�rskr�cka eder, och fruktan f�r honom skall falla �ver eder.
13	12	Edra t�nkespr�k skola d� bliva visdomsord av aska, edra f�rsvarsverk varda s�som vallar av ler.
13	13	Tigen nu f�r min, s� skall jag tala, g�nge s� �ver mig vad det vara m�.
13	14	Ja, huru det �n g�r, vill jag fatta mitt k�tt mellan t�nderna och taga min sj�l i min hand.
13	15	M� han dr�pa mig, jag hoppas intet annat; min vandel vill jag �nd� h�lla fram inf�r honom.
13	16	Redan detta skall l�nda mig till fr�lsning, ty ingen gudl�s dristar komma inf�r honom.
13	17	H�ren, h�ren d� mina ord, och l�ten min f�rklaring tr�nga in i edra �ron.
13	18	Se, h�r l�gger jag saken fram; jag vet att jag skall befinnas hava r�tt.
13	19	Eller gives det n�gon som kan vederl�gga mig? Ja, d� vill jag tiga -- och d�.
13	20	Allenast tv� ting m� du ej g�ra mot mig, s� beh�ver jag ej d�lja mig inf�r ditt ansikte:
13	21	din hand m� du ej l�ta komma mig n�r, och fruktan f�r dig m� icke f�rskr�cka mig.
13	22	Sedan m� du �klaga, och jag vill svara, eller ock skall jag tala, och du m� gendriva mig.
13	23	Huru �r det allts� med mina missg�rningar och synder? L�t mig f� veta min �vertr�delse och synd.
13	24	Varf�r d�ljer du ditt ansikte och aktar mig s�som din fiende?
13	25	Vill du skr�mma ett l�v som drives av vinden, vill du f�rf�lja ett borttorkat str�?
13	26	Du skriver ju bedr�velser p� min lott och giver mig till arvedel min ungdoms missg�rningar;
13	27	du s�tter mina f�tter i stocken, du vaktar p� alla v�gar, f�r mina fotsulor m�rker du ut stegen.
13	28	Och detta mot en som t�res bort lik murket tr�, en som liknar en kl�dnad s�nderfr�tt av mal!
14	1	M�nniskan, av kvinna f�dd, lever en liten tid och m�ttas av oro;
14	2	lik ett blomster v�xer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan s�som skuggan och har intet best�nd.
14	3	Och till att vakta p� en s�dan uppl�ter du dina �gon, ja, du drager mig till doms inf�r dig.
14	4	Som om en ren skulle kunna framg� av en oren! S�dant kan ju aldrig ske.
14	5	�ro nu m�nniskans dagar oryggligt best�mda, hennes m�naders antal fastst�llt av dig, har du utstakat en gr�ns som hon ej kan �verskrida,
14	6	v�nd d� din blick ifr�n henne och unna henne ro, l�t henne njuta en dagakarls gl�dje av sin dag.
14	7	F�r ett tr�d finnes ju kvar n�got hopp; hugges det �n ned, kan det �ter skjuta skott, och telningar beh�va ej fattas d�rp�.
14	8	Om �n dess rot tynar h�n i jorden och dess stubbe d�r bort i mullen,
14	9	s� kan det gr�nska upp genom vattnets �ngor och skjuta grenar lik ett nyplantat tr�d.
14	10	Men om en man d�r, s� ligger han d�r slagen; om en m�nniska har givit upp andan, var finnes hon d� mer?
14	11	S�som n�r vattnet har f�rrunnit ur en sj�, och s�som n�r en flod har sinat bort och uttorkat,
14	12	s� ligger mannen d�r och st�r ej mer upp, han vaknar icke �ter, s� l�nge himmelen varar; aldrig v�ckes han upp ur sin s�mn.
14	13	Ack, att du ville g�mma mig i d�dsriket, f�rd�lja mig, till dess din vrede hade upph�rt, staka ut f�r mig en tidsgr�ns och sedan t�nka p� mig --
14	14	fast�n ju ingen kan f� liv, n�r han en g�ng �r d�d! D� skulle jag h�lla min stridstid ut, �nda till dess att min avl�sning komme.
14	15	Du skulle d� ropa p� mig, och jag skulle svara dig; efter dina h�nders verk skulle du l�ngta;
14	16	ja, du skulle d� r�kna mina steg, du skulle ej akta p� min synd.
14	17	I en f�rseglad pung l�ge d� min �vertr�delse, och du �verskylde min missg�rning.
14	18	Men s�som sj�lva berget faller och f�rvittrar, och s�som klippan flyttas ifr�n sin plats,
14	19	s�som stenar n�tas s�nder genom vattnet, och s�som mullen sk�ljes bort av dess fl�den, s� g�r du ock m�nniskans hopp om intet.
14	20	Du sl�r henne ned f�r alltid, och hon far h�dan; du f�rvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
14	21	Om hennes barn komma till �ra, s� k�nner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, s� aktar hon dock ej p� dem.
14	22	Hennes kropp k�nner blott sin egen pl�ga, hennes sj�l blott den sorg hon sj�lv f�r f�rnimma.
15	1	D�refter tog Elifas fr�n Teman till orda och sade:
15	2	Skall en vis man tala s� i v�dret och fylla upp sitt br�st med �stanvind?
15	3	Skall han f�rsvara sin sak med haltl�st tal, med ord som ingenting bevisa?
15	4	�n mer, du g�r gudsfruktan om intet och kommer med klagol�t inf�r Gud.
15	5	Ty din ondska l�gger dig orden i munnen, och ditt behag st�r till illfundigt tal.
15	6	S� d�mes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna l�ppar vittna emot dig.
15	7	Var du den f�rsta m�nniska som f�ddes, och fick du liv, f�rr�n h�jderna funnos?
15	8	Blev du �h�rare i Guds hemliga r�d och fick s� visheten i ditt v�ld?
15	9	Vad vet du d�, som vi icke veta? Vad f�rst�r du, som ej �r oss kunnigt?
15	10	Gr�h�rsman och �ldring finnes ocks� bland oss, ja, en som �verg�r din fader i �lder.
15	11	F�rsm�r du den tr�st som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig?
15	12	Vart f�res du h�n av ditt sinne, och varf�r v�lva dina �gon s�,
15	13	i det du v�nder ditt raseri mot Gud och �ser ut ord ur din mun?
15	14	Vad �r en m�nniska, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna f�dd, att han skulle vara r�ttf�rdig?
15	15	Se, ej ens p� sina heliga kan han f�rlita sig, och himlarna �ro icke rena inf�r hans �gon;
15	16	huru mycket mindre d� den som �r ond och f�rd�rvad, den man som l�skar sig med or�ttf�rdighet s�som med vatten!
15	17	Jag vill kung�ra dig n�got, s� h�r nu mig; det som jag har sk�dat vill jag f�rt�lja,
15	18	vad visa m�n hava gjort kunnigt, lagt fram s�som ett arv ifr�n sina f�der,
15	19	ifr�n dem som allena fingo landet till g�va, och bland vilka ingen fr�mling �nnu hade tr�ngt in:
15	20	Den ogudaktige har �ngest i alla sina dagar, under de �r, helt f�, som besk�ras en v�ldsverkare.
15	21	Skr�ckr�ster ljuda i hans �ron; n�r han �r som tryggast, kommer f�rh�rjaren �ver honom.
15	22	Han har intet hopp om r�ddning ur m�rkret, ty sv�rdet lurar p� honom.
15	23	S�som flykting s�ker han sitt br�d: var �r det? Han f�rnimmer att m�rkrets dag �r f�r handen.
15	24	�ngest och tr�ngm�l f�rskr�cka honom, han nedsl�s av dem s�som av en stridsrustad konung.
15	25	Ty mot Gud r�ckte han ut sin hand, och mot den Allsm�ktige f�rh�vde han sig;
15	26	han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sk�ldars ryggar i sluten hop;
15	27	han h�ljde sitt ansikte med fetma och samlade hull p� sin l�nd;
15	28	han bosatte sig i st�der, d�mda till f�rst�ring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de best�mda.
15	29	D�rf�r bliver han ej rik, och hans gods best�r ej, hans sk�rdar luta ej tunga mot jorden.
15	30	Han kan icke undslippa m�rkret; hans telningar skola f�rtorka av hetta, och sj�lv skall han f�rg�s genom Guds muns anda.
15	31	I sin f�rvillelse m� han ej lita p� vad f�f�ngligt �r, ty f�f�nglighet m�ste bliva hans l�n.
15	32	I f�rtid skall hans m�tt varda fyllt, och hans krona skall ej gr�nska mer.
15	33	Han bliver lik ett vintr�d som i f�rtid mister sina druvor, lik ett olivtr�d som f�ller sina blommor.
15	34	Ty den gudl�ses hus f�rbliver ofruktsamt, s�som eld f�rt�r hyddor d�r mutor tagas.
15	35	Man g�r havande med olycka och f�der f�rd�rv; den livsfrukt man alstrar �r ett sviket hopp.
16	1	D�refter tog Job till orda och sade:
16	2	�ver nog har jag f�tt h�ra av s�dant; usla tr�stare �ren I alla.
16	3	�r det nu slut p� detta tal i v�dret, eller eggar dig �nnu n�got till gensvar?
16	4	Jag kunde v�l ock tala, jag s�som I; ja, jag ville att I voren i mitt st�lle! D� kunde jag hops�tta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till h�n.
16	5	Med munnen kunde jag d� styrka eder och med l�pparnas �mkan bereda eder lindring.
16	6	Om jag nu talar, s� lindras d�rav ej min pl�ga; och tiger jag, icke sl�pper den mig �nd�.
16	7	Nej, nu har all min kraft blivit t�md; du har ju f�r�tt hela mitt hus.
16	8	Och att du har hems�kt mig, det g�ller s�som vittnesb�rd; min sjukdom f�r tr�da upp och tala mot mig.
16	9	I vrede s�ndersliter och ans�tter man mig, man biter sina t�nder samman emot mig; ja, min ov�n v�sser mot mig sina blickar.
16	10	Man sp�rrar upp munnen mot mig, sm�dligt sl�r man mig p� mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.
16	11	Gud giver mig till pris �t or�ttf�rdiga m�nniskor och kastar mig i de ogudaktigas h�nder.
16	12	Jag satt i god ro, d� krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett m�l f�r sina skott;
16	13	fr�n alla sidor tr�ffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan f�rskoning, min galla gjuter han ut p� jorden.
16	14	Han bryter ned mig med st�t p� st�t, han stormar emot mig s�som en k�mpe.
16	15	S�cktyg b�r jag hopf�st �ver min hud, och i stoftet har jag m�st s�nka mitt horn,
16	16	Mitt anlete �r gl�dande r�tt av gr�t, och p� mina �gonlock �r d�dsskugga l�grad.
16	17	Och detta, fast�n v�ld ej finnes i mina h�nder, och fast�n min b�n �r ren!
16	18	Du jord, �verskyl icke mitt blod, och l�t f�r mitt rop ingen vilostad finnas.
16	19	Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i h�jden den som skall tala f�r mig.
16	20	Mina v�nner hava mig nu till sitt �tl�je, d�rf�r sk�dar mitt �ga med t�rar till Gud,
16	21	Ja, m� han h�r skaffa r�tt �t en man mot Gud och �t ett m�nniskobarn mot dess n�sta.
16	22	Ty f� �ro de �r som skola upprinna, innan jag vandrar den v�g d�r jag ej mer kommer �ter.
17	1	Min livskraft �r f�rst�rd, mina dagar slockna ut, bland gravar f�r jag min lott.
17	2	Ja, i sanning �r jag omgiven av g�ckeri, och avoghet f�r mitt �ga st�ndigt sk�da hos dessa!
17	3	S� st�ll nu s�kerhet och borgen f�r mig hos dig sj�lv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?
17	4	Dessas hj�rtan har du ju tillslutit f�r f�rst�nd, d�rf�r skall du icke l�ta dem triumfera.
17	5	Den som f�rr�der sina v�nner till plundring, p� hans barn skola �gonen f�rsm�kta.
17	6	Jag �r satt till ett ordspr�k bland folken; en man som man spottar i ansiktet �r jag.
17	7	D�rf�r �r mitt �ga skumt av gr�melse, och mina lemmar �ro s�som en skugga allasammans.
17	8	De redliga h�pna �ver s�dant, och den oskyldige uppr�res av harm mot den gudl�se.
17	9	Men den r�ttf�rdige h�ller fast vid sin v�g, och den som har rena h�nder bemannar sig dess mer.
17	10	Ja, g�rna m�n I alla ans�tta mig p� nytt, jag l�r �nd� bland eder ej finna n�gon vis.
17	11	Mina dagar �ro f�rlidna, s�nderslitna �ro mina planer, vad som var mitt hj�rtas beg�r.
17	12	Men natten vill man g�ra till dag, ljuset skulle vara n�ra, nu d� m�rker bryter in.
17	13	Nej, huru jag �n bidar, bliver d�dsriket min boning, i m�rkret skall jag b�dda mitt l�ger;
17	14	till graven m�ste jag s�ga: �Du �r min fader�, till f�rruttnelsens maskar: �Min moder�, �Min syster�.
17	15	Vad bliver d� av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem f�r sk�da det?
17	16	Till d�dsrikets bommar far det ned, d� jag nu sj�lv g�r till vila i stoftet.
18	1	D�refter tog Bildad fr�n Sua till orda och sade:
18	2	Huru l�nge skolen I g� p� jakt efter ord? Kommen till f�rst�nd; sedan m� vi talas vid.
18	3	Varf�r skola vi aktas s�som osk�liga djur, r�knas i edra �gon s�som ett f�rstockat folk?
18	4	Du som i din vrede sliter s�nder dig sj�lv, menar du att d�r din skull jorden skall bliva �de och klippan flyttas bort fr�n sin plats?
18	5	Nej, den ogudaktiges ljus skall slockna ut, och l�gan av hans eld icke giva n�got sken.
18	6	Ljuset skall f�rm�rkas i hans hydda, och lampan slockna ut f�r honom.
18	7	Hans v�ldiga steg skola st�ckas, hans egna r�dslag bringa honom p� fall.
18	8	Ty han rusar med sina f�tter in i n�tet, f�rs�ten lura, d�r han vandrar fram;
18	9	snaran griper honom om h�len, och gillret tager honom fatt;
18	10	garn till att f�nga honom �ro lagda p� marken och sn�rjande band p� hans stig.
18	11	Fr�n alla sidor �ngsla honom f�rskr�ckelser, de jaga honom, varhelst han g�r fram.
18	12	Olyckan vill uppsluka honom, och of�rd st�r redo, honom till fall.
18	13	Under hans hud fr�tas hans lemmar bort, ja, av d�dens f�rstf�dde bortfr�tas hans lemmar.
18	14	Ur sin hydda, som han f�rtr�star p�, ryckes han bort, och till f�rskr�ckelsernas konung vandrar han h�n.
18	15	I hans hydda f�r fr�mlingar bo, och svavel utstr�s �ver hans boning.
18	16	Nedantill f�rtorkas hans r�tter, och ovantill vissnar hans krona bort.
18	17	Hans �minnelse f�rg�s ifr�n jorden, hans namn lever icke kvar i v�rlden.
18	18	Fr�n ljus st�tes han ned i m�rker och f�rjagas ifr�n jordens krets.
18	19	Utan barn och avkomma bliver han i sitt folk, och ingen i hans boningar skall slippa undan.
18	20	�ver hans of�rdsdag h�pna v�sterns folk, och �sterns m�n gripas av rysning.
18	21	Ja, s� sker det med den or�ttf�rdiges hem, s� g�r det dens hus, som ej vill veta av Gud.
19	1	D�refter tog Job till orda och sade:
19	2	Huru l�nge skolen I bedr�va min sj�l och krossa mig s�nder med edra ord?
19	3	Tio g�nger haven I nu talat sm�dligt mot mig och kr�nkt mig utan all f�rsyn.
19	4	Om s� �r, att jag verkligen har farit vilse, d� �r f�rvillelsen min egen sak.
19	5	Men viljen I �nd� verkligen f�rh�va eder mot mig, och p�st�n I att sm�leken har drabbat mig med sk�l,
19	6	s� veten fastmer att Gud har gjort mig or�tt och att han har omsn�rjt mig med sitt n�t.
19	7	Se, jag klagar �ver v�ld, men f�r intet svar; jag ropar, men f�r icke r�tt.
19	8	Min v�g har han sp�rrat, s� att jag ej kommer fram, och �ver mina stigar breder han m�rker.
19	9	Min �ra har han avkl�tt mig, och fr�n mitt huvud har han tagit bort kronan.
19	10	Fr�n alla sidor bryter han ned mig, s� att jag f�rg�s; han rycker upp mitt hopp, s�som vore det ett tr�d.
19	11	Sin vrede l�ter han brinna mot mig och aktar mig s�som sina ov�nners like.
19	12	Hans skaror draga samlade fram och bereda sig v�g till anfall mot mig; de l�gra sig runt omkring min hydda.
19	13	L�ngt bort ifr�n mig har han drivit mina fr�nder; mina bekanta �ro idel fr�mlingar mot mig.
19	14	Mina n�rmaste hava dragit sig undan, och mina f�rtrogna hava f�rg�tit mig.
19	15	Mitt husfolk och mina tj�nstekvinnor akta mig s�som fr�mling; en fr�mmande man har jag blivit i deras �gon.
19	16	Kallar jag p� min tj�nare, s� svarar han icke; �dmjukt m�ste jag b�nfalla hos honom.
19	17	Min andedr�kt �r vidrig f�r min hustru, jag v�cker leda hos min moders barn.
19	18	Till och med de sm� barnen visa mig f�rakt; s� snart jag st�r upp, tala de oh�viskt emot mig.
19	19	Ja, en styggelse �r jag f�r alla dem jag umgicks med; de som voro mig k�rast hava v�nt sig emot mig.
19	20	Benen i min kropp tr�nga ut i hud och hull; knappt tandk�ttet har jag f�tt beh�lla kvar.
19	21	Haven misskund, haven misskund med mig, I mina v�nner, d� nu Guds hand s� har hems�kt mig.
19	22	Varf�r skolen I f�rf�lja mig, I s�som Gud, och aldrig bliva m�tta av mitt k�tt?
19	23	Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
19	24	ja, bleve med ett stift av j�rn och med bly f�r evig tid inpr�glade i klippan!
19	25	Dock, jag vet att min f�rlossare lever, och att han till slut skall st� fram �ver stoftet.
19	26	Och sedan denna min sargade hud �r borta, skall jag fri ifr�n mitt k�tt f� sk�da Gud.
19	27	Ja, honom skall jag f� sk�da, mig till hj�lp, f�r mina �gon skall jag se honom, ej s�som en fr�mling; d�refter tr�nar jag i mitt innersta.
19	28	Men n�r I t�nken: �huru skola vi icke ans�tta honom!� -- s�som vore skulden att finna hos mig --
19	29	d� m�n I taga eder till vara f�r sv�rdet, ty vreden h�r till de synder som straffas med sv�rd; s� m�n I d� besinna att en dom skall komma.
20	1	D�refter tog Sofar fr�n Naama till orda och sade:
20	2	P� s�dant tal giva mina tankar mig ett svar, �n mer, d� jag nu �r s� uppr�rd i mitt inre.
20	3	Sm�dlig tillr�ttavisning m�ste jag h�ra, och man svarar mig med munv�der p� f�rst�ndigt tal.
20	4	Vet du d� icke att s� har varit fr�n evig tid, fr�n den stund d� m�nniskor sattes p� jorden:
20	5	att de ogudaktigas jubel varar helt kort och den gudl�ses gl�dje ett �gonblick?
20	6	Om �n hans f�rh�velse stiger upp till himmelen och hans huvud n�r intill molnen,
20	7	S� f�rg�s han dock f�r alltid och aktas lik sin tr�ck; de som s�go honom m�ste fr�ga: �Var �r han?�
20	8	Lik en dr�m flyger han bort, och ingen finner honom mer; han f�rjagas s�som en syn om natten.
20	9	Det �ga som s�g honom ser honom icke �ter, och hans plats f�r ej sk�da honom mer.
20	10	Hans barn m�ste gottg�ra hans skulder till de arma, hans h�nder �terb�ra hans vinning.
20	11	B�st ungdomskraften fyller hans ben, skall den ligga i stoftet med honom.
20	12	Om �n ondskan smakar ljuvligt i hans mun, s� att han g�mmer den under sin tunga,
20	13	�r r�dd om den och ej vill g� miste d�rom, utan h�ller den f�rvarad inom sin gom,
20	14	s� f�rvandlas denna kost i hans inre, bliver huggormsetter i hans liv.
20	15	Den rikedom han har slukat m�ste han utspy; av Gud drives den ut ur hans buk.
20	16	Ja, huggormsgift kommer han att dricka, av etterormens tunga bliver han dr�pt.
20	17	Ingen b�ck f�r vederkvicka hans syn, ingen str�m med fl�den av honung och gr�ddmj�lk.
20	18	Sitt f�rd�rv m�ste han �terb�ra, han f�r ej njuta d�rav; hans fr�jd svarar ej mot den rikedom han har vunnit.
20	19	Ty mot de arma �vade han v�ld och l�t dem ligga d�r; han rev till sig hus som han ej kan h�lla vid makt.
20	20	Han visste ej av n�gon ro f�r sin buk, men han skall icke r�dda sig med sina skatter.
20	21	Intet slapp undan hans glupskhet, d�rf�r �ger och hans lycka intet best�nd.
20	22	Mitt i hans �verfl�d p�kommer honom n�d, och envar el�ndig v�nder d� mot honom sin hand.
20	23	Ja, s� m�ste ske, f�r att hans buk m� bliva fylld; sin vredes gl�d skall Gud s�nda �ver honom och l�ta den tr�nga s�som ett regn in i hans kropp.
20	24	Om han flyr undan f�r vapen av j�rn, s� genomborras han av kopparb�gens skott.
20	25	N�r han d� drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg, n�r den ljungande udden kommer fram ur hans galla, d� falla d�dsfasorna �ver honom.
20	26	Idel m�rker �r f�rvarat �t hans skatter; till mat gives honom eld som brinner utan pust, den f�rt�r vad som �r kvar i hans hydda.
20	27	Himmelen l�gger hans missg�rning i dagen, och jorden reser sig upp emot honom.
20	28	Vad som har samlats i hans hus far �ter sin kos, likt f�rrinnande vatten, p� vredens dag.
20	29	S�dan lott f�r en ogudaktig m�nniska av Gud, s�dan arvedel har av Gud blivit best�md �t henne.
21	1	D�refter tog Job till orda och sade:
21	2	H�ren �tminstone p� mina ord; l�ten det vara den tr�st som I given mig.
21	3	Haven f�rdrag med mig, s� att jag f�r tala; sedan jag har talat, m� du bespotta.
21	4	�r d� min klagan, s�som n�r m�nniskor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat �n ot�lig?
21	5	Akten p� mig, s� skolen I h�pna och n�dgas l�gga handen p� munnen.
21	6	Ja, n�r jag t�nker d�rp�, d� f�rskr�ckes jag sj�lv, och f�rf�ran griper mitt k�tt.
21	7	Varf�r f� de ogudaktiga leva, ja, med �ldern v�xa till i rikedom?
21	8	De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inf�r sina �gon.
21	9	Deras hus st� trygga, ej hems�kta av f�rskr�ckelse; Gud l�ter sitt ris icke komma vid dem.
21	10	N�r deras boskap parar sig, �r det icke f�rg�ves; l�tt kalva deras kor, och icke i otid.
21	11	Sina barn sl�ppa de ut s�som en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
21	12	De st�mma upp med pukor och harpor, och gl�dja sig vid pipors ljud.
21	13	De f�rn�ta sina dagar i lust, och ned till d�dsriket fara de i frid.
21	14	Och de sade dock till Gud: �Vik ifr�n oss, dina v�gar vilja vi icke veta av.
21	15	Vad �r den Allsm�ktige, att vi skulle tj�na honom? och vad skulle det hj�lpa oss att �kalla honom?�
21	16	Det �r sant, i deras egen hand st�r ej deras lycka, och de ogudaktigas r�dslag vare fj�rran ifr�n mig!
21	17	Men huru ofta utslocknar v�l de ogudaktigas lampa, huru ofta h�nder det att of�rd kommer �ver dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
21	18	De borde ju bliva s�som halm f�r vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
21	19	�Gud spar �t hans barn att lida f�r hans ondska.� Ja, men honom sj�lv borde han vederg�lla, s� att han finge k�nna det.
21	20	Med egna �gon borde han se sitt fall, och av den Allsm�ktiges vrede borde han f� dricka.
21	21	Ty vad fr�gar han efter sitt hus, n�r han sj�lv �r borta, n�r hans m�naders antal har n�tt sin �nde?
21	22	�Skall man d� l�ra Gud f�rst�nd, honom som d�mer �ver de h�gsta?�
21	23	Ja, den ene f�r d� i sin v�lmaktstid, d�r han sitter i allsk�ns frid och ro;
21	24	hans st�vor hava f�tt st� fulla med mj�lk, och m�rgen i hans ben har bevarat sin saft.
21	25	Den andre m�ste d� med bedr�vad sj�l, och aldrig fick han njuta av n�gon lycka.
21	26	Tillsammans ligga de s� i stoftet, och f�rruttnelsens maskar �vert�cka dem.
21	27	Se, jag k�nner v�l edra tankar och de funder med vilka I viljen nedsl� mig.
21	28	I sp�rjen ju: �Vad har blivit av de h�ga herrarnas hus, av hyddorna n�r de ogudaktiga bodde?�
21	29	Haven I d� ej fr�gat dem som vida foro, och akten I ej p� deras vittnesb�rd:
21	30	att den onde bliver sparad p� of�rdens dag och b�rgad undan p� vredens dag?
21	31	Vem v�gar ens f�reh�lla en s�dan hans v�g? Vem vederg�ller honom, vad han �n m� g�ra?
21	32	Och n�r han har blivit bortf�rd till graven, s� vakar man sedan d�r vid kullen.
21	33	Ljuvligt f�r han vilja under dalens torvor. I hans sp�r drager hela v�rlden fram; f�re honom har och otaliga g�tt.
21	34	Huru kunnen I d� bjuda mig s� f�f�nglig tr�st? Av edra svar st�r allenast trol�sheten kvar.
22	1	D�refter tog Elifas fr�n Teman till orda och sade:
22	2	Kan en man bereda Gud n�got gagn, s� att det l�nder honom till gagn, om n�gon �r f�rst�ndig?
22	3	Har den Allsm�ktige n�gon b�tnad av att du �r r�ttf�rdig, eller n�gon vinning av att du vandrar ostraffligt?
22	4	�r det f�r din gudsfruktans skull som han straffar dig, och som han g�r med dig till doms?
22	5	Har d� icke din ondska varit stor, och voro ej dina missg�rningar utan �nde?
22	6	Jo, du tog pant av din broder utan sak, du plundrade de utblottade p� deras kl�der.
22	7	�t den f�rsm�ktande gav du intet vatten att dricka, och den hungrige nekade du br�d.
22	8	F�r den v�ldige ville du uppl�ta landet, och den myndige skulle f� bo d�ri,
22	9	men �nkor l�t du g� med tomma h�nder, och de faderl�sas armar blevo krossade.
22	10	D�rf�r omgives du nu av snaror och f�rf�ras av pl�tslig skr�ck.
22	11	ja, av ett m�rker d�r du intet ser, och av vattenfl�den som �vert�cka dig.
22	12	I himmelens h�jde �r det ju Gud som har sin boning, och du ser stj�rnorna d�ruppe, huru h�gt de sitta;
22	13	d�rf�r t�nker du: �Vad kan Gud veta? Skulle han kunna d�ma, han som bor bortom t�cknet?
22	14	Molnen �ro ju ett t�ckelse, s� att han intet ser; och p� himlarunden �r det han har sin g�ng.�
22	15	Vill du d� h�lla dig p� forntidens v�g, d�r f�rd�rvets m�n gingo fram,
22	16	de m�n som bortrycktes, innan deras tid var ute, och s�som en str�m fl�t deras grundval bort,
22	17	de m�n som sade till Gud: �Vik ifr�n oss�, ty vad skulle den Allsm�ktige kunna g�ra dem?
22	18	Det var ju dock han som uppfyllde deras hus med sitt goda. De ogudaktigas r�dslag vare fj�rran ifr�n mig!
22	19	De r�ttf�rdiga skola se det och gl�dja sig, och den oskyldige skall f� bespotta dem:
22	20	�Ja, nu �ro f�rvisso v�ra motst�ndare utrotade, och deras �verfl�d har elden f�rt�rt.�
22	21	Men s�k nu f�rlikning och frid med honom; d�rigenom skall lycka falla dig till.
22	22	Tag emot undervisning av hans mun, och f�rvara hans ord i ditt hj�rta.
22	23	Om du omv�nder dig till den Allsm�ktige, s� bliver du uppr�ttad; men or�ttf�rdighet m� du skaffa bort ur din hydda.
22	24	Ja kasta din gyllene skatt i stoftet och Ofirs-guldet ibland b�ckens stenar,
22	25	s� bliver den Allsm�ktige din gyllene skatt, det �dlaste silver varder han f�r dig.
22	26	Ja, d� skall du hava din lust i den Allsm�ktige och kunna upplyfta ditt ansikte till Gud.
22	27	N�r du d� beder till honom, skall han h�ra dig, och de l�ften du g�r skall du f� infria.
22	28	Allt vad du besluter skall d� lyckas f�r dig, och ljus skall skina p� dina v�gar.
22	29	Om de leda mot djupet och du d� beder: �Upp�t!�, s� fr�lsar han mannen som har �dmjukat sig.
22	30	Ja han r�ddar och den som ej �r fri ifr�n skuld; genom dina h�nders renhet r�ddas en s�dan.
23	1	D�refter tog Job till orda och sade:
23	2	Ocks� i dag vill min klaga g�ra uppror. Min hand k�nnes matt f�r min suckans skull.
23	3	Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit d�r han bor!
23	4	Jag skulle d� l�gga fram f�r honom min sak och fylla min mun med bevis.
23	5	Jag ville v�l h�ra vad han kunde svara mig, och f�rnimma vad han skulle s�ga till mig.
23	6	Icke med �vermakt finge han bek�mpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.
23	7	D� skulle hans motpart st� h�r s�som en redlig man, ja, d� skulle jag f�r alltid komma undan min domare.
23	8	Men g�r jag mot �ster, s� �r han icke d�r; g�r jag mot v�ster, s� varsnar jag honom ej;
23	9	har han n�got att skaffa i norr, jag sk�dar honom icke; d�ljer han sig i s�der, jag ser honom ej heller d�r.
23	10	Han vet ju vilken v�g jag har vandrat; han har pr�vat mig, och jag har befunnits lik guld.
23	11	Vid hans sp�r har min for h�llit fast, hans v�g har jag f�ljt, utan att vika av.
23	12	Fr�n hans l�ppars bud har jag icke gjort n�got avsteg; mer �n egna r�dslut har jag aktat hans muns tal.
23	13	Men hans vilja �r orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det g�r han ock.
23	14	Ja, han giver mig fullt upp min besk�rda del, och mycket av samma slag har han �nnu i f�rvar.
23	15	D�rf�r gripes jag av f�rskr�ckelse f�r hans ansikte; n�r jag bet�nker det, fruktar jag f�r honom.
23	16	Det �r Gud som har gjort mitt hj�rta f�rsagt, den Allsm�ktige �r det som har v�llat min f�rskr�ckelse,
23	17	ty jag fick icke f�rg�s, innan m�rkret kom, d�dsnatten undanh�ll han mig.
24	1	Varf�r har den Allsm�ktige inga r�fstetider i f�rvar? varf�r f� hans v�nner ej sk�da hans h�mndedagar?
24	2	Se, r�m�rken flyttar man undan, r�vade hjordar driver man i bet;
24	3	de faderl�sas �sna f�r man bort och tager �nkans ko i pant.
24	4	Man tr�nger de fattiga undan fr�n v�gen, de betryckta i landet m�ste g�mma sig med varandra.
24	5	Ja, s�som vild�snor m�ste de leva i �knen; dit g� de och m�da sig och s�ka n�got till t�ring; hedmarken �r det br�d de hava �t sina barn.
24	6	P� f�ltet f� de till sk�rd vad boskap pl�gar �ta, de h�mta upp det sista i den ogudaktiges ving�rd.
24	7	Nakna ligga de om natten, ber�vade sina kl�der; de hava intet att skyla sig med i k�lden.
24	8	Av st�rtskurar fr�n bergen genomdr�nkas de; de famna klippan, ty de �ga ej annan tillflykt.
24	9	Den faderl�se slites fr�n sin moders br�st, och den betryckte drabbas av utpantning.
24	10	Nakna m�ste de g� omkring, ber�vade sina kl�der, hungrande n�dgas de b�ra p� k�rvar.
24	11	Inom sina f�rtryckares murar m�ste de bereda olja, de f� trampa vinpressar och d�rvid lida t�rst.
24	12	Utst�tta ur m�nniskors samfund j�mra de sig, ja, fr�n d�dsslagnas sj�lar uppstiger ett rop. Men Gud aktar ej p� vad f�rv�nt som sker.
24	13	Andra hava blivit fiender till ljuset; de k�nna icke dess v�gar och h�lla sig ej p� dess stigar.
24	14	Vid dagningen st�r m�rdaren upp f�r att dr�pa den betryckte och fattige; och om natten g�r han sig till tjuvars like.
24	15	�ktenskapsbrytarens �ga spejar efter skymningen, han t�nker: �Intet �ga f�r k�nna igen mig�, och s�tter s� ett t�ckelse framf�r sitt ansikte.
24	16	N�r det �r m�rkt, bryta s�dana sig in i husen, men under dagen st�nga de sig inne; ljuset vilja de icke veta av.
24	17	Ty det svarta m�rkret r�knas av dem alla s�som morgon, med m�rkrets f�rskr�ckelser �ro de ju f�rtrogna.
24	18	�Men hastigt�, menen I, �ryckes en s�dan bort av str�mmen, f�rbannad bliver hans del i landet; till ving�rdarna f�r han ej mer styra sina steg.
24	19	S�som sn�vatten f�rt�res av torka och hetta, s� f�rt�r d�dsriket den som har syndat.
24	20	Hans moders liv f�rg�ter honom, maskar frossa p� honom, ingen finnes, som bevarar hans minne; s�som ett tr�d brytes or�ttf�rdigheten av.
24	21	S� g�r det, n�r n�gon plundrar den ofruktsamma, som intet f�der, och n�r n�gon icke g�r gott mot �nkan.�
24	22	Ja, men han uppeh�ller ock v�ldsm�nnen genom sin kraft, de f� st� upp, n�r de redan hade f�rlorat hoppet om livet;
24	23	han giver dem trygghet, s� att de f� vila, och hans �gon vaka �ver deras v�gar.
24	24	N�r de hava stigit till sin h�jd, besk�res dem en snar h�danf�rd, de sjunka d� ned och d� som alla andra; likasom axens toppar vissna de bort.
24	25	�r det ej s�, vem vill d� vederl�gga mig, vem kan g�ra mina ord om intet?
25	1	D�refter tog Bildad fr�n Sua till orda och sade:
25	2	Hos honom �r v�ldighet och f�rskr�ckande makt, hos honom, som skapar frid i sina himlars h�jd.
25	3	Vem finnes, som f�rm�r r�kna hans skaror? Och vem �verstr�las ej av hans ljus?
25	4	Huru skulle d� en m�nniska kunna hava r�tt mot Gud eller en av kvinna f�dd kunna befinnas ren?
25	5	Se, ej ens m�nen skiner nog klart, ej ens stj�rnorna �ro rena i hans �gon;
25	6	huru mycket mindre d� m�nniskan, det krypet, m�nniskobarnet, den masken!
26	1	D�refter tog Job till orda och sade:
26	2	Vilken hj�lp har du ej sk�nkt den vanm�ktige, huru har du ej st�rkt den maktl�ses arm!
26	3	Vilka r�d har du ej givit den ovise, och vilket �verfl�d av klokhet har du ej lagt i dagen!
26	4	Vem gav dig kraft att tala s�dana ord, och vems ande var det som kom till orda ur dig?
26	5	D�dsrikets skuggor gripas av �ngest, djupets vatten och de som bo d�ri.
26	6	D�dsriket ligger blottat f�r honom, och avgrunden har intet t�ckelse.
26	7	Han sp�nner ut nordanrymden �ver det tomma och h�nger upp jorden p� intet.
26	8	Han samlar vatten i sina moln s�som i ett knyte, och skyarna brista icke under b�rdan.
26	9	Han g�mmer sin tron f�r v�r �syn, han omh�ljer den med sina skyar.
26	10	En rundel har han v�lvt s�som gr�ns f�r vattnen, d�r varest ljus �ndas i m�rker.
26	11	Himmelens pelare sk�lva, de gripas av f�rf�ran vid hans n�pst.
26	12	Med sin kraft f�rskr�ckte han havet, och genom sitt f�rst�nd s�nderkrossade han Rahab.
26	13	Blott han andades, blev himmelen klar; hans hand genomborrade den snabba ormen.
26	14	Se, detta �r allenast utkanterna av hans verk; en sakta viskning �r allt vad vi f�rnimma d�rom. Hans allmakts dunder, vem skulle kunna fatta det?
27	1	�ter hov Job upp sin r�st och kvad:
27	2	S� sant Gud lever, han som har f�rh�llit mig min r�tt, den Allsm�ktige, som har v�llat min sj�ls bedr�velse:
27	3	aldrig, s� l�nge �nnu min ande �r i mig och Guds livsfl�kt �r kvar i min n�sa,
27	4	aldrig skola mina l�ppar tala vad or�ttf�rdigt �r, och min tunga b�ra fram o�rligt tal.
27	5	Bort det, att jag skulle giva eder r�tt! Intill min d�d l�ter jag min ostrafflighet ej tagas ifr�n mig.
27	6	Vid min r�ttf�rdighet h�ller jag fast och sl�pper den icke, mitt hj�rta f�rebr�r mig ej f�r n�gon av mina dagar.
27	7	Nej, s�som ogudaktig m� min fiende st� d�r och min motst�ndare s�som or�ttf�rdig.
27	8	Ty vad hopp har den gudl�se n�r hans liv avsk�res, n�r hans sj�l ryckes bort av Gud?
27	9	M�nne Gud skall h�ra hans rop, n�r n�den kommer �ver honom?
27	10	Eller kan en s�dan hava sin lust i den Allsm�ktige, kan han �kalla Gud alltid?
27	11	Jag vill undervisa eder om huru Gud g�r till v�ga; huru den Allsm�ktige t�nker, vill jag icke f�rd�lja.
27	12	Dock, I haven ju sj�lva allasammans sk�dat det; huru kunnen I d� h�ngiva eder �t s� f�f�ngliga tankar?
27	13	H�ren vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud, vilken arvedel v�ldsverkaren f�r av den Allsm�ktige:
27	14	Om hans barn bliva m�nga, s� �r vinningen sv�rdets; hans avkomlingar f� ej br�d att m�tta sig med.
27	15	De som slippa undan l�ggas i graven genom pest, och hans �nkor kunna icke h�lla sin klagogr�t.
27	16	Om han ock hopar silver s�som stoft och l�gger kl�der p� h�g s�som lera,
27	17	s� �r det den r�ttf�rdige som f�r kl�da sig i vad han l�gger p� h�g, och den skuldl�se kommer att utskifta silvret.
27	18	Det hus han bygger bliver s� f�rg�ngligt som malen, det skall likna skjulet som vaktaren g�r sig.
27	19	Rik l�gger han sig och menar att intet skall tagas bort; men n�r han �ppnar sina �gon, �r ingenting kvar.
27	20	S�som vattenfloder taga f�rskr�ckelser honom fatt, om natten r�vas han bort av stormen.
27	21	�stanvinden griper honom, s� att han far sin kos, den rycker honom undan fr�n hans plats.
27	22	Utan f�rskoning skjuter Gud sina pilar mot honom; f�r hans hand m�ste han flykta med hast.
27	23	D� sl�r man ihop h�nderna, honom till h�n; man visslar �t honom p� platsen d�r han var.
28	1	Silvret har ju sin gruva, sin fyndort har guldet, som man renar;
28	2	j�rn h�mtas upp ur jorden, och stenar sm�ltas till koppar.
28	3	Man s�tter d� gr�nser f�r m�rkret, och rannsakar ned till yttersta djupet,
28	4	D�r spr�nger man schakt l�ngt under markens bebyggare, d�r f�rdas man f�rg�ten djupt under vandrarens fot, d�r h�nger man sv�vande, fj�rran ifr�n m�nniskor.
28	5	Ovan ur jorden uppv�xer br�d, men d�rnere omv�lves den s�som av eld.
28	6	D�r, bland dess stenar, har safiren sitt f�ste, guldmalm h�mtar man ock d�r.
28	7	Stigen ditned �r ej k�nd av �rnen, och falkens �ga har ej utspanat den;
28	8	den har ej blivit trampad av stolta vilddjur, intet lejon har g�tt d�rfram.
28	9	Ja, d�r b�r man hand p� h�rda stenen; bergen omv�lvas �nda ifr�n r�tterna.
28	10	In i klipporna bryter man sig g�ngar, d�r �gat f�r se allt vad h�rligt �r.
28	11	Vatten�dror t�ppas till och hindras att gr�ta. S� dragas dolda skatter fram i ljuset.
28	12	Men visheten, var finnes hon, och var har f�rst�ndet sin boning?
28	13	Priset f�r henne k�nner ingen m�nniska; hon st�r ej att finna i de levandes land.
28	14	Djupet s�ger: �Hon �r icke h�r�, och havet s�ger: �Hos mig �r hon icke.�
28	15	Hon k�per icke f�r �dlaste metall, med silver g�ldas ej hennes v�rde.
28	16	Hon v�ges icke upp med guld fr�n Ofir, ej med dyrbar onyx och safir.
28	17	Guld och glas kunna ej liknas vid henne; hon f�r ej i byte mot gyllene klenoder.
28	18	Koraller och kristall m� icke ens n�mnas; sv�rare �r f�rv�rva vishet �n p�rlor.
28	19	Etiopisk topas kan ej liknas vid henne; hon v�ges icke upp med renaste guld.
28	20	Ja, visheten, varifr�n kommer v�l hon, och var har f�rst�ndet sin boning?
28	21	F�rborgad �r hon f�r alla levandes �gon, f�r himmelens f�glar �r hon f�rdold;
28	22	avgrunden och d�den giva till k�nna; �Blott h�rs�gner om henne f�rnummo v�ra �ron.�
28	23	Gud, han �r den som k�nner v�gen till henne, han �r den som vet var hon har sin boning.
28	24	Ty han f�rm�r sk�da till jordens �ndar, allt vad som finnes under himmelen ser han.
28	25	N�r han m�tte ut �t vinden dess styrka och avv�gde vattnen efter m�tt,
28	26	n�r han stadgade en lag f�r regnet och en v�g f�r tord�nets str�le,
28	27	d� s�g han och uppenbarade henne, d� l�t han henne st� fram, d� utforskade han henne.
28	28	Och till m�nniskorna sade han s�: �Se Herrens fruktan, det �r vishet, och att fly det onda �r f�rst�nd.�
29	1	�ter hov Job upp sin r�st och kvad:
29	2	Ack att jag vore s�som i forna m�nader, s�som i de dagar d� Gud gav mig sitt beskydd,
29	3	d� hans lykta sken �ver mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom m�rkret!
29	4	Ja, vore jag s�som i min mognads dagar, d� Guds huldhet vilade �ver min hydda,
29	5	d� �nnu den Allsm�ktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
29	6	d� mina f�tter badade i gr�ddmj�lk och klippan invid mig g�t ut b�ckar av olja!
29	7	N�r jag d� gick upp till porten i staden och intog mitt s�te p� torget,
29	8	d� drogo de unga sig undan vid min �syn, de gamla reste sig upp och blevo st�ende.
29	9	D� h�llo h�vdingar tillbaka sina ord och lade handen p� munnen;
29	10	furstarnas r�st lj�d d� d�mpad, och deras tunga l�dde vid gommen.
29	11	Ja, vart �ra som h�rde prisade mig d� s�ll, och vart �ga som s�g bar vittnesb�rd om mig;
29	12	ty jag r�ddade den betryckte som ropade, och den faderl�se, den som ingen hj�lpare hade.
29	13	Den olyckliges v�lsignelse kom d� �ver mig, och �nkans hj�rta uppfyllde jag med jubel.
29	14	I r�ttf�rdighet kl�dde jag mig, och den var s�som min kl�dnad; r�ttvisa bar jag s�som mantel och huvudbindel.
29	15	�gon blev jag d� �t den blinde, och f�tter var jag �t den halte.
29	16	Jag var d� en fader f�r de fattiga, och den ok�ndes sak redde jag ut.
29	17	Jag krossade den or�ttf�rdiges k�kar och ryckte rovet undan hans t�nder.
29	18	Jag t�nkte d�: �I mitt n�ste skall jag f� d�, mina dagar skola bliva m�nga s�som sanden.
29	19	Min rot ligger ju �ppen f�r vatten, och i min krona faller nattens dagg.
29	20	Min �ra bliver st�ndigt ny, och min b�ge f�ryngras i min hand.�
29	21	Ja, p� mig h�rde man d� och v�ntade, man lyssnade under tystnad p� mitt r�d.
29	22	Sedan jag hade talat, talade ingen annan; s�som ett vederkvickande fl�de kommo mina ord �ver dem.
29	23	De v�ntade p� mig s�som p� regn, de sp�rrade upp sina munnar s�som efter v�rregn.
29	24	N�r de misstr�stade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke f�rm�rka.
29	25	T�cktes jag bes�ka dem, s� m�ste jag sitta fr�mst; jag tronade d� s�som en konung i sin skara, lik en man som har tr�st f�r de s�rjande.
30	1	Och nu le de �t mig, m�nniskor som �ro yngre till �ren �n jag, m�n vilkas f�der jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat s�tta bland mina vallhundar.
30	2	Vad skulle de ocks� kunna gagna mig med sin hj�lp, dessa m�nniskor som sakna all manlig kraft?
30	3	Utm�rglade �ro de ju av brist och sv�lt; de gnaga sin f�da av torra �knen, som redan i f�rv�g �r �de och �dslig.
30	4	Salt�rter plocka de d�r bland sn�ren, och ginstr�tter �r vad de hava till mat.
30	5	Ur m�nniskors samkv�m drives de ut, man ropar efter dem s�som efter tjuvar.
30	6	I gruvliga klyftor m�ste de bo, i h�lor under jorden och i bergens skrevor.
30	7	Bland sn�ren h�va de upp sitt tjut, under n�sslor ligga de skockade,
30	8	en avf�da av d�rar och �rel�st folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
30	9	Och f�r s�dana har jag nu blivit en visa, de hava mig till �mne f�r sitt tal;
30	10	med avsky h�lla de sig fj�rran ifr�n mig, de hava ej f�rsyn f�r att spotta �t mig.
30	11	Nej, mig till pl�ga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inf�r mig.
30	12	Invid min h�gra sida upph�ver sig ynglet; mina f�tter vilja de st�ta undan. De g�ra sig v�gar som skola leda till min of�rd.
30	13	Stigen framf�r mig hava de rivit upp. De g�ra sitt b�sta till att f�rd�rva mig, de som dock sj�lva �ro hj�lpl�sa.
30	14	S�som genom en bred r�mna bryta de in; de v�ltra sig fram under murarnas brak.
30	15	F�rskr�ckelser v�lvas ned �ver mig. S�som en storm bortrycka de min �ra, och s�som ett moln har min v�lf�rd farit bort.
30	16	Och nu utgjuter sig min sj�l inom mig, el�ndesdagar h�lla mig fast.
30	17	Natten bortfr�ter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
30	18	Genom �verm�ktig kraft har mitt kroppsh�lje blivit vanst�llt, s�som en livkl�dnad h�nger det omkring mig.
30	19	I orenlighet har jag blivit nedstj�lpt, och sj�lv �r jag nu lik stoft och aska.
30	20	Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag st�r h�r, men de bespejar mig allenast.
30	21	Du f�rvandlas f�r mig till en grym fiende, med din starka hand ans�tter du mig.
30	22	Du lyfter upp mig i stormvinden och f�r mig h�n, och i bruset l�ter du mig f�rsm�lta av �ngest.
30	23	Ja, jag f�rst�r att du vill f�ra mig till d�den, till den boning dit allt levande f�rsamlas.
30	24	Men skulle man vid sitt fall ej f� str�cka ut handen, ej ropa efter hj�lp, n�r of�rd har kommit?
30	25	Gr�t jag ej sj�lv �ver den som hade h�rda dagar, och �mkade sig min sj�l ej �ver den fattige?
30	26	Se, jag v�ntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades p� ljus, men m�rker kom.
30	27	D�rf�r sjuder mitt innersta och f�r ingen ro, el�ndesdagar hava ju m�tt mig.
30	28	Med m�rknad hud g�r jag, fast�n ej br�nd av solen; mitt i f�rsamlingen st�r jag upp och skriar.
30	29	En broder har jag blivit till schakalerna, och en fr�nde �r jag vorden till strutsarna.
30	30	Min hud har svartnat och lossnat fr�n mitt k�tt, benen i min kropp �ro f�rbr�nda av hetta.
30	31	I sorgel�t �r mitt harpospel f�rbytt, mina pipors klang i h�gljudd gr�t.
31	1	Ett f�rbund sl�t jag med mina �gon: aldrig skulle jag sk�da efter n�gon jungfru.
31	2	Vilken lott finge jag eljest av Gud i h�jden, vilken arvedel av den Allsm�ktige d�rovan?
31	3	Of�rd kommer ju �ver de or�ttf�rdiga, och olycka drabbar og�rningsm�n.
31	4	Ser icke han mina v�gar, r�knar han ej alla mina steg?
31	5	Har jag v�l umg�tts med l�gn, och har min fot varit snar till svek?
31	6	Nej, m� jag v�gas p� en riktig v�g, s� skall Gud f�rnimma min ostrafflighet.
31	7	Hava mina steg vikit av ifr�n v�gen, har mitt hj�rta f�ljt efter mina �gon, eller l�der vid min h�nder en fl�ck?
31	8	D� m� en annan �ta var jag har s�tt, och vad jag har planterat m� ryckas upp med roten.
31	9	Har mitt hj�rta l�tit d�ra sig av n�gon kvinna, s� att jag har st�tt p� lur vid min n�stas d�rr?
31	10	D� m� min hustru mala mj�l �t en annan, och fr�mmande m�n m� d� famntaga henne.
31	11	Ja, s�dant hade varit en sk�ndlighet, en straffbar missg�rning hade det varit,
31	12	en eld som skulle f�rt�ra intill avgrunden och f�rh�rja till roten all min gr�da.
31	13	Har jag kr�nkt min tj�nares eller tj�narinnas r�tt, n�r de hade n�gon tvist med mig?
31	14	Vad skulle jag d� g�ra, n�r Gud stode upp, och n�r han h�lle r�fst, vad kunde jag d� svara honom?
31	15	Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet, han, densamme, har berett dem i moderssk�tet.
31	16	Har jag v�grat de arma vad de beg�rde eller l�tit �nkans �gon f�rsm�kta?
31	17	Har jag �tit mitt br�dstycke allena, utan att den faderl�se och har f�tt �ta d�rav?
31	18	Nej, fr�n min ungdom fostrades han hos mig s�som hos en fader, och fr�n min moders liv var jag �nkors ledare.
31	19	Har jag kunnat se en olycklig g� utan kl�der, se en fattig ej �ga n�got att skyla sig med?
31	20	M�ste ej fastmer hans l�nd v�lsigna mig, och fick han ej v�rma sig i ull av mina lamm?
31	21	Har jag lyft min hand mot den faderl�se, d�rf�r att jag s�g mig hava medh�ll i porten?
31	22	D� m� min axel lossna fr�n sitt f�ste och min arm brytas av ifr�n sin led.
31	23	Jag m�ste d� frukta of�rd ifr�n Gud och skulle st� maktl�s inf�r hans majest�t.
31	24	Har jag satt mitt hopp till guldet och kallat guldklimpen min f�rtr�stan?
31	25	Var det min gl�dje att min rikedom blev s� stor, och att min hand f�rv�rvade s� mycket?
31	26	H�nde det, n�r jag s�g solljuset, huru det sken, och m�nen, huru h�rligt den gick fram,
31	27	att mitt hj�rta hemligen l�t d�ra sig, s� att jag med handkyss gav dem min hyllning?
31	28	Nej, ocks� det hade varit en straffbar missg�rning; d�rmed hade jag ju f�rnekat Gud i h�jden.
31	29	Har jag glatt mig �t min fiendes of�rd och fr�jdats, n�r olycka tr�ffade honom?
31	30	Nej, jag tillstadde ej min mun att synda s�, ej att med f�rbannelse beg�ra hans liv.
31	31	Och kan mitt husfolk icke bevittna att envar fick m�tta sig av k�tt vid mitt bord?
31	32	Fr�mlingen beh�vde ej stanna �ver natten p� gatan, mina d�rrar l�t jag st� �ppna ut�t v�gen.
31	33	Har jag p� m�nniskovis skylt mina �vertr�delser och g�mt min missg�rning i min barm,
31	34	av fruktan f�r den stora hopen och av r�dsla f�r stamfr�nders f�rakt, s� att jag teg och ej gick utom min d�rr?
31	35	Ack att n�gon funnes, som ville h�ra mig! Jag har sagt mitt ord. Den Allsm�ktige m� nu svara mig; ack att jag finge min vederparts motskrift!
31	36	Sannerligen, jag skulle d� b�ra den h�gt p� min skuldra, s�som en krona skulle jag f�sta den p� mig.
31	37	Jag ville d� g�ra honom r�kenskap f�r alla mina steg, lik en furste skulle jag d� tr�da inf�r honom.
31	38	Har min mark h�jt rop �ver mig, och hava dess f�ror gr�tit med varandra?
31	39	Har jag f�rt�rt dess gr�da obetald eller utpinat dess brukares liv?
31	40	D� m� t�rne v�xa upp f�r vete, och ogr�s i st�llet f�r korn. Slut p� Jobs tal.
32	1	De tre m�nnen upph�rde nu att svara Job, eftersom han h�ll sig sj�lv f�r r�ttf�rdig.
32	2	D� blev Elihu, Barakels son, fr�n Bus, av Rams sl�kt, uppt�nd av vrede. Mot Job uppt�ndes han av vrede, d�rf�r att denne menade sig hava r�tt mot Gud;
32	3	och mot hans tre v�nner uppt�ndes hans vrede, d�rf�r att de icke funno n�got svar varmed de kunde vederl�gga Job.
32	4	Hittills hade Elihu dr�jt att tala till Job, d�rf�r att de andra voro �ldre till �ren �n han.
32	5	Men d� nu Elihu s�g att de tre m�nnen icke mer hade n�got att svara, uppt�ndes hans vrede.
32	6	S� tog d� Elihu, Barakels son, fr�n Bus, till orda och sade; Ung till �ren �r jag, I d�remot �ren gamla. D�rf�r h�ll jag mig tillbaka och var f�rsagd och lade ej fram f�r eder min mening.
32	7	Jag t�nkte: �M� �ldern tala, och m� �rens m�ngd f�rkunna visdom.�
32	8	Dock, p� anden i m�nniskorna kommer det an, den Allsm�ktiges livsfl�kt giver dem f�rst�nd.
32	9	Icke de �ldriga �ro alltid visast, icke de �ldsta f�rst� b�st vad r�tt �r.
32	10	D�rf�r s�ger jag nu: H�r mig; jag vill l�gga fram min mening, ocks� jag.
32	11	Se, jag v�ntade p� vad I skullen tala, jag lyssnade efter f�rst�nd ifr�n eder, efter sk�l som I skullen draga fram.
32	12	Ja, noga aktade jag p� eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara p� hans ord.
32	13	Nu m�n I icke s�ga: �Vi m�ttes av vishet; Gud, men ingen m�nniska, kan nedsl� denne.�
32	14	Sk�l mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bem�ta honom med edra bevis.
32	15	Se, nu st� de best�rta och svara ej mer, m�let i munnen hava de mist.
32	16	Och jag skulle v�nta, d� de nu intet kunna s�ga, d� de st� d�r och ej mer hava n�got svar!
32	17	Nej, ocks� jag vill svara i min ordning, jag vill l�gga fram min mening, ocks� jag.
32	18	Ty, fullt upp har jag av sk�l, anden i mitt inre vill spr�nga mig s�nder.
32	19	Ja, mitt inre �r s�som inst�ngt vin, likt en l�gel med nytt vin �r det n�ra att brista.
32	20	S� vill jag d� tala och skaffa mig luft, jag vill uppl�ta mina l�ppar och svara.
32	21	Jag f�r ej hava anseende till personen, och jag skall ej till n�gon tala inst�llsamma ord.
32	22	Nej, jag f�rst�r ej att tala inst�llsamma ord; huru l�tt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!
33	1	Men h�r nu, Job, mina ord, och lyssna till allt vad jag vill s�ga.
33	2	Se, jag uppl�ter nu mina l�ppar, min tunga tager till orda i min mun.
33	3	Ur ett redbart hj�rta framg�r mitt tal, och vad mina l�ppar f�rst� s�ga de �rligt ut.
33	4	Guds ande �r det som har gjort mig, den Allsm�ktiges fl�kt besk�r mig liv.
33	5	Om du f�rm�r, s� m� du nu svara mig; red dig till strid mot mig, tr�d fram.
33	6	Se, jag �r likst�lld med dig inf�r Gud, jag �r danad av en nypa ler, ocks� jag.
33	7	Ja, fruktan f�r mig beh�ver ej f�rskr�cka dig, ej heller kan min myndighet trycka dig ned.
33	8	Men nu sade du s� inf�r mina �ron, s� lj�do de ord jag h�rde:
33	9	�Ren �r jag och fri ifr�n �vertr�delse, oskyldig �r jag och utan missg�rning;
33	10	men se, han finner p� sak mot mig, han aktar mig s�som sin fiende.
33	11	Han s�tter mina f�tter i stocken, vaktar p� alla mina v�gar.�
33	12	Nej, h�ri har du or�tt, svarar jag dig. Gud �r ju f�rmer �n en m�nniska.
33	13	Huru kan du g� till r�tta med honom, s�som g�ve han aldrig svar i sin sak?
33	14	B�de p� ett s�tt och p� tv� talar Gud, om man ocks� ej aktar d�rp�.
33	15	I dr�mmen, i nattens syn, n�r s�mnen har fallit tung �ver m�nniskorna och de vila i slummer p� sitt l�ger,
33	16	d� �ppnar han m�nniskornas �ron och s�tter inseglet p� sina varningar till dem,
33	17	n�r han vill avv�nda n�gon fr�n en og�rning eller h�lla h�gmodet borta ifr�n en m�nniska.
33	18	S� bevarar han hennes sj�l fr�n graven och hennes liv ifr�n att f�rg�s genom vapen.
33	19	Hon bliver ock agad genom pl�gor p� sitt l�ger och genom st�ndig oro, allt intill benen.
33	20	Hennes sinne f�r leda vid maten, och hennes sj�l vid den f�da hon �lskade.
33	21	Hennes hull f�rtvinar, till dess intet �r att se, ja, hennes ben t�ras bort intill osynlighet.
33	22	S� nalkas hennes sj�l till graven och hennes liv h�n till d�dens makter.
33	23	Men om en �ngel d� finnes, som vakar �ver henne, en medlare, n�gon enda av de tusen, och denne f�r l�ra m�nniskan hennes plikt,
33	24	d� f�rbarmar Gud sig �ver henne och s�ger; �Fr�ls henne, s� att hon slipper fara ned i graven; l�sepenningen har jag nu f�tt.�
33	25	Hennes kropp f�r d� ny ungdomskraft, hon bliver �ter s�som under sin styrkas dagar.
33	26	N�r hon d� beder till Gud, �r han henne n�dig och l�ter henne se sitt ansikte med jubel; han giver s� den mannen hans r�ttf�rdighet �ter.
33	27	S� f�r denne d� sjunga inf�r m�nniskorna och s�ga: �V�l syndade jag, och v�l kr�nkte jag r�tten, dock vederfors mig ej vad jag hade f�rskyllt;
33	28	ty han f�rlossade min sj�l, s� att den undslapp graven, och mitt liv f�r nu med lust sk�da ljuset.�
33	29	Se, detta allt kommer Gud �stad, b�de tv� g�nger och tre, f�r den mannen,
33	30	till att r�dda hans sj�l fr�n graven, s� att han f�r njuta av de levandes ljus.
33	31	Akta nu h�rp�, du Job, och h�r mig; tig, s� att jag f�r tala.
33	32	Dock, har du n�got att s�ga, s� svara mig; tala, ty g�rna g�ve jag dig r�tt.
33	33	Varom icke, s� �r det du som m� h�ra p� mig; du m� tiga, s� att jag f�r l�ra dig vishet.
34	1	Och Elihu tog till orda och sade:
34	2	H�ren, I vise, mina ord; I f�rst�ndige, lyssnen till mig.
34	3	�rat skall ju pr�va orden, och munnen smaken hos det man vill �ta.
34	4	M� vi nu utv�lja �t oss vad r�tt �r, samf�llt s�ka f�rst� vad gott �r.
34	5	Se, Job har sagt: �Jag �r oskyldig. Gud har f�rh�llit mig min r�tt.
34	6	Fast�n jag har r�tt, m�ste jag st� s�som l�gnare; d�dsskjuten �r jag, jag som intet har brutit.�
34	7	Var finnes en man som �r s�som Job? Han l�skar sig med bespottelse s�som med vatten,
34	8	han g�r sig till og�rningsm�ns stallbroder och s�llar sig till ogudaktiga m�nniskor.
34	9	Ty han s�ger: �Det gagnar en man till intet, om han h�ller sig v�l med Gud.�
34	10	H�ren mig d�rf�r, I f�rst�ndige m�n: Bort det, att Gud skulle beg� n�gon or�tt, att den Allsm�ktige skulle g�ra vad or�ttf�rdigt �r!
34	11	Nej, han vederg�ller var m�nniska efter hennes g�rningar och l�nar envar s�som hans vandel har f�rtj�nat.
34	12	Ty Gud g�r i sanning intet som �r or�tt, den Allsm�ktige kan icke kr�nka r�tten.
34	13	Vem har bjudit honom att v�rda sig om jorden, och vem lade p� honom b�rdan av hela jordens krets?
34	14	Om han ville t�nka allenast p� sig sj�lv och �ter draga till sig sin anda och livsfl�kt,
34	15	d� skulle p� en g�ng allt k�tt f�rg�s, och m�nniskorna skulle v�nda �ter till stoft.
34	16	Men m�rk nu v�l och h�r h�rp�, lyssna till vad mina ord f�rkunna.
34	17	Skulle den f�rm� regera, som hatade vad r�tt �r? Eller f�rd�mer du den som �r den st�rste i r�ttf�rdighet?
34	18	F�r man d� s�ga till en konung: �Du og�rningsman�, eller till en furste: �Du ogudaktige�?
34	19	Gud har ju ej anseende till n�gon h�vdings person, han aktar den rike ej f�r mer �n den fattige, ty alla �ro de hans h�nders verk.
34	20	I ett �gonblick omkomma de, mitt i natten: folkhopar gripas av b�van och f�rg�s, de v�ldige ryckas bort, utan m�nniskohand.
34	21	Ty hans �gon vakta p� var mans v�gar, och alla deras steg, dem ser han.
34	22	Intet m�rker finnes och ingen skugga s� djup, att og�rningsm�n kunna f�rd�lja sig d�ri.
34	23	Ty l�nge beh�ver Gud ej vakta p� en m�nniska, innan hon m�ste st� till doms inf�r honom.
34	24	Han krossar de v�ldige utan rannsakning och l�ter s� andra tr�da fram i deras st�lle.
34	25	Ja, han m�rker v�l vad de g�ra, han omst�rtar dem om natten och l�ter dem f�rg�s.
34	26	S�som ogudaktiga tuktar han dem �ppet, inf�r m�nniskors �syn,
34	27	eftersom de veko av ifr�n honom och ej aktade p� alla hans v�gar.
34	28	De bragte s� den armes rop inf�r honom, och rop av betryckta fick han h�ra.
34	29	Vem v�gar d� f�rd�ma, om han stillar larmet? Ja, vem vill v�l sk�da honom, om han d�ljer sitt ansikte, f�r ett folk eller f�r en enskild man,
34	30	n�r han vill rycka makten ifr�n gudl�sa m�nniskor och hindra dem att bliva snaror f�r folket?
34	31	Kan man v�l s�ga till Gud: �Jag m�ste lida, jag som �nd� intet har f�rbrutit.
34	32	Visa mig du vad som g�r �ver mitt f�rst�nd; om jag har gjort n�got or�tt, vill jag d� ej g�ra s� mer.�
34	33	Skall d� han, f�r ditt klanders skull, giva vederg�llning s�som du vill? Du sj�lv, och icke jag, m� d�ma d�rom; ja, tala du ut vad du menar.
34	34	Men kloka m�n skola s�ga s� till mig, visa m�n, n�r de f� h�ra mig:
34	35	�Job talar utan n�gon insikt, hans ord �ro utan f�rst�nd.�
34	36	S� m� nu Job utst� pr�vningar allt framgent, d� han vill f�rsvara sig p� og�rningsm�ns s�tt.
34	37	Till sin synd l�gger han ju uppenbar ondska, oss till h�n sl�r han ihop sina h�nder och talar stora ord mot Gud.
35	1	Och Elihu tog till orda och sade:
35	2	Menar du att s�dant �r riktigt? Kan du p�st� att du har r�tt mot Gud,
35	3	du som fr�gar vad r�ttf�rdighet gagnar dig, vad den b�tar dig mer �n synd?
35	4	Svar h�rp� vill jag giva dig, jag ock dina v�nner med dig.
35	5	Sk�da upp mot himmelen och se, betrakta skyarna, som g� d�r h�gt �ver dig.
35	6	Om du syndar, vad g�r du v�l honom d�rmed? Och om dina �vertr�delser �ro m�nga, vad skadar du honom d�rmed?
35	7	Eller om du �r r�ttf�rdig, vad giver du honom, och vad undf�r han av din hand?
35	8	Nej, f�r din like kunde din ogudaktighet n�got betyda och f�r en m�nniskoson din r�ttf�rdighet.
35	9	V�l klagar man, n�r v�ldsg�rningarna �ro m�nga, man ropar om hj�lp mot de �verm�ktigas arm;
35	10	men ingen fr�gar: �Var �r min Gud, min skapare, han som l�ter lovs�nger ljuda mitt i natten,
35	11	han som giver oss insikt framf�r markens djur och vishet framf�r himmelens f�glar?�
35	12	D�rf�r �r det man f�r ropa utan svar om skydd mot de ondas �vermod.
35	13	Se, p� f�f�ngliga b�ner h�r icke Gud, den Allsm�ktige aktar icke p� slikt;
35	14	allra minst, n�r du p�st�r att du icke f�r sk�da honom, att du m�ste v�nta p� honom, fast�n saken �r uppenbar.
35	15	Och nu menar du att hans vrede ej h�ller n�gon r�fst, och att han f�ga bekymrar sig om m�nniskors �vermod?
35	16	Ja, till f�f�ngligt tal sp�rrar Job upp sin mun, utan insikt talar han stora ord.
36	1	Vidare sade Elihu:
36	2	Bida �nnu litet, s� att jag f�r giva dig besked, ty �nnu n�got har jag att s�ga till Guds f�rsvar.
36	3	Min insikt vill jag h�mta vida ifr�n, och �t min skapare vill jag skaffa r�tt.
36	4	Ja, f�rvisso skola mina ord icke vara l�gn; en man med fullgod insikt har du framf�r dig.
36	5	Se, Gud �r v�ldig, men han f�rsm�r dock ingen, han som �r s� v�ldig i sitt f�rst�nds kraft.
36	6	Den ogudaktige l�ter han ej bliva vid liv, men �t de arma skaffar han r�tt.
36	7	Han tager ej sina �gon fr�n de r�ttf�rdiga; de f� trona i konungars krets, f�r alltid l�ter han dem sitta d�r i h�ghet.
36	8	Och om de l�ggas bundna i kedjor och f�ngas i el�ndets snaror,
36	9	s� vill han d�rmed visa dem vad de hava gjort, och vilka �vertr�delser de hava beg�tt i sitt h�gmod;
36	10	han vill d� �ppna deras �ra f�r tuktan och mana dem att v�nda om ifr�n f�rd�rvet.
36	11	Om de d� h�ra p� honom och underkasta sig, s� f� de framleva sina dagar i lycka och sina �r i ljuvlig ro.
36	12	Men h�ra de honom ej, s� f�rg�s de genom vapen och omkomma, n�r de minst t�nka det.
36	13	Ja, de som med gudl�st hj�rta h�ngiva sig �t vrede och icke anropa honom, n�r han l�gger dem i band,
36	14	deras sj�l skall i deras ungdom ryckas bort av d�den, och deras liv skall dela tempelbolares lott.
36	15	Genom lidandet vill han r�dda den lidande, och genom betrycket vill han �ppna hans �ra.
36	16	S� s�kte han ock draga dig ur n�dens gap, ut p� en rymlig plats, d�r intet tr�ngm�l r�dde; och ditt bord skulle bliva fullsatt med feta r�tter.
36	17	Men nu b�r du till fullo ogudaktighetens dom; ja, dom och r�ttvisa h�lla dig nu fast.
36	18	Ty vrede borde ej f� uppegga dig under din tuktans tid, och huru sv�rt du �n har m�st plikta, borde du ej d�rav ledas vilse.
36	19	Huru kan han l�ra dig bedja, om icke genom n�d och genom allt som nu har pr�vat din kraft?
36	20	Du m� ej l�ngta s� ivrigt efter natten, den natt d� folken skola ryckas bort ifr�n sin plats.
36	21	Tag dig till vara, s� att du ej v�nder dig till vad f�rd�rvligt �r; s�dant behagar dig ju mer �n att lida.
36	22	Se, Gud �r upph�jd genom sin kraft. Var finnes n�gon m�stare som �r honom lik?
36	23	Vem har f�reskrivit honom hans v�g, och vem kan s�ga: �Du g�r vad or�tt �r?�
36	24	T�nk d� p� att upph�ja hans g�rningar, dem vilka m�nniskorna besjunga
36	25	och som de alla sk�da med lust, de d�dliga, om de �n blott sk�nja dem i fj�rran.
36	26	Ja, Gud �r f�r h�g f�r v�rt f�rst�nd, hans �r �ro flera �n n�gon kan utrannsaka.
36	27	Se, vattnets droppar drager han upp�t, och de sila ned s�som regn, d�r hans dimma g�r fram;
36	28	skyarna gjuta dem ut s�som en str�m, l�ta dem drypa ned �ver talrika m�nniskor.
36	29	Ja, kan n�gon fatta molnens utbredning, braket som utg�r fr�n hans hydda?
36	30	Se, sitt ljungeldsljus breder han ut �ver molnen, och sj�lva havsgrunden h�ljer han in d�ri.
36	31	Ty s� utf�r han sina domar �ver folken; s� bereder han ock n�ring i rikligt m�tt.
36	32	I ljungeldsljus h�ljer han sina h�nder och s�nder det ut mot dem som begynna strid.
36	33	Budskap om honom b�r hans dunder; sj�lva boskapen beb�dar hans ant�g.
37	1	Ja, vid s�dant f�rskr�ckes mitt hj�rta, b�vande spritter det upp.
37	2	H�ren, h�ren huru hans r�st ljuder vred, h�ren d�net som g�r ut ur hans mun.
37	3	Han s�nder det �stad, s� l�ngt himmelen n�r, och sina ljungeldar bort till jordens �ndar.
37	4	Efter�t ryter s� d�net, n�r han dundrar med sin v�ldiga r�st; och p� ljungeldarna spar han ej, d� hans r�st l�ter h�ra sig.
37	5	Ja, underbart dundrar Gud med sin r�st, stora ting g�r han, ut�ver vad vi f�rst�.
37	6	Se, �t sn�n giver han bud: �Fall ned till jorden�, s� ock �t regnskuren, �t sitt regnfl�des m�ktiga skur.
37	7	D�rmed fj�ttrar han alla m�nniskors h�nder, s� att envar som han har skapat kan l�ra d�rav.
37	8	D� draga sig vilddjuren in i sina g�mslen, och i sina kulor l�gga de sig till ro.
37	9	Fr�n Stj�rngemaket kommer d� storm och k�ld genom nordanhimmelens stj�rnor;
37	10	med sin andedr�kt s�nder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.
37	11	Skyarna lastar han ock med v�ta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.
37	12	De m�ste sv�va �n hit, �n dit, alltefter hans r�dslut och de uppdrag de f�, vadhelst han �l�gger dem p� jordens krets.
37	13	�n �r det som tuktoris, �n med hj�lp �t hans jord, �n �r det med n�d som han l�ter dem komma.
37	14	Lyssna d� h�rtill, du Job; stanna och bet�nk Guds under.
37	15	F�rst�r du p� vad s�tt Gud styr deras g�ng och l�ter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?
37	16	F�rst�r du lagen f�r skyarnas j�mvikt, den Allvises underbara verk?
37	17	F�rst�r du huru kl�derna bliva dig s� heta, n�r han l�ter jorden domna under sunnanvinden?
37	18	Kan du v�lva molnhimmelen s� som han, s� fast som en spegel av gjuten metall?
37	19	L�r oss d� vad vi skola s�ga till honom; f�r v�rt m�rkers skull hava vi intet att l�gga fram.
37	20	Ej m� det beb�das honom att jag vill tala. M�nne n�gon beg�r sitt eget f�rd�rv?
37	21	Men synes icke redan skenet? Str�lande visar han sig ju mellan skyarna, d�r vinden har g�tt fram och sopat dem undan.
37	22	I guldglans kommer han fr�n norden. Ja, Gud �r h�ljd i fruktansv�rt majest�t;
37	23	den Allsm�ktige kunna vi icke fatta, honom som �r s� stor i kraft, honom som ej kr�nker r�tten, ej str�ngaste r�ttf�rdighet.
37	24	F�rdenskull frukta m�nniskorna honom; men de sj�lvkloka -- dem alla aktar han ej p�.
38	1	Och HERREN svarade Job ur stormvinden och sade:
38	2	Vem �r du som st�mplar vishet s�som m�rker, i det att du talar s� utan insikt?
38	3	Omgjorda nu s�som ej man dina l�nder; jag vill fr�ga dig, och du m� giva mig besked.
38	4	Var var du, n�r jag lade jordens grund? S�g det, om du har ett s� stort f�rst�nd.
38	5	Vem har fastst�llt hennes m�tt -- du vet ju det? Och vem sp�nde sitt m�tsn�re ut �ver henne?
38	6	Var fingo hennes pelare sina f�sten, och vem var det som lade hennes h�rnsten,
38	7	medan morgonstj�rnorna tillsammans jublade och alla Guds s�ner h�jde gl�djerop?
38	8	Och vem satte d�rrar f�r havet, n�r det f�ddes och kom ut ur moderlivet,
38	9	n�r jag gav det moln till bekl�dnad och l�t t�cken bliva dess linda,
38	10	n�r jag �t det utstakade min gr�ns och satte bom och d�rrar d�rf�r,
38	11	och sade: �H�rintill skall du komma, men ej vidare, h�r skola dina stolta b�ljor l�gga sig�?
38	12	Har du i din tid bjudit dagen att gry eller anvisat �t morgonrodnaden dess plats,
38	13	d�r den skulle fatta jorden i dess flikar, s� att de ogudaktiga skakades bort d�rifr�n?
38	14	D� �ndrar den form s�som leran under signetet, och tingen st� fram s�som kl�dda i skrud;
38	15	d� ber�vas de ogudaktiga sitt ljus, och den arm som lyftes f�r h�gt brytes s�nder.
38	16	Har du stigit ned till havets k�llor och vandrat omkring p� djupets botten?
38	17	Hava d�dens portar avsl�jat sig f�r dig, ja, s�g du d�dsskuggans portar?
38	18	Har du �versk�dat jordens vidder? Om du k�nner allt detta, s� l�t h�ra.
38	19	Vet du v�gen dit varest ljuset bor, eller platsen d�r m�rkret har sin boning,
38	20	s� att du kan h�mta dem ut till deras gr�ns och finna stigarna som leda till deras hus?
38	21	Visst kan du det, ty s� tidigt blev du ju f�dd, s� stort �r ju dina dagars antal!
38	22	Har du varit framme vid sn�ns f�rr�dshus? Och haglets f�rr�dshus, du s�g v�l dem
38	23	-- de f�rr�d som jag har sparat till hems�kelsens tid, till stridens och drabbningens dag?
38	24	Vet du v�gen dit varest ljuset delar sig, dit d�r stormen sprider sig ut �ver jorden?
38	25	Vem har �t regnfl�det �ppnat en r�nna och banat en v�g f�r tord�nets str�le,
38	26	till att s�nda regn �ver l�nder d�r ingen bor, �ver �knar, d�r ingen m�nniska finnes,
38	27	till att m�tta �dsliga �demarker och giva v�xt �t gr�sets brodd?
38	28	S�g om regnet har n�gon fader, och vem han �r, som f�dde daggens droppar?
38	29	Ur vilken moders liv �r det isen gick fram, och vem �r hon som f�dde himmelens rimfrost?
38	30	Se, vattnet t�tnar och bliver likt sten, s� ytan sluter sig samman �ver djupet.
38	31	Knyter du tillhopa Sjustj�rnornas knippe? Och f�rm�r du att lossa Orions band?
38	32	�r det du som, n�r tid �r, f�r himmelstecknen fram, och som leder Bj�rninnan med hennes ungar?
38	33	Ja, f�rst�r du himmelens lagar, och ordnar du dess v�lde �ver jorden?
38	34	Kan du upph�ja din r�st till molnen och f�rm� vattenfl�den att �vert�cka dig?
38	35	Kan du s�nda ljungeldar �stad, s� att de g�, s� att de svara dig: �Ja vi �ro redo�?
38	36	Vem har lagt vishet i de m�rka molnen, och vem gav f�rst�nd �t j�rtecknen i luften?
38	37	Vem h�ller med sin vishet r�kning p� skyarna? Och himmelens l�glar, vem h�ller ut dem,
38	38	medan mullen sm�lter s�som malm och jordkokorna klibbas tillhopa?
39	1	�r det du som jagar upp rov �t lejoninnan och stillar de unga lejonens hunger,
39	2	n�r de trycka sig ned i sina kulor eller ligga p� lur i sn�ret?
39	3	Vem �r det som skaffar mat �t korpen, n�r hans ungar ropar till Gud, d�r de sv�va omkring utan f�da?
39	4	Vet du tiden f�r stengetterna att f�da, vakar du �ver n�r hindarna b�r kalva?
39	5	R�knar du m�naderna som de skola g� dr�ktiga, ja, vet du tiden f�r dem att f�da?
39	6	De b�ja sig ned, de avb�rda sig sina foster, hastigt g�ra de sig fria ifr�n f�dslov�ndan.
39	7	Deras ungar frodas och v�xa till p� marken, s� springa de sin v�g och v�nda ej tillbaka.
39	8	Vem har sk�nkt vild�snan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
39	9	Se, hedmarken gav jag henne till hem, och salt�knen blev hennes boning.
39	10	Hon ler �t larmet i staden, hon h�r ingen p�drivares rop.
39	11	Vad hon spanar upp p� berget har hon till bete, hon letar efter allt som �r gr�nt.
39	12	Skall vildoxen finnas h�gad att tj�na dig och att stanna �ver natten invid din krubba?
39	13	Kan du tvinga vildoxen att g� i f�ran efter t�m och f�rm� honom att i ditt sp�r harva markerna j�mna?
39	14	Kan du lita p� honom, d� ju hans kraft �r s� stor, kan du betro �t honom ditt arbetes frukt?
39	15	�verl�ter du �t honom att f�ra hem din s�d och att h�mta den tillhopa till din loge?
39	16	Strutshonans vingar flaxa med fr�jd, men vad moders�mhet visa v�l hennes pennor, hennes fj�drar?
39	17	�t jorden �verl�ter hon ju sina �gg och ruvar dem ovanp� sanden.
39	18	Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem s�nder.
39	19	H�rd �r hon mot sin avkomma, s�som vore den ej hennes; att hennes avel kan g� under, det bekymrar henne ej.
39	20	Ty Gud har gjort henne gl�msk f�r vishet, han har ej tilldelat henne f�rst�nd.
39	21	Men n�r det g�ller, piskar hon sig sj�lv upp till spr�ng; d� ler hon �t b�de h�st och man.
39	22	�r det du som giver �t h�sten hans styrka och kl�der hans hals med brusande man?
39	23	�r det du som l�r honom gr�shoppans spr�ng? Hans stolta frustning, en f�rskr�ckelse �r den!
39	24	Han skrapar marken och fr�jdar sig i sin kraft och rusar s� fram mot v�pnade skaror.
39	25	Han ler �t fruktan och k�nner ej f�rf�ran, han ryggar icke tillbaka f�r sv�rd.
39	26	Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
39	27	Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, n�r basunen har ljudit.
39	28	F�r var basunst�t frustar han: Huj! �nnu i fj�rran v�drar han striden, anf�rarnas rop och larmet av h�rskrin.
39	29	�r det ett verk av ditt f�rst�nd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot s�der?
39	30	Eller �r det p� ditt bud som �rnen stiger s� h�gt och bygger sitt n�ste i h�jden?
39	31	P� klippan bor han, d�r har han sitt tillh�ll, p� klippans spets och p� branta berget.
39	32	D�rifr�n spanar han efter sitt byte, l�ngt bort i fj�rran sk�dar hans �gon.
39	33	Hans ungar frossa p� blod, och d�r slagna ligga, d�r finner man honom. Job, 40 Kapitlet Herren manar Job ytterligare till �dmjukhet, med h�nvisning p� sina b�da underskapelser Behemot (flodh�sten) och Leviatan (krokodilen).
39	34	S� svarade nu HERREN Job och sade:
39	35	Vill du tvista med den Allsm�ktige, du m�stare? Svara d�, du som s� klagar p� Gud!
39	36	Job svarade HERREN och sade:
39	37	Nej, d�rtill �r jag f�r ringa; vad skulle jag svara dig? Jag m�ste l�gga handen p� munnen.
39	38	En g�ng har jag talat, och nu s�ger jag intet mer; ja, tv� g�nger, men jag g�r det icke �ter.
40	1	Och HERREN talade till Job ur stormvinden och sade:
40	2	Omgjorda s�som en man dina l�nder; jag vill fr�ga dig, och du m� giva mig besked.
40	3	Vill du g�ra min r�tt om intet och d�ma mig skyldig, f�r att sj�lv st� s�som r�ttf�rdig?
40	4	Har du en s�dan arm som Gud, och f�rm�r du dundra med din r�st s�som han?
40	5	Pryd dig d� med �ra och h�ghet, kl�d dig i majest�t och h�rlighet.
40	6	Gjut ut din vredes f�rgrymmelse, �dmjuka med en blick allt vad h�gt �r.
40	7	Ja, kuva med en blick allt vad h�gt �r, sl� ned de ogudaktiga p� st�llet.
40	8	G�m dem i stoftet allasammans, ja, fj�ttra deras ansikten i m�rkret.
40	9	D� vill jag prisa dig, ocks� jag, f�r segern som din h�gra hand har berett dig.
40	10	Se, Behemot, han �r ju mitt verk s�v�l som du. Han lever av gr�s s�som en oxe.
40	11	Och se vilken kraft han �ger i sina l�nder, vilken styrka han har i sin buks muskler.
40	12	Han b�r sin svans s� styv som en ceder, ett konstrikt fl�tverk �ro senorna i hans l�r.
40	13	Hans benpipor �ro s�som r�r av koppar, benen i hans kropp likna st�nger av j�rn.
40	14	F�rstlingen �r han av vad Gud har gjort; hans skapare sj�lv har givit honom hans sk�ra.
40	15	Ty foder �t honom framb�ra bergen, d�r de vilda djuren alla hava sin lek.
40	16	Under lotustr�d l�gger han sig ned, i skygdet av r�r och vass.
40	17	Lotustr�d giva honom tak och skugga, piltr�d h�gna honom runt omkring.
40	18	�r floden �n s� v�ldsam, s� �ngslas han dock icke; han �r trygg, om ock en Jordan bryter fram mot hans gap.
40	19	Vem kan f�nga honom, n�r han �r p� sin vakt, vem borrar en snara genom hans nos?
40	20	Kan du draga upp Leviatan med krok och med en metrev betvinga hans tunga?
40	21	Kan du s�tta en s�vhank i hans nos eller borra en hake genom hans k�ft?
40	22	Menar du att han skall sl�sa p� dig m�nga b�ner eller tala till dig med mjuka ord?
40	23	Att han skall vilja sluta f�rdrag med dig, s� att du finge honom till din tr�l f�r alltid?
40	24	Kan du hava honom till leksak s�som en f�gel och s�tta honom i band �t dina t�rnor?
40	25	Pl�ga fiskarlag k�psl� om honom och stycka ut hans kropp mellan kr�mare?
40	26	Kan du skjuta hans hud full med spjut och hans huvud med fiskharpuner?
40	27	Ja, f�rs�k att b�ra hand p� honom du skall minnas den striden och skall ej f�ra s� mer.
40	28	Nej, den s�dant v�gar, hans hopp bliver sviket, han f�lles till marken redan vid hans �syn.
41	1	S� of�rv�gen �r ingen, att han t�rs reta denne. Vem v�gar d� s�tta sig upp mot mig sj�lv?
41	2	Vem har f�rst givit mig n�got, som jag allts� b�r betala igen? Mitt �r ju allt vad som finnes under himmelen.
41	3	Jag vill ej h�ra upp att tala om hans lemmar, om huru v�ldig han �r, och huru h�rligt han �r danad.
41	4	Vem m�ktar rycka av honom hans pansar? Vem v�gar sig in mellan hans k�kars par?
41	5	Hans gaps d�rrar, vem vill �ppna dem? Runtom hans t�nder bor ju f�rskr�ckelse.
41	6	Stolta sitta p� honom sk�ldarnas rader; hopslutna �ro de med fast f�rsegling.
41	7	T�tt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfl�kt tr�nger in mellan dem.
41	8	Var och en h�ller ihop med den n�sta, de gripa in i varandra och skiljas ej �t.
41	9	N�r han fnyser, str�lar det av ljus; hans blickar �ro s�som morgonrodnadens �gonbryn.
41	10	Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram d�rur.
41	11	Fr�n hans n�sborrar utg�r r�k s�som ur en sjudande panna p� br�nslet.
41	12	Hans andedr�kt framgnistrar eldkol, och l�gor bryta fram ur hans gap.
41	13	P� hans hals har kraften sin boning, och framf�r honom stapplar f�rsagdhet.
41	14	Sj�lva det veka p� hans buk �r ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, s�som gjutet p� honom.
41	15	Hans hj�rta �r fast s�som sten, fast s�som bottenstenen i kvarnen.
41	16	N�r han reser sig, b�va hj�ltar, av �ngest mista de all sans.
41	17	Angripes han med ett sv�rd, s� h�ller det ej st�nd, ej heller spjut eller pil eller pansar.
41	18	Han aktar j�rn s�som halm och koppar s�som murket tr�.
41	19	B�gskott skr�mma honom ej bort, slungstenar f�rvandlas f�r honom till str�;
41	20	ja, stridsklubbor aktar han s�som str�, han ler �t rasslet av lansar.
41	21	P� sin buk b�r han skarpa eggar, sp�r s�som av en tr�skvagn ristar han i dyn.
41	22	Han g�r djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel f�rvandlar han vattnet.
41	23	Bakom honom str�lar v�gen av ljus, djupet synes b�ra silverh�r.
41	24	Ja, p� jorden finnes intet som �r honom likt, otillg�nglig f�r fruktan skapades han.
41	25	P� allt vad h�gt �r ser han med f�rakt, konung �r han �ver alla stolta vilddjur.
42	1	Job svarade HERREN och sade:
42	2	Ja, jag vet att du f�rm�r allt, och att intet som du besluter �r dig f�r sv�rt.
42	3	Vem var d� jag som i of�rst�nd gav vishet namn av m�rker? Jag ordade ju om vad jag icke begrep, om det som var mig f�r underbart och det jag ej kunde f�rst�.
42	4	Men h�r nu, s� vill jag tala; jag vill fr�ga dig, och du m� giva mig besked.
42	5	Blott h�rs�gner hade jag f�rnummit om dig, men nu har jag f�tt se dig med egna �gon.
42	6	D�rf�r tager jag det tillbaka och �ngrar mig, i stoft och aska.
42	7	Sedan HERREN hade talat s� till Job, sade han till Elifas fr�n Teman: �Min vrede �r uppt�nd mot dig och dina b�da v�nner, d�rf�r att I icke haven talat om mig vad r�tt �r, s�som min tj�nare Job har gjort.
42	8	S� tagen eder nu sju tjurar och sju v�durar, och g�n till min tj�nare Job och offren dem s�som br�nnoffer f�r eder; ock l�ten min tj�nare Job bedja f�r eder. Till �ventyrs skall jag d�, av n�d mot honom, avst� fr�n att g�ra n�got f�rskr�ckligt mot eder, till straff d�rf�r att I icke haven talat om mig vad r�tt �r, s�som min tj�nare Job har gjort.�
42	9	D� gingo Elifas fr�n Teman, Bildad fr�n Sua och Sofar fr�n Naaman �stad och gjorde s�som HERREN hade tillsagt dem; och HERREN tog n�digt emot Jobs b�n.
42	10	Och d� nu Job bad f�r sina v�nner, uppr�ttade HERREN �ter honom sj�lv; HERREN gav Job dubbelt igen mot vad han f�rut hade haft.
42	11	Och alla hans br�der och systrar och alla hans forna bekanta kommo till honom och h�llo m�ltid med honom i hans hus, och �mkade honom f�r alla de olyckor som HERREN hade l�tit komma �ver honom. Och de g�vo honom vardera en kesita och en guldring.
42	12	Och HERREN v�lsignade slutet av Jobs levnad �nnu mer �n begynnelsen, s� att han fick fjorton tusen f�r, sex tusen kameler, ett tusen par oxar och ett tusen �sninnor.
42	13	Och han fick sju s�ner och tre d�ttrar.
42	14	Den f�rsta dottern kallade han Jemima, den andra Kesia och den tredje Keren-Happuk.
42	15	Och s� sk�na kvinnor som Jobs d�ttrar funnos icke i hela landet; och deras fader gav dem arvedel bland deras br�der.
42	16	Och Job levde d�refter ett hundra fyrtio �r, och fick se sina barn och barnbarn i fyra led.
42	17	Sedan dog Job, gammal och m�tt p� att leva.

Multilingual Scriptures

(Compare books in 2 different language versions of your choice)

Comparison Search:

Free Search: