Multilingual Scriptures

Multilingual Scriptures Home » Swedish 1917 Bible » 2 Samuel

Swedish 1917 Bible
Chapter #	Verse #	Verse Detail
1	1	Efter Sauls d�d, n�r David hade kommit tillbaka fr�n segern �ver Amalek, och n�r David sedan i tv� dagar hade uppeh�llit sig i Siklag,
1	2	d� h�nde sig p� tredje dagen att en man kom fr�n Sauls l�ger, med s�nderrivna kl�der och med jord p� sitt huvud. Och n�r han kom in till David, f�ll han ned till jorden och bugade sig.
1	3	David fr�gade honom: �Varifr�n kommer du?� Han svarade honom: �Jag kommer s�som flykting ifr�n Israels l�ger.�
1	4	D� sade David till honom: �Huru har det g�tt? S�g mig det.� Han svarade: �Folket har flytt ur striden, m�nga av folket hava ocks� fallit och d�tt; Saul och hans son Jonatan �ro ock d�da.�
1	5	David fr�gade den unge mannen som ber�ttade detta f�r honom: �Huru vet du att Saul och hans son Jonatan �ro d�da?�
1	6	Den unge mannen som hade framf�rt underr�ttelsen till honom svarade: �Jag kom av en h�ndelse upp p� berget Gilboa, och d�r fick jag se Saul st�dja sig mot sitt spjut, under det att vagnar och ryttare ansatte honom.
1	7	N�r han d� v�nde sig om och fick se mig, ropade han p� mig, och jag svarade: 'H�r �r jag.'
1	8	D� fr�gade han mig vem jag var, och jag svarade honom att jag var en amalekit.
1	9	Sedan sade han till mig: 'Tr�d fram hit till mig och giv mig d�dsst�ten, ty jag �r gripen av d�dens vanmakt, om ock livet �nnu alltj�mt �r kvar i mig.'
1	10	D� tr�dde jag fram till honom och d�dade honom, ty jag visste ju att han icke skulle kunna �verleva sitt fall. Och jag tog diademet som satt p� hans huvud, och ett armband som satt p� hans arm, och jag bar nu detta hit till min herre.�
1	11	D� fattade David i sina kl�der och rev s�nder dem; s� gjorde ock alla de m�n som voro d�r med honom.
1	12	Och de h�llo d�dsklagan och gr�to och fastade �nda till aftonen f�r Sauls och hans son Jonatans skull, och f�r HERRENS folks och f�r Israels hus' skull, d�rf�r att de hade fallit f�r sv�rd.
1	13	Och David fr�gade den unge mannen som hade framf�rt underr�ttelsen till honom: �Varifr�n �r du?� Han svarade: �Jag �r son till en amalekit som lever h�r s�som fr�mling.�
1	14	David sade till honom: �K�nde du d� ingen fruktan f�r att utr�cka din hand till att f�rg�ra HERRENS smorde?�
1	15	Och David kallade p� en av sina m�n och sade: �Kom hit och st�t ned honom.� Och han slog honom till d�ds.
1	16	Och David sade till honom: �Ditt blod komme �ver ditt huvud, ty din egen mun har vittnat mot dig, i det att du sade: 'Jag har d�dat HERRENS smorde.'�
1	17	Och David sj�ng f�ljande klagos�ng �ver Saul och hans son Jonatan,
1	18	och han befallde att man skulle l�ra Juda barn �B�gs�ngen�; den �r upptecknad i �Den redliges bok�:
1	19	�Din h�rlighet, Israel, ligger slagen p� dina h�jder. Huru hava icke hj�ltarna fallit!
1	20	F�rkunnen det icke i Gat, beb�den det ej p� Askelons gator, f�r att filist�ernas d�ttrar icke m� gl�dja sig, de oomskurnas d�ttrar ej fr�jda sig.
1	21	I Gilboa berg, p� eder m� ej falla dagg eller regn, ej ses offerg�rdssk�rdar. Ty hj�ltarnas sk�ld blev d�r till sm�lek, Sauls sk�ld, ej sedan smord med olja.
1	22	Fr�n slagnas blod, fr�n hj�ltars hull vek Jonatans b�ge icke tillbaka, v�nde Sauls sv�rd ej om�ttat �ter.
1	23	Saul och Jonatan, s� k�ra och ljuvliga f�r varandra i livet, de blevo ej heller skilda i d�den, de tv�, som voro snabbare �n �rnar, starka mer �n lejon.
1	24	Israels d�ttrar, gr�ten �ver Saul, �ver honom som kl�dde eder i scharlakan och praktskrud och prydde edra kl�der med gyllene smycken.
1	25	Huru hava icke hj�ltarna fallit i striden! Jonatan ligger slagen p� dina h�jder.
1	26	Jag s�rjer �ver dig, du min broder Jonatan; mycket ljuvlig var du mig. Dyrbar var mig din k�rlek, mer �n kvinnok�rlek.
1	27	Huru hava icke hj�ltarna fallit, de b�da stridssv�rden f�rg�tts!�
2	1	D�refter fr�gade David HERREN: �Skall jag draga upp till n�gon av Juda st�der?� HERREN svarade honom: �Drag upp.� D� fr�gade David: �Vart skall jag draga upp?�, Han svarade: �Till Hebron.�
2	2	S� drog d� David ditupp j�mte sina b�da hustrur, Ahinoam fr�n Jisreel och Abigail, karmeliten Nabals hustru.
2	3	David l�t ock sina m�n draga ditupp, var och en med sitt husfolk; och de bosatte sig i Hebrons st�der.
2	4	Dit kommo nu Juda m�n och smorde David till konung �ver Juda hus. N�r man ber�ttade f�r David att det var m�nnen i Jabes i Gilead som hade begravit Saul,
2	5	skickade David s�ndebud till m�nnen i Jabes i Gilead och l�t s�ga till dem: �Varen v�lsignade av HERREN, d�rf�r att I haven bevisat eder herre Saul den barmh�rtighetstj�nsten att begrava honom!
2	6	S� m� nu ock HERREN bevisa barmh�rtighet och trofasthet mot eder. Sj�lv vill jag ocks� g�ra eder gott, d�rf�r att I haven gjort detta.
2	7	Varen allts� nu vid gott mod och of�rskr�ckta, fast�n eder herre Saul �r d�d; det �r nu jag som av Juda hus har blivit smord till konung �ver dem.�
2	8	Men Abner, Ners son, Sauls h�rh�vitsman, tog Sauls son Is-Boset och f�rde honom �ver till Mahanaim
2	9	och gjorde honom till konung i Gilead och asur�ernas land och Jisreel, s� ock �ver Efraim, Benjamin och hela det �vriga Israel.
2	10	Sauls son Is-Boset var fyrtio �r gammal, n�r han blev konung �ver Israel, och han regerade i tv� �r. Allenast Juda hus h�ll sig till David.
2	11	Den tid David var konung i Hebron �ver Juda hus utgjorde sammanr�knat sju �r och sex m�nader.
2	12	Och Abner, Ners son, drog ut med Sauls son Is-Bosets folk ifr�n Mahanaim till Gibeon.
2	13	Joab, Serujas son, och Davids folk drogo ocks� ut; och de m�tte varandra vid Gibeons damm. D�r stannade de p� var sin sida om dammen.
2	14	Och Abner sade till Joab: �M� vi l�ta n�gra unga m�n st� upp och utf�ra en krigslek i v�r �syn.� Joab svarade: �M� s� ske.�
2	15	D� stodo de upp och gingo fram i lika antal: tolv f�r Benjamin och f�r Sauls son Is-Boset, och tolv av Davids folk.
2	16	Och de fattade varandra i huvudet och st�tte sv�rdet i sidan p� varandra och f�llo s� allasammans d�rf�r blev detta st�lle kallat Helkat-Hassurim vid Gibeon.
2	17	Sedan begynte en mycket h�rd strid p� den dagen; men Abner och Israels m�n blevo slagna av Davids folk.
2	18	Nu funnos d�r tre s�ner till Seruja: Joab, Abisai och Asael. Och Asael var snabbfotad s�som en gasell p� f�ltet.
2	19	Och Asael f�rf�ljde Abner, utan att vika undan vare sig till h�ger eller till v�nster fr�n Abner.
2	20	D� v�nde Abner sig om och sade: ��r det du, Asael?� Han svarade: �Ja.�
2	21	D� sade Abner till honom: �V�nd dig �t annat h�ll, �t h�ger eller �t v�nster. Angrip n�gon av de yngre och f�rs�k att taga hans rustning.� Men Asael ville icke l�ta honom vara.
2	22	D� sade Abner �nnu en g�ng till Asael: �L�t mig vara. Du vill v�l icke att jag skall sl� dig till jorden? Huru skulle jag sedan kunna se din broder Joab i ansiktet?�
2	23	N�r han �nd� icke ville l�ta honom vara, gav Abner honom med bak�ndan av sitt spjut en st�t i underlivet, s� att spjutet gick ut baktill; och han f�ll ned d�r och dog p� st�llet. Och var och en som kom till platsen d�r Asael hade fallit ned och d�tt stannade d�r.
2	24	Och Joab och Abisai f�rf�ljde Abner. Men n�r solen hade g�tt ned och de hade kommit till Ammah�jden, som ligger gent emot Gia, �t Gibeons �ken till,
2	25	d� samlade sig Benjamins barn tillhopa bakom Abner, s� att de utgjorde en sluten skara, och intogo en st�llning p� toppen av en och samma h�jd.
2	26	Och Abner ropade till Joab och sade: �Skall d� sv�rdet f� oavl�tligen frossa? F�rst�r du icke att detta m�ste leda till ett bittert slut?� Huru l�nge t�nker du dr�ja, innan du befaller ditt folk att upph�ra med att f�rf�lja sina br�der?�
2	27	Joab svarade: �S� sant Gud lever: om du ingenting hade sagt, d� hade folket f�rst i morgon f�tt draga sig tillbaka och upph�ra att f�rf�lja sina br�der.�
2	28	D�refter l�t Joab st�ta i basunen; d� stannade allt folket och f�rf�ljde icke mer Israel. Och sedan stridde de icke vidare.
2	29	Men Abner och hans m�n t�gade genom Hedmarken hela den natten; d�refter gingo de �ver Jordan och t�gade vidare hela f�rmiddagen och kommo s� till Mahanaim.
2	30	Joab �ter samlade tillhopa allt folket, sedan han hade upph�rt att f�rf�lja Abner; d� fattades av Davids folk nitton man utom Asael.
2	31	Davids folk hade d�remot slagit till d�ds tre hundra sextio man av Benjamin och av Abners folk.
2	32	Och de togo upp Asael och begrovo honom i hans faders grav i Bet-Lehem. D�refter t�gade Joab och hans m�n hela natten och kommo i dagningen till Hebron.
3	1	Kriget mellan Sauls hus och Davids hus blev l�ngvarigt. D�runder blev David allt starkare och starkare, men Sauls hus allt svagare och svagare.
3	2	I Hebron f�ddes s�ner �t David. hans f�rstf�dde var Amnon, som han fick med Ahinoam fr�n Jisreel.
3	3	Hans andre son var Kilab, som han fick med Abigal, karmeliten Nabals hustru, och den tredje var Absalom, son till Maaka, som var dotter till Talmai, konungen i Gesur.
3	4	Den fj�rde var Adonia, Haggits son, och den femte var Sefatja, Abitals son.
3	5	Den sj�tte var Jitream, som David fick med sin hustru Egla. Dessa f�ddes �t David i Hebron.
3	6	S� l�nge kriget varade mellan Sauls hus och Davids hus, bistod Abner kraftigt Sauls hus.
3	7	Men Saul hade haft en bihustru vid namn Rispa, Ajas dotter; och Is-Boset sade till Abner: �Varf�r har du g�tt in till min faders bihustru?�
3	8	F�r dessa hans ord blev Abner mycket vred och sade: ��r jag d� ett hundhuvud fr�n Juda land? Just d� jag bevisar barmh�rtighet mot din fader Sauls hus, mot hans br�der och hans v�nner, och icke har l�tit dig falla i Davids hand, just d� tillvitar du mig att hava beg�tt en missg�rning med denna kvinna.
3	9	Gud straffe Abner nu och framgent, om jag icke h�danefter handlar s� mot David som HERREN med ed har lovat honom:
3	10	jag vill g�ra s�, att konungad�met tages ifr�n Sauls hus, och att i st�llet Davids tron bliver upprest �ver b�de Israel och Juda, fr�n Dan �nda till Beer-Seba.�
3	11	D� tordes han icke s�ga ett ord mer �t Abner, av fruktan f�r honom.
3	12	Men Abner skickade strax s�ndebud till David och l�t s�ga: �Vem tillh�r landet?�, och l�t vidare s�ga: �Slut f�rbund med mig, s� skall jag bist� dig och g�ra s�, att hela Israel g�r �ver till dig.�
3	13	Han svarade: �Gott! Jag vill sluta f�rbund med dig. Men en sak fordrar jag av dig, n�mligen att du icke tr�der fram inf�r mitt ansikte utan att hit medf�ra Mikal, Sauls dotter, n�r du kommer f�r att tr�da fram inf�r mitt ansikte.�
3	14	D�refter skickade David s�ndebud till Is-Boset, Sauls son, och l�t s�ga: �Giv mig �ter min hustru Mikal, som jag f�rv�rvade mig f�r ett hundra filist�ers f�rhudar.�
3	15	D� s�nde Is-Boset �stad och l�t taga henne ifr�n hennes man, Paltiel, Lais' son.
3	16	Men hennes man gick med henne och f�ljde henne under best�ndig gr�t �nda till Bahurim. H�r sade Abner till honom: �V�nd om och g� dina f�rde.� D� v�nde han om.
3	17	Och Abner hade underhandlat med de �ldste i Israel och sagt: �Sedan l�ng tid tillbaka haven I s�kt att f� David till konung �ver eder.
3	18	Fullborden nu edert upps�t, ty s� har HERREN sagt om David: Genom min tj�nare Davids hand skall jag fr�lsa mitt folk Israel ifr�n filist�ernas hand och ifr�n alla dess fienders hand.�
3	19	Likaledes talade Abner h�rom med benjaminiterna. D�refter gick Abner ock �stad for att tala med David i Hebron om allt vad Israel och hela Benjamins hus hade funnit l�mpligt att svara.
3	20	N�r d� Abner, �tf�ljd av tjugu man, kom till David i Hebron, gjorde David ett g�stabud f�r Abner och hans m�n.
3	21	Och Abner sade till David: �Jag vill st� upp och g� �stad och f�rsamla hela Israel till min herre konungen, f�r att de m� sluta f�rbund med dig, s� att du bliver konung p� vad villkor dig lyster.� Sedan l�t David Abner g�, och han drog bort i frid.
3	22	Just d� kommo Davids folk och Joab hem fr�n ett str�vt�g och f�rde med sig ett stort byte; men Abner var nu icke l�ngre kvar hos David i Hebron, ty denne hade l�tit honom g�, och han hade dragit bort i frid.
3	23	Men n�r Joab och hela hans h�r kom hem, ber�ttade man f�r honom och sade: �Abner, Ners son, kom till konungen, och denne l�t honom g�, och han drog bort i frid.�
3	24	D� gick Joab in till konungen och sade: �Vad har du gjort! D� nu Abner hade kommit till dig, varf�r l�t du d� honom g�, s� att han fritt kunde draga sina f�rde?
3	25	Du k�nner v�l Abner, Ners son? Han kom hit f�r att bedraga dig. Han ville utforska ditt g�rande och l�tande, och utforska allt vad du f�rehar.
3	26	Sedan, n�r Joab hade g�tt ut fr�n David, s�nde han bud efter Abner, och s�ndebuden f�rde denne tillbaka fr�n Bor-Hassira. Men David visste intet d�rom.
3	27	N�r Abner s� hade kommit tillbaka till Hebron, f�rde Joab honom avsides till mitten av porten, under f�rev�ndning att tala enskilt med honom; d�r s�rade han honom till d�ds med en st�t i underlivet -- detta for att h�mnas sin broder Asaels blod.
3	28	N�r David sedan fick h�ra detta, sade han: �Jag och mitt konungad�me �ro oskyldiga inf�r HERREN evinnerligen till Abners, Ners sons blod.
3	29	M� det komma �ver Joabs huvud och �ver hela hans faders hus; och m� i Joabs hus aldrig fattas m�n som hava flytning, eller som �ro spet�lska, eller som st�dja sig p� krycka, eller som falla f�r sv�rd, eller som lida brist p� br�d.�
3	30	S� hade nu Joab och hans broder Abisai dr�pt Abner, d�rf�r att denne hade d�dat deras broder Asael vid Gibeon, under striden.
3	31	Och David sade till Joab och allt folket som var med honom: �Riven s�nder edra kl�der och h�ljen eder i sorgdr�kt och h�llen d�dsklagan efter Abner.� Och konung David gick sj�lv bakom b�ren.
3	32	S� begrovo; de Abner i Hebron; och konungen brast ut i gr�t vid Abners grav, och allt folket gr�t.
3	33	Och konungen sj�ng f�ljande klagos�ng �ver Abner: �M�ste d� Abner d� en gudl�s d�res d�d?
3	34	Dina h�nder voro ju ej bundna, dina f�tter ej slagna i fj�ttrar. Du f�ll s�som man faller f�r og�rningsm�n.� D� begr�t allt folket honom �nnu mer.�
3	35	Och allt folket kom f�r att f�rm� David att �ta n�got under dagens lopp; men David betygade med ed och sade: �Gud straffe mig nu och framgent, om jag smakar br�d eller n�got annat, f�rr�n solen har g�tt ned.�
3	36	N�r folket h�rde detta, behagade det dem alla v�l, likasom allt annat som konungen gjorde behagade allt folket v�l.
3	37	Och allt folket och hela Israel ins�g d� att konungen ingen del hade haft i att Abner, Ners son, hade blivit d�dad.
3	38	Och konungen sade till sina tj�nare: �I veten nogsamt att en furste och en stor man i dag har fallit i Israel.
3	39	Men jag �r �nnu svag, fast�n jag �r smord till konung, och dessa m�n, Serujas s�ner, �ro starkare �n jag. HERREN vederg�lle den som ont g�r, efter hans ondska.�
4	1	D� nu Sauls son h�rde att Abner var d�d i Hebron, sj�nk allt hans mod, och hela Israel var f�rskr�ckt.
4	2	Men Sauls son hade till h�vitsm�n f�r sina str�vskaror tv� m�n, av vilka den ene hette Baana och den andre Rekab, s�ner till Rimmon fr�n Beerot, av Benjamins barn. Ty ocks� Beerot r�knas till Benjamin;
4	3	men beerotiterna flydde till Gittaim och bodde d�r sedan s�som fr�mlingar, vilket de g�ra �nnu i dag.
4	4	(Ocks� Jonatan, Sauls son, hade l�mnat efter sig en son, som nu var of�rdig i f�tterna. Han var n�mligen fem �r gammal, n�r budskapet om Saul och Jonatan kom fr�n Jisreel, och d� tog hans sk�terska honom och flydde; men under hennes br�da flykt f�ll han omkull och blev d�refter halt; och han hette Mefiboset.)
4	5	Nu gingo beerotiten Rimmons s�ner Rekab och Baana �stad och kommo till Is-Bosets hus, d� det var som hetast p� dagen, medan han l�g i sin middagss�mn.
4	6	N�r de s�, under f�rev�ndning att h�mta vete, hade kommit in i det inre av huset, s�rade de honom med en st�t i underlivet; d�refter flydde Rekab och hans broder Baana undan.
4	7	De kommo allts� in i huset, n�r han l�g p� sin vilob�dd i sovkammaren, och s�rade honom till d�ds och h�ggo huvudet av honom; d�rp� togo de hans huvud och f�rdades genom Hedmarken hela natten.
4	8	Och de f�rde s� Is-Bosets huvud till David i Hebron och sade till konungen: �Se h�r �r Is-Bosets, Sauls sons, din fiendes, huvud, hans som stod efter ditt liv. HERREN har i dag givit min herre konungen h�mnd p� Saul och hans efterkommande.�
4	9	D� svarade David Rekab och hans broder Baana, beerotiten Rimmons s�ner, och sade till dem: �S� sant HERREN lever, han som har f�rlossat mig fr�n all n�d:
4	10	den som f�rkunnade f�r mig och sade: 'Nu �r Saul d�d', och som menade sig vara en gl�djebudb�rare, honom l�t jag gripa och dr�pa i Siklag, honom som jag eljest skulle hava givit budb�rarl�n;
4	11	huru mycket mer skall jag icke d� nu, n�r ogudaktiga m�n hava dr�pt en oskyldig man i hans eget hus, p� hans s�ng, utkr�va hans blod av eder hand och utrota eder fr�n jorden!�
4	12	P� Davids befallning dr�pte hans m�n dem sedan och h�ggo av deras h�nder och f�tter och h�ngde upp dem vid dammen i Hebron. Men Is-Bosets huvud togo de, och de begrovo det i Abners grav i Hebron.
5	1	Sedan; kommo alla Israels stammar till David i Hebron och sade s�: �Vi �ro ju ditt k�tt och ben.
5	2	Redan f�r l�nge sedan, d� Saul �nnu var konung �ver oss, var det du som var ledare och anf�rare f�r Israel. Och till dig har HERREN sagt: Du skall vara en herde f�r mitt folk Israel, ja, du skall vara en furste �ver Israel.�
5	3	N�r s� alla de �ldste i Israel kommo till konungen i Hebron, sl�t konung David ett f�rbund med dem d�r i Hebron, inf�r HERREN; och sedan smorde de David till konung �ver Israel.
5	4	David var trettio �r gammal, n�r han blev konung, och han regerade i fyrtio �r.
5	5	I Hebron regerade han �ver Juda i sju �r och sex m�nader, och i Jerusalem regerade han i trettiotre �r �ver hela Israel och Juda.
5	6	Och konungen drog med sina m�n till Jerusalem, mot jebus�erna, som bodde d�r i landet. De sade d� till David: �Hitin kommer du icke; blinda och halta skola driva dig bort, de mena att David icke skall komma hitin.�
5	7	Men David intog likv�l Sions borg, det �r Davids stad.
5	8	Och David sade p� den dagen: �Vemhelst som sl�r ihj�l en jebus� och tr�nger fram till vattenledningen, han sl�r ihj�l just dessa halta och blinda, som David hatar.� D�rf�r pl�gar man s�ga: �Ingen blind och halt m� komma in i huset.�
5	9	Sedan tog David sin boning p� borgen och kallade den Davids stad. D�r uppf�rde David byggnader runt omkring, fr�n Millo och vidare in�t.
5	10	Och David blev allt m�ktigare och m�ktigare, och HERREN, h�rskarornas Gud, var med honom.
5	11	Och Hiram, konungen i Tyrus, skickade s�ndebud till David med cedertr�, d�rj�mte ock timmerm�n och stenhuggare; och de byggde ett hus �t David.
5	12	Och David m�rkte att HERREN hade bef�st honom s�som konung �ver Israel, och att han hade upph�jt hans konungad�me, f�r sitt folk Israels skull.
5	13	Och David tog sig �nnu flera bihustrur och hustrur fr�n Jerusalem, sedan han hade kommit fr�n Hebron; och �t David f�ddes �nnu flera s�ner och d�ttrar.
5	14	Dessa �ro namnen p� de s�ner som f�ddes �t honom i Jerusalem: Sammua, Sobab, Natan, Salomo,
5	15	Jibhar, Elisua, Nefeg, Jafia,
5	16	Elisama, Eljada och Elifelet.
5	17	Men n�r filist�erna h�rde att David hade blivit smord till konung �ver Israel, drogo de allasammans upp f�r att f�nga David. N�r David h�rde detta, drog han ned till borgen.
5	18	Och sedan filist�erna hade kommit fram, spridde de sig i Refaimsdalen.
5	19	D� fr�gade David HERREN: �Skall jag draga upp mot filist�erna? Vill du d� giva dem i min hand?� HERREN svarade David: �Drag upp; ty jag skall giva filist�erna i din hand.
5	20	Och David kom till Baal-Perasim, och d�r slog David dem. D� sade han: �HERREN har brutit ned mina fiender inf�r mig, likasom en vattenflod bryter ned.� D�rav fick det st�llet namnet Baal-Perasim.
5	21	De l�mnade d�r efter sig sina avgudabilder, och David och hans m�n togo dessa med sig.
5	22	Men filist�erna drogo upp �nnu en g�ng och spridde sig i Refaimsdalen.
5	23	N�r David d� fr�gade HERREN, svarade han: �Du skall icke draga ditupp; du m� kringg� dem bakifr�n, s� att du kommer �ver dem fr�n det h�ll d�r bakatr�den st�.
5	24	S� snart du sedan h�r ljudet av steg i bakatr�dens toppar, skynda d� raskt fram, ty d� har HERREN dragit ut framf�r dig till att sl� filist�ernas h�r.�
5	25	David gjorde s�som HERREN hade bjudit honom; och han slog filist�erna och f�rf�ljde dem fr�n Geba �nda fram emot Geser.
6	1	�ter f�rsamlade David allt utvalt manskap i Israel, trettio tusen man.
6	2	Och David br�t upp och drog �stad med allt sitt folk ifr�n Baale-Juda, f�r att d�rifr�n f�ra upp Guds ark, som hade f�tt sitt namn efter HERREN Sebaot, honom som tronar p� keruberna.
6	3	Och de satte Guds ark p� en ny vagn och f�rde den bort ifr�n Abinadabs hus p� h�jden; och Ussa och Ajo, Abinadabs s�ner, k�rde den nya vagnen.
6	4	S� f�rde de Guds ark bort ifr�n Abinadabs hus p� h�jden, och f�ljde sj�lva med, och Ajo gick d�rvid framf�r arken.
6	5	Och David och hela Israels hus fr�jdade sig inf�r HERREN, med allahanda instrumenter av cypresstr�, med harpor, psaltare, pukor, skallror och cymbaler.
6	6	Men n�r de kommo till Nakonslogen, r�ckte Ussa ut sin hand mot Guds ark och fattade i den, ty oxarna snavade.
6	7	D� uppt�ndes HERRENS vrede mot Ussa, och Gud slog honom d�r f�r hans f�rseelse, s� att han f�ll ned d�d d�r vid Guds ark.
6	8	Men det gick David h�rt till sinne att HERREN s� hade brutit ned Ussa; och han kallade det st�lle Peres-Ussa, s�som det heter �nnu i dag.
6	9	Och David betogs av s�dan fruktan f�r HERREN p� den dagen, att han sade: �Huru skulle jag t�ras l�ta HERRENS ark komma till mig?�
6	10	D�rf�r ville David icke l�ta flytta in HERRENS ark till sig i David stad, utan l�t s�tta in den i gatiten Obed-Edoms hus.
6	11	Sedan blev HERRES ark kvar i gatiten Obed-Edoms hus i tre m�nader; men HERREN v�lsignade Obed-Edom och hela hans hus.
6	12	N�r det nu blev ber�ttat f�r konung David att HERREN hade v�lsignat Obed-Edoms hus och allt vad han hade, f�r Guds arks skull, d� gick David �stad och h�mtade Guds ark ur Obed-Edoms hus upp till Davids stad under jubel.
6	13	Och n�r de som buro HERRENS ark hade g�tt sex steg fram�t, offrade han en tjur och en g�dkalv.
6	14	Sj�lv dansade David med all makt inf�r HERREN, och d�rvid var David ikl�dd en linne-efod.
6	15	S� h�mtade David och hela Israel HERRENS ark ditupp under jubel och basuners ljud.
6	16	N�r d� HERRENS ark kom in i Davids stad, blickade Mikal, Sauls dotter, ut genom f�nstret, och n�r hon s�g konung David hoppa och dansa inf�r HERREN fick hon f�rakt f�r honom i sitt hj�rta.
6	17	Sedan de hade f�rt HERRENS ark ditin, st�llde de den p� dess plats i t�ltet som David hade slagit upp �t den; och d�refter offrade David br�nnoffer inf�r HERREN, s� ock tackoffer.
6	18	N�r David hade offrat br�nnoffret och tackoffret v�lsignade han folket i HERREN Sebaots namn.
6	19	Och �t allt folket, �t var och en i hela hopen av israeliter, b�de man och kvinna, gav han en kaka br�d, ett stycke k�tt och en druvkaka. Sedan gick allt folket hem, var och en till sitt.
6	20	Men n�r David kom tillbaka f�r att h�lsa sitt husfolk, gick Mikal, Sauls dotter, ut emot honom och sade: �Huru h�rlig har icke Israels konung visat sig i dag, d� han i dag har blottat sig f�r sina tj�nares tj�nstekvinnors �gon, s�som l�st folk pl�gar g�ra!�
6	21	D� sade David till Mikal: �Inf�r HERREN, som har utvalt mig framf�r din fader och hela hans hus, och som har f�rordnat mig till furste �ver HERRENS folk, �ver Israel -- inf�r HERREN fr�jdade jag mig.
6	22	Dock k�nde jag mig r�tteligen f�r ringa till detta, ja, jag var i mina �gon allt f�r l�g d�rtill. Skulle jag d� s�ka �ra hos tj�nstekvinnorna, om vilka du talade?�
6	23	Och Mikal, Sauls dotter, fick inga barn, s� l�nge hon levde.
7	1	D� nu konungen satt i sitt hus, sedan HERREN hade l�tit honom f� ro runt omkring f�r alla hans fiender,
7	2	sade han till profeten Natan: �Se, jag bor i ett hus av cedertr�, under det att Guds ark bor i ett t�lt.
7	3	Natan sade till konungen: �V�lan, g�r allt vad du har i sinnet; ty HERREN �r med dig.�
7	4	Men om natten kom HERRENS ord till Natan; han sade:
7	5	�G� och s�g till min tj�nare David: S� s�ger HERREN: Skulle du bygga mig ett hus att bo i?
7	6	Jag har ju icke bott i n�got hus, allt ifr�n den dag d� jag f�rde Israels barn upp ur Egypten �nda till denna dag, utan jag har flyttat omkring i ett t�lt, i ett tabernakel.
7	7	Har jag d� n�gonsin, varhelst jag flyttade omkring med alla Israels barn, talat och sagt s� till n�gon enda av Israels stammar, som jag har f�rordnat till herde f�r mitt folk Israel: 'Varf�r haven I icke byggt mig ett hus av cedertr�?'
7	8	Och nu skall du s�ga s� till min tj�nare David: S� s�ger HERREN Sebaot: Fr�n betesmarken, d�r du f�ljde f�ren, har jag h�mtat dig, f�r att du skulle bliva en furste �ver mitt folk Israel.
7	9	Och jag har varit med dig p� alla dina v�gar och utrotat alla dina fiender f�r dig. Och jag vill g�ra dig ett namn, s� stort som de st�rstes namn p� jorden.
7	10	Jag skall bereda en plats �t mitt folk Israel och plantera det, s� att det f�r bo kvar d�r, utan att vidare bliva oroat. Or�ttf�rdiga m�nniskor skola icke mer f�rtrycka det, s�som fordom skedde,
7	11	och s�som det har varit allt ifr�n den tid d� jag f�rordnade domare �ver mitt folk Israel; och jag skall l�ta dig f� ro f�r alla dina fiender. S� f�rkunnar nu HERREN f�r dig att HERREN skall uppbygga ett hus �t dig.
7	12	N�r din tid �r ute och du vilar hos dina f�der, skall jag efter dig upph�ja den son som skall utg� ur ditt liv; och jag skall bef�sta hans konungad�me.
7	13	Han skall bygga ett hus �t mitt namn, och jag skall bef�sta hans konungatron f�r evig tid.
7	14	Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son, s� att jag visserligen, om han g�r n�got illa, skall straffa honom med ris, s�som m�nniskor pl�ga tuktas, och med pl�gor, s�dana som hems�ka m�nniskors barn;
7	15	men min n�d skall icke vika ifr�n honom, s�som jag l�t den vika ifr�n Saul, vilken jag l�t vika undan f�r dig.
7	16	Ditt hus och ditt konungad�me skola bliva best�ndande inf�r dig till evig tid; ja, din tron skall vara bef�st f�r evig tid.�
7	17	Alldeles i �verensst�mmelse med dessa ord och med denna syn talade nu Natan till David.
7	18	D� gick konung David in och satte sig ned inf�r HERRENS ansikte och sade: �Vem �r jag, Herre, HERRE, och vad �r mitt hus, eftersom du har l�tit mig komma h�rtill?
7	19	Och detta har �nd� synts dig vara f�r litet, Herre, HERRE; du har ock talat ang�ende din tj�nares hus om det som ligger l�ngt fram i tiden. och h�rom har du talat p� m�nniskos�tt, Herre, HERRE!
7	20	Vad skall nu David vidare tala till dig? Du k�nner ju din tj�nare, Herre, HERRE.
7	21	F�r ditt ords skull och efter ditt hj�rta har du gjort allt detta stora och f�rkunnat det f�r din tj�nare.
7	22	D�rf�r �r du ock stor HERRE Gud, ty ingen �r dig lik, och ingen Gud finnes utom dig, efter allt vad vi hava h�rt med v�ra �ron.
7	23	Och var finnes p� jorden n�got enda folk likt ditt folk Israel, n�got folk som en Gud sj�lv har g�tt �stad att f�rlossa �t sig till ett folk, f�r att s� g�ra sig ett namn -- ja, f�r att g�ra dessa stora ting med eder och dessa fruktansv�rda g�rningar med ditt land, inf�r ditt folk, det som du f�rlossade �t dig fr�n Egypten, fr�n hedningarna och deras gudar.
7	24	Och du har berett �t dig ditt folk Israel, dig till ett folk f�r evig tid, och du, HERRE, har blivit deras Gud.
7	25	S� uppfyll nu, HERRE Gud, f�r evig tid vad du har talat om din tj�nare och om hans hus; g�r s�som du har talat.
7	26	D� skall ditt namn bliva stort till evig tid, s� att man skall s�ga: 'HERREN Sebaot �r Gud �ver Israel.' Och s� skall din tj�nare Davids hus best� inf�r dig.
7	27	Ty du, HERRE Sebaot, Israels Gud, har uppenbarat f�r din tj�nare och sagt: 'Jag vill bygga dig ett hus.' D�rf�r har din tj�nare f�tt frimodighet att bedja till dig denna b�n.
7	28	Och nu, Herre, HERRE, du �r Gud, och dina ord �ro sanning; och du du har lovat din tj�nare detta goda,
7	29	s� v�rdes nu v�lsigna din tj�nares hus, s� att det f�rbliver evinnerligen inf�r dig. Ja, du, Herre, HERRE, har lovat det, och genom din v�lsignelse skall din tj�nares hus bliva v�lsignat evinnerligen.�
8	1	En tid h�refter slog David filist�erna och kuvade dem. D�rvid bem�ktigade sig David huvudstaden och tog den ur filist�ernas hand.
8	2	Han slog ock moabiterna och m�tte dem med sn�re, i det att han l�t dem l�gga sig ned p� jorden: med tv� sn�rl�ngder m�tte han ut den del av dem, som skulle d�das, och med en full sn�rl�ngd den del som han l�t leva. S� blevo moabiterna David underd�niga och f�rde till honom sk�nker.
8	3	Likaledes slog David Hadadeser, Rehobs son, konungen i Soba, n�r denne hade dragit �stad f�r att utstr�cka sitt v�lde till floden.
8	4	Och David tog till f�nga av han folk ett tusen sju hundra ryttare och tjugu tusen man fotfolk; och David l�t avsk�ra fotsenorna p� alla vagnsh�starna, utom p� ett hundra h�star, som han skonade.
8	5	N�r sedan aram�erna fr�n Damaskus kommo f�r att hj�lpa Hadadeser, konungen i Soba, nedgjorde David tjugutv� tusen man av dem.
8	6	Och David insatte fogdar bland aram�erna i Damaskus, och aram�erna blevo David underd�niga och f�rde till honom sk�nker. S� gav HERREN seger �t David, varhelst han drog fram.
8	7	Och David tog de gyllene sk�ldar som Hadadesers tj�nare hade burit och f�rde dem till Jerusalem.
8	8	Och fr�n Hadadesers st�der Beta och Berotai tog konung David koppar i stor myckenhet.
8	9	D� nu Toi, konungen i Hamat, h�rde att David hade slagit Hadadesers hela h�r,
8	10	s�nde han sin son Joram till konung David f�r att h�lsa honom och lyck�nska honom, d�rf�r att han hade givit sig i strid med Hadadeser och slagit honom; ty Hadadeser hade varit Tois fiende. Och han hade med sig k�rl av silver, av guld och av koppar.
8	11	Ocks� dessa helgade konung David �t HERREN, likasom han hade gjort med det silver och guld han hade tagit fr�n alla de folk som han hade underlagt sig:
8	12	fr�n aram�erna, moabiterna, Ammons barn, filist�erna och amalekiterna, s� ock med det byte han hade tagit fr�n Hadadeser, Rehobs son, konungen i Soba.
8	13	Och n�r David kom tillbaka fr�n sin seger �ver aram�erna, gjorde han sig ytterligare ett namn i Saltdalen, d�r han slog aderton tusen man.
8	14	Och han insatte fogdar i Edom, i hela Edom insatte han fogdar; och alla edom�er blevo David underd�niga. S� gav HERREN seger �t David, varhelst han drog fram.
8	15	David regerade nu �ver hela Israel; och David skipade lag och r�tt �t allt sitt folk.
8	16	Joab, Serujas son, hade bef�let �ver krigsh�ren, och Josafat Ahiluds son, var kansler.
8	17	Sadok, Ahitubs son, och Ahimelek, Ebjatars son, voro pr�ster, och Seraja var sekreterare.
8	18	Benaja, Jojadas son, hade bef�let �ver keret�erna och pelet�erna; dessutom voro Davids s�ner pr�ster.
9	1	Och David sade: �Finnes �nnu n�gon kvar av Sauls hus, mot vilken jag kan bevisa barmh�rtighet f�r Jonatans skull?�
9	2	Nu hade Sauls hus haft en tj�nare vid namn Siba; honom h�mtade man till David. D� sade konungen till honom: ��r du Siba?� Han svarade: �Ja, din tj�nare.�
9	3	Konungen fr�gade: �Finnes ingen kvar av Sauls hus, mot vilken jag kan bevisa barmh�rtighet, s�som Gud �r barmh�rtig?� Siba svarade konungen: ��nnu finnes kvar en son till Jonatan, en som �r of�rdig i f�tterna.�
9	4	Konungen fr�gade honom �Var �r han?� Siba svarade konungen: �Han �r nu i Makirs, Ammiels sons, hus i Lo-Debar.�
9	5	D� s�nde konung David och l�t h�mta honom fr�n Makirs, Ammiels sons, hus i Lo-Debar.
9	6	N�r s� Mefiboset, Sauls son Jonatans son, kom in till David, f�ll han ned p� sitt ansikte och bugade sig. D� sade David: �Mefiboset!� Han svarade: �Ja, din tj�nare h�r.�
9	7	David sade till honom: �Frukta icke, ty jag vill bevisa barmh�rtighet mot dig f�r din fader Jonatans skull, och jag vill giva dig allt din faders Sauls jordagods tillbaka, och du skall �ta vid mitt bord best�ndigt.�
9	8	D� bugade han sig och sade: �Vad �r jag, din tj�nare, eftersom du v�nder dig till en s�dan d�d hund som jag �r?�
9	9	D�refter tillkallade konungen Siba, Sauls tj�nare, och sade till honom; �Allt som Saul och hela hans hus har �gt giver jag �t din herres son.
9	10	Och du med dina s�ner och dina tj�nare skall bruka jorden �t honom och inb�rga sk�rden, f�r att din herres son m� hava br�d att �ta, dock skall Mefiboset, din herres son, best�ndigt �ta vid mitt bord.� Siba hade n�mligen femton s�ner och tjugu tj�nare.
9	11	D� sade Siba till konungen: �Din tj�nare skall i alla stycken g�ra s�som min herre konungen bjuder sin tj�nare.� �Ja�, svarade han, �Mefiboset skall �ta vid mitt bord, s�som vore han en av konungens s�ner.�
9	12	Mefiboset hade en liten son, som hette Mika. Och alla som bodde i Sibas hus blevo Mefibosets tj�nare.
9	13	Sj�lv bodde Mefiboset i Jerusalem, eftersom han best�ndigt skulle �ta vid konungens bord. Och han var halt p� b�da f�tterna.
10	1	En tid h�refter dog Ammons barns konung, och hans son Hanun blev konung efter honom.
10	2	D� sade David: �Jag vill bevisa Hanun, Nahas' son, v�nskap, likasom hans fader bevisade mig v�nskap.� Och David s�nde n�gra av sina tj�nare f�r att tr�sta honom i hans sorg efter fadern. N�r s� Davids tj�nare kommo till Ammons barns land,
10	3	sade Ammons barns furstar till sin herre Hanun: �Menar du att David d�rmed att han s�nder tr�stare till dig vill visa dig att han �rar din fader? Nej, f�r att unders�ka staden, f�r att bespeja och sedan f�rd�rva den har David s�nt sina tj�nare till dig.�
10	4	D� tog Hanun Davids tj�nare och l�t raka av dem halva sk�gget och sk�ra av deras kl�der mitt p�, �nda uppe vid s�tet, och l�t dem s� g�.
10	5	N�r man ber�ttade detta f�r David, s�nde han bud emot dem; ty m�nnen voro ju mycket van�rade. Och konungen l�t s�ga: �Stannen i Jeriko, till dess edert sk�gg hinner v�xa ut, och kommen s� tillbaka.�
10	6	D� nu Ammons barn ins�go att de hade gjort sig f�rhatliga f�r David, s�nde de bort och lejde fr�n Aram-Bet-Rehob och Aram-Soba tjugu tusen man fotfolk, av konungen i Maaka ett tusen man och av Tobs m�n tolv tusen.
10	7	N�r David h�rde detta, s�nde han �stad Joab med hela h�ren, de tappraste krigarna.
10	8	Och Ammons barn drogo ut och st�llde upp sig till strid framf�r stadsporten; men de fr�n Aram-Soba och Rehob, �vensom Tobs m�n och maakat�erna, st�llde upp sig f�r sig sj�lva p� f�ltet.
10	9	D� Joab nu s�g att han hade fiender b�de framf�r sig och bakom sig, gjorde han ett urval bland allt Israels utvalda manskap och st�llde sedan upp sig mot aram�erna.
10	10	Men det �vriga folket �verl�mnade han �t sin broder Absai, vilken med dem st�llde upp sig mot Ammons barn.
10	11	Och han sade: �Om aram�erna bliva mig �verm�ktiga, s� skall du komma mig till hj�lp; och om Ammons barn bliva dig �verm�ktiga, s� vill jag t�ga till din hj�lp.
10	12	Var nu vid gott mod; ja, l�t oss visa mod i striden f�r v�rt folk och f�r v�r Guds st�der. Sedan m� HERREN g�ra vad honom t�ckes.�
10	13	D�refter ryckte Joab fram med sitt folk till strid mot aram�erna och de flydde f�r honom.
10	14	Men n�r Ammons barn s�go att aram�erna flydde, flydde ocks� de f�r Abisai och beg�vo sig in i staden. D� drog Joab bort ifr�n Ammons barn och begav sig tillbaka till Jerusalem.
10	15	D� allts� aram�erna s�go att de hade blivit slagna av Israel, f�rsamlade de sig allasammans.
10	16	Och Hadadeser s�nde bud att de aram�er som bodde p� andra sidan floden skulle rycka ut; dessa kommo d� till Helam, anf�rda av Sobak, Hadadesers h�rh�vitsman.
10	17	N�r detta blev ber�ttat f�r David, f�rsamlade han hela Israel och gick �ver Jordan och kom till Helam; och aram�erna st�llde upp sig i slagordning mot David och g�vo sig i strid med honom.
10	18	Men aram�erna flydde f�r Israel, och David dr�pte av aram�erna manskapet p� sju hundra vagnar, s� ock fyrtio tusen ryttare; deras h�rh�vitsman Sobak slog han ock d�r till d�ds.
10	19	D� allts� Hadadesers alla lydkonungar s�go att de hade blivit slagna av israeliterna, ingingo de fred med dem och blevo dem underd�niga. Efter detta fruktade aram�erna f�r att vidare hj�lpa Ammons barn.
11	1	F�ljande �r, vid den tid d� konungarna pl�gade draga i f�lt, s�nde David �stad Joab och med honom sina tj�nare och hela Israel; och de h�rjade Ammons barns land och bel�grade Rabba, medan David stannade kvar i Jerusalem.
11	2	D� h�nde sig en afton, n�r David hade st�tt upp fr�n sitt l�ger och gick omkring p� konungshusets tak, att han fr�n taket fick se en kvinna som badade; och kvinnan var mycket fager att sk�da.
11	3	David s�nde d� �stad och f�rfr�gade sig om kvinnan, och man sade: �Det �r Bat-Seba, Eliams dotter, hetiten Urias hustru.�
11	4	D� s�nde David n�gra m�n med uppdrag att h�mta henne, och hon kom till honom, och han l�g hos henne, n�r hon hade helgat sig fr�n sin orenhet. Sedan �terv�nde hon hem.
11	5	Men kvinnan blev havande; hon s�nde d� �stad och l�t underr�tta David d�rom och s�ga: �Jag �r havande.�
11	6	D� s�nde David till Joab detta bud: �S�nd till mig hetiten Uria.� S� s�nde d� Joab Uria till David.
11	7	Och n�r Uria kom till David, fr�gade denne om det stod v�l till med Joab och med folket, och huru kriget gick.
11	8	D�refter sade David till Uria: �G� nu ned till ditt hus och tv� dina f�tter.� N�r d� Uria gick ut ur konungens hus, s�ndes en g�va fr�n konungen efter honom.
11	9	Men Uria lade sig till vila vid ing�ngen till konungshuset, j�mte hans herres alla andra tj�nare, och gick icke ned till sitt eget hus.
11	10	Detta ber�ttade man f�r David och sade: �Uria har icke g�tt ned till sitt hus.� D� sade David till Uria: �Du kommer ju fr�n resan; varf�r har du d� icke g�tt ned till ditt hus?�
11	11	Uria svarade David: �Arken och Israel och Juda bo nu i l�gerhyddor, och min herre Joab och min herres tj�nare �ro l�grade ute p� marken: skulle jag d� g� in i mitt hus f�r att �ta och dricka och ligga hos min hustru? S� sant du lever, s� sant din sj�l lever: jag vill icke g�ra s�.�
11	12	D� sade David till Uria: �Stanna h�r ocks� i dag, s� vill jag i morgon s�nda dig �stad.� S� stannade d� Uria i Jerusalem den dagen och den f�ljande.
11	13	Och David inbj�d honom till sig och l�t honom �ta och dricka med sig och gjorde honom drucken. Men om aftonen gick han ut och lade sig p� sitt l�ger tillsammans med sin herres tj�nare, och gick icke ned till sitt hus.
11	14	F�ljande morgon skrev David ett brev till Joab och s�nde det med Uria.
11	15	I brevet skrev han s�: �St�llen Uria l�ngst fram, d�r striden �r som h�ftigast, och dragen eder sedan tillbaka fr�n honom, s� att han bliver slagen till d�ds.�
11	16	Under bel�gringen av staden skickade d� Joab Uria till den plats d�r han visste att de tappraste m�nnen funnos.
11	17	Och m�nnen i staden gjorde ett utfall och g�vo sig i strid med Joab, och flera av folket, av Davids tj�nare, f�llo; ocks� hetiten Uria d�dades.
11	18	D� s�nde Joab och l�t ber�tta f�r David allt vad som hade h�nt under striden.
11	19	Och han bj�d budb�raren och sade: �N�r du har omtalat f�r konungen allt vad som har h�nt under striden,
11	20	d� uppt�ndes kanske konungens vrede, och han s�ger till dig: 'Varf�r gingen I under striden s� n�ra intill staden? Vissten I icke att de skulle skjuta uppifr�n muren?
11	21	Vem var det som slog ihj�l Abimelek, Jerubbesets son? Var det icke en kvinna som kastade en kvarnsten ned p� honom fr�n muren, s� att han d�dades, d�r i Tebes? Varf�r gingen I d� s� n�ra intill muren?' Men d� skall du s�ga: 'Din tj�nare Uria, hetiten, �r ock d�d.'�
11	22	Budb�raren gick �stad och kom och ber�ttade f�r David allt vad Joab hade s�nt honom att s�ga;
11	23	budb�raren sade till David: �M�nnen blevo oss �verm�ktiga och drogo ut mot oss p� f�ltet, men vi slogo dem tillbaka �nda till stadsporten.
11	24	D� sk�to skyttarna uppifr�n muren p� dina tj�nare, s� att flera av konungens tj�nare d�dades; din tj�nare Uria, hetiten, �r ock d�d.�
11	25	D� sade David till budb�raren: �S� skall du s�ga till Joab: 'L�t icke detta f�rtryta dig, ty sv�rdet f�rt�r �n den ene, �n den andre; fortsatt med kraft stadens bel�gring och f�rst�r den.' Och intala honom s� mod.�
11	26	D� nu Urias hustru h�rde att hennes man Uria var d�d, h�ll hon d�dsklagan efter sin man.
11	27	Och n�r sorgetiden var f�rbi, s�nde David och l�t h�mta henne hem till sig, och hon blev hans hustru; d�refter f�dde hon honom en son. Men vad David hade gjort misshagade HERREN.
12	1	Och HERREN s�nde Natan till David. N�r han kom in till honom, sade han till honom: �Tv� m�n bodde i samma stad; den ene var rik och den andre fattig.
12	2	Den rike hade f�r och f�kreatur i stor myckenhet.
12	3	Men den fattige hade icke mer �n ett enda litet lamm, som han hade k�pt; han uppf�dde det, och det v�xte upp hos honom och hans s�ner, tillsammans med dem: det �t av hans br�dstycke och drack ur hans b�gare och l�g i hans famn och var f�r honom s�som en dotter.
12	4	S� kom en v�gfarande till den rike mannen; d� n�ndes han icke taga av sina f�r och f�kreatur f�r att tillreda �t den resande som hade kommit till honom, utan han tog den fattige mannens lamm och tillredde det �t mannen som hade kommit till honom.�
12	5	D� uppt�ndes Davids vrede storligen mot den mannen, och han sade till Natan: �S� sant HERREN lever: d�dens barn �r den man som har gjort detta.
12	6	Och lammet skall han ers�tta fyradubbelt, d�rf�r att han gjorde s�dant, och eftersom han var s� obarmh�rtig.�
12	7	Men Natan sade till David: �Du �r den mannen. S� s�ger HERREN, Israels Gud: Jag har smort dig till konung �ver Israel, och jag har r�ddat dig ur Sauls hand.
12	8	Jag har givit dig din herres hus och lagt din herres hustrur i din famn; ja jag har givit dig Israels hus och Juda. Och om detta skulle vara f�r litet, s� vore jag villig att ytterligare giva dig b�de ett och annat.
12	9	Varf�r har du d� f�raktat HERRENS ord och gjort vad ont �r i hans �gon? Hetiten Uria har du l�tit sl� ihj�l med sv�rd, och hans hustru har du tagit till hustru �t dig sj�lv; ja, honom har du dr�pt med Ammons barns sv�rd.
12	10	S� skall nu icke heller sv�rdet vika ifr�n ditt hus till evig tid, d�rf�r att du har f�raktat mig och tagit hetiten Urias hustru till hustru �t dig.
12	11	S� s�ger HERREN: Se, jag skall l�ta olyckor komma �ver dig fr�n ditt eget hus, och jag skall taga dina hustrur inf�r dina �gon och giva dem �t en annan, och han skall ligga hos dina hustrur mitt p� ljusa dagen.
12	12	Ty v�l har du gjort s�dant i hemlighet, men jag vill l�ta detta ske inf�r hela Israel, och det p� ljusa dagen.�
12	13	D� sade David till Natan: �Jag har syndat mot HERREN.� Natan sade till David: �S� har ock HERREN tillgivit dig din synd; du skall icke d�.
12	14	Men eftersom du genom denna g�rning har kommit HERRENS fiender att f�rakta honom, skall ock den son som har blivit f�dd �t dig d�den d�.�
12	15	Sedan gick Natan hem igen. Och HERREN slog barnet som Urias hustru hade f�tt �t David, han slog det, s� att det blev d�dssjukt.
12	16	D� s�kte David Gud f�r gossens skull; och David h�ll fasta, och n�r han kom hem, l�g han p� bara marken �ver natten.
12	17	D� stodo de �ldste i hans hus upp och gingo till honom, f�r att f�rm� honom att stiga upp fr�n marken; men han ville icke, och han �t icke heller n�got med dem.
12	18	Men p� sjunde dagen dog barnet. D� fruktade Davids tj�nare att om tala f�r honom att barnet hade d�tt, ty de t�nkte: �N�r vi talade till honom, medan barnet �nnu levde, ville han ju icke lyssna till v�ra ord. Huru skulle vi d� kunna s�ga till honom att barnet har d�tt? Han kunde g�ra n�got ont.�
12	19	Men n�r David s�g att hans tj�nare viskade med varandra, f�rstod han att barnet hade d�tt. D� fr�gade David sina tj�nare: �Har barnet d�tt?� De svarade: �Ja.�
12	20	D� stod David upp fr�n marken och tv�dde sig och smorde sig och bytte om kl�der och gick in i HERRENS hus och tillbad. Och n�r han kom hem igen, beg�rde han att man skulle s�tta fram mat �t honom, och han �t.
12	21	D� sade hans tj�nare till honom: �Varf�r g�r du p� detta s�tt? Medan barnet levde, fastade du och gr�t f�r dess skull; men s� snart barnet har d�tt, st�r du upp och �ter!�
12	22	Han svarade: s� l�nge barnet �nnu levde, fastade och gr�t jag, ty jag t�nkte: 'Vem vet, kanh�nda bliver HERREN mig n�dig och l�ter barnet f� leva.'
12	23	Men nu, n�r det har d�tt, varf�r skulle jag d� fasta? Kan jag v�l skaffa honom tillbaka igen? Jag g�r bort till honom, men han kommer icke tillbaka till mig.�
12	24	Och David tr�stade sin hustru Bat-Seba och gick in till henne och l�g hos henne. Och hon f�dde en son, �t vilken han gav namnet Salomo. Och HERREN �lskade honom
12	25	och s�nde ett budskap med profeten Natan, och denne gav honom namnet Jedidja, f�r HERRENS skull.
12	26	Och Joab angrep Rabba i Ammons barns land och intog konungastaden.
12	27	Sedan s�nde Joab bud till David och l�t s�ga honom: �Jag har angripit Rabba och har redan intagit Vattenstaden.
12	28	S� f�rsamla du nu det �vriga folket och bel�gra staden och intag den, s� att det icke bliver jag som intager staden och f�r b�ra namnet d�rf�r.�
12	29	D� f�rsamlade David allt folket och t�gade till Rabba och angrep det och intog det.
12	30	Och han tog deras konungs krona fr�n hans huvud; den v�gde en talent guld och var prydd med en dyrbar sten. Den sattes nu p� Davids huvud. Och han f�rde ut byte fr�n staden i stor myckenhet.
12	31	Och folket d�rinne f�rde han ut och lade dem under s�gar och tr�skvagnar av j�rn och bilor av j�rn och �verl�mnade dem �t Molok. S� gjorde han mot Ammons barns alla st�der. Sedan v�nde David med allt folket tillbaka till Jerusalem.
13	1	D�refter tilldrog sig f�ljande Davids son Absalom hade en sk�n syster som hette Tamar, och Davids son Amnon fattade k�rlek till henne.
13	2	Ja, Amnon kom f�r sin syster Tamars skull i en s�dan v�nda att han blev sjuk; ty hon var jungfru, och det syntes Amnon icke vara m�jligt att g�ra henne n�got.
13	3	Men Amnon hade en v�n, som hette Jonadab, en son till Davids broder Simea; och Jonadab var en mycket klok man.
13	4	Denne sade nu till honom: �Varf�r ser du var morgon s� avt�rd ut, du konungens son? Vill du icke s�ga mig det?� Amnon svarade honom: �Jag har fattat k�rlek till min broder Absaloms syster Tamar.�
13	5	Jonadab sade till honom: �L�gg dig p� din s�ng och g�r dig sjuk. N�r d� din fader kommer f�r att bes�ka dig, s� s�g till honom: 'L�t min syster Tamar komma och giva mig n�got att �ta, men l�t henne tillreda maten inf�r mina �gon; s� att jag ser det och kan f� den ur hennes hand att �ta.'�
13	6	D� lade Amnon sig och gjorde sig sjuk. N�r nu konungen kom f�r att bes�ka honom, sade Amnon till konungen: �L�t min syster Tamar komma hit och tillaga tv� kakor inf�r mina �gon, s� att jag kan f� dem ur hennes hand att �ta.�
13	7	D� s�nde David bud in i huset till Tamar och l�t s�ga: �G� till din broder Amnons hus och red till �t honom n�got att �ta.�
13	8	Tamar gick d� �stad till sin broder Amnons hus, d�r denne l�g till s�ngs. Och hon tog deg och kn�dade den och gjorde d�rav kakor inf�r hans �gon och gr�ddade kakorna.
13	9	D�refter tog hon pannan och lade upp dem d�rur inf�r hans �gon; men han ville icke �ta. Och Amnon sade: �L�t alla g� ut h�rifr�n. D� gingo alla ut d�rifr�n.
13	10	Sedan sade Amnon till Tamar: �B�r maten hitin i kammaren, s� att jag f�r den ur din hand att �ta.� D� tog Tamar kakorna som hon hade tillrett och bar dem in i kammaren till sin broder Amnon.
13	11	Men n�r hon kom fram med dem till honom, f�r att han skulle �ta, fattade han i henne och sade till henne: �Kom hit och ligg hos mig, min syster.�
13	12	Hon sade till honom: �Ack nej, min broder, kr�nk mig icke; ty s�dant f�r icke ske i Israel. G�r icke en s�dan galenskap.
13	13	Vart skulle jag d� taga v�gen med min skam? Och du sj�lv skulle ju sedan i Israel h�llas f�r en d�re. Tala nu med konungen; han v�grar nog icke att giva mig �t dig.�
13	14	Men han ville icke lyssna till hennes ord och blev henne �verm�ktig och kr�nkte henne och l�g hos henne.
13	15	Men d�refter fick Amnon en mycket stor motvilja mot henne; ja, den motvilja han fick mot henne var st�rre �n den k�rlek han hade haft till henne. Och Amnon sade till henne: �St� upp och g� din v�g.�
13	16	D� sade hon till honom: �G�r dig icke skyldig till ett s� sv�rt brott som att driva bort mig; det vore v�rre �n det andra som du har gjort med mig.�
13	17	Men han ville icke h�ra p� henne, utan ropade p� den unge man som han hade till tj�nare och sade: �Driven denna kvinna ut h�rifr�n, och rigla du d�rren efter henne.�
13	18	Och hon hade en fotsid livkl�dnad p� sig; ty i s�dana k�por voro konungens d�ttrar kl�dda, s� l�nge de voro jungfrur. N�r tj�naren nu hade f�rt ut Tamar och riglat d�rren efter henne,
13	19	tog hon aska och str�dde p� sitt huvud, och den fotsida livkl�dnaden som hon hade p� sig rev hon s�nder; och hon lade handen p� sitt huvud och gick d�r ropande och klagande.
13	20	D� sade hennes broder Absalom till henne: �Har din broder Aminon varit hos dig? Tig nu stilla, min syster; han �r ju din broder. L�gg denna sak icke s� p� sinnet.� S� stannade d� Tamar i sin broder Absaloms hus i sv�r sorg.
13	21	Men n�r konung David fick h�ra allt detta, blev han mycket vred.
13	22	Och Absalom talade intet med Amnon, varken gott eller ont, ty Absalom hatade Amnon, d�rf�r att denne hade kr�nkt hans syster Tamar.
13	23	Tv� �r d�refter hade Absalom f�rklippning i Baal-Hasor, som ligger vid Efraim. Och Absalom inbj�d d� alla konungens s�ner.
13	24	Absalom kom till konungen och sade: �Din tj�nare skall nu hava f�rklippning; jag beder att konungen ville j�mte sina tj�nare g� med din tj�nare.�
13	25	Men konungen svarade Absalom �Nej, min son, vi m� icke allasammans g� med, ty vi vilja icke vara dig till besv�r.� Och fast�n han bad honom entr�get, ville han icke g�, utan gav honom sin avskedsh�lsning.
13	26	D� sade Absalom: �Om du icke vill, s� l�t dock min broder Amnon g� med oss.� Konungen fr�gade honom: �Varf�r skall just han g� med dig?�
13	27	Men Absalom bad honom s� entr�get, att han l�t Amnon och alla de �vriga konungas�nerna g� med honom.
13	28	Och Absalom bj�d sina tj�nare och sade: �Sen efter, n�r Amnons hj�rta bliver glatt av vinet; och n�r jag d� s�ger till eder: 'Huggen ned Amnon', s� d�den honom utan fruktan. Det �r ju jag som bjuder eder det, varen frimodiga och skicken eder s�som k�cka m�n.�
13	29	Och Absaloms tj�nare gjorde med Amnon s�som Absalom hade bjudit. D� stodo alla konungens s�ner upp och satte sig var och en p� sin mul�sna och flydde.
13	30	Medan de �nnu voro p� v�g, kom till David ett rykte om att Absalom hade huggit ned alla konungens s�ner, s� att icke en enda av dem fanns kvar.
13	31	D� stod konungen upp och rev s�nder sina kl�der och lade sig p� marken, under det att alla hans tj�nare stodo d�r med s�nderrivna kl�der.
13	32	Men Jonadab, som var son till Davids broder Simea, tog till orda och sade: �Min herre m� icke t�nka att de hava d�dat alla de unga m�nnen, konungens s�ner, det �r Amnon allena som �r d�d. Ty Absaloms uppsyn har b�dat olycka �nda ifr�n den dag d� denne kr�nkte hans syster Tamar.
13	33	S� m� nu min herre konungen icke akta p� detta som har blivit sagt, att alla konungens s�ner �ro d�da; nej, Amnon allena �r d�d.�
13	34	Emellertid flydde Absalom. -- N�r nu mannen som stod p� vakt lyfte upp sina �gon, fick han se mycket folk komma fr�n v�gen bakom honom, vid sidan av berget.
13	35	D� sade Jonadab till konungen: �Se, d�r komma konungens s�ner. S�som din tj�nare sade, s� har det g�tt till.�
13	36	Just n�r han hade sagt detta, kommo konungens s�ner; och de brusto ut i gr�t. Ocks� konungen och alla hans tj�nare gr�to h�ftigt och bitterligen.
13	37	Men Absalom hade flytt och begivit sig till Talmai, Ammihurs son, konungen i Gesur. Och David s�rjde hela tiden sin son.
13	38	Sedan Absalom hade flytt och begivit sig till Gesur, stannade han d�r i tre �r.
13	39	Och konung David avstod ifr�n att draga ut mot Absalom, ty han tr�stade sig �ver att Amnon var d�d.
14	1	Men Joab, Serujas son, m�rkte att konungens hj�rta var v�nt mot Absalom.
14	2	D� s�nde Joab till Tekoa och l�t d�rifr�n h�mta en klok kvinna och sade till henne: �L�tsa att du har sorg, och kl�d dig i sorgkl�der och sm�rj dig icke med olja, utan skicka dig s�som en kvinna som i l�ng tid har haft sorg efter en d�d.
14	3	G� s� in till konungen och tala till honom s�som jag s�ger dig.� Joab lade nu orden i hennes mun.
14	4	Och kvinnan fr�n Tekoa talade med konungen; hon f�ll ned till jorden p� sitt ansikte och bugade sig och sade: �Hj�lp, o konung!�
14	5	Konungen sade till henne: �Vad fattas dig?� Hon svarade: �Ack, jag �r �nka; min man �r d�d.
14	6	Och din tj�narinna hade tv� s�ner; dessa b�da kommo i tr�ta med varandra ute p� marken, d�r ingen fanns, som kunde tr�da emellan och hindra dem; den ene slog d� ned den andre och d�dade honom.
14	7	Och nu har hela sl�kten rest sig upp mot din tj�narinna, och de s�ga: 'Giv hit honom som slog ned sin broder, s� att vi f� d�da honom, d�rf�r att han har tagit sin broders liv och dr�pt honom; p� det s�ttet f�rg�ra vi ock arvingen.' P� det att efter min man varken namn eller efterkommande m� finnas p� jorden, vilja de utsl�cka den gnista av mig, som �nnu �r kvar.�
14	8	D� sade konungen till kvinnan: �G� hem igen; jag vill giva befallning om dig.�
14	9	Kvinnan fr�n Tekoa sade till konungen: �P� mig, o min herre konung, och p� min faders hus vile missg�rningen, men konungen och hans tron vare utan skuld.�
14	10	Konungen sade: �Om n�gon s�ger n�got �t dig, s� f�r honom till mig; han skall sedan icke mer antasta dig.
14	11	Hon sade: �Ja, m� konungen t�nka p� HERREN, sin Gud, s� att blodsh�mnaren icke f�r g�ra olyckan st�rre, och s� att de icke f�rg�ra min son.� D� sade han: �S� sant HERREN lever, icke ett h�r av din son skall falla p� jorden.�
14	12	Men kvinnan sade: �L�t din tj�narinna tala �nnu ett ord till min herre konungen.� Han sade: �Tala.�
14	13	D� sade kvinnan: �Varf�r �r du d� s� sinnad mot Guds folk? N�r konungen talar s�, d� ligger ju d�ri att han sj�lv b�r p� skuld, eftersom konungen icke l�ter sin f�rskjutne son komma tillbaka.
14	14	Vi m�ste ju alla d� och �ro d� s�som vatten som spilles p� jorden, vilket icke kan samlas upp igen. Men Gud tager icke livet bort, utan han t�nker ut vad g�ras kan, f�r att den f�rskjutne icke m� f�rbliva f�rskjuten och skild fr�n honom.
14	15	Och att jag nu har kommit f�r att tala detta till min herre konungen, det har skett d�rf�r att folket f�rskr�ckte mig. D� t�nkte din tj�narinna: Jag vill dock tala med konungen; kanh�nda skall konungen uppfylla sin tr�linnas �nskan.
14	16	Ja, konungen skall lyssna till sin tr�linna och r�dda mig fr�n den mans hand, som vill f�rg�ra b�de mig och min son fr�n Guds arvedel.
14	17	Och din tj�narinna t�nkte: Min herre konungens ord skall giva mig ro. Ty min herre konungen �r lik Guds �ngel d�ri att han h�r allt, b�de gott och ont. Och nu vare HERREN, din Gud, med dig.
14	18	D� svarade konungen och sade till kvinnan: �D�lj icke f�r mig n�got av det varom jag nu vill fr�ga dig.� Kvinnan sade: �Min herre konungen tale.�
14	19	D� sade konungen: �Har icke Joab sin hand med i allt detta?� Kvinnan svarade och sade: �S� sant du lever, min herre konung: om min Herre konungen talar n�got, s� kan ingen komma undan det, vare sig �t h�ger eller �t v�nster. Ja, det �r din tj�nare Joab som har bjudit mig detta, och han har lagt i din tj�narinnas mun allt vad jag har sagt.
14	20	F�r att giva saken ett annat utseende har din tj�nare Joab handlat p� detta s�tt; men min herre liknar i vishet Guds �ngel och vet allt som sker p� jorden.�
14	21	S� sade d� konungen till Joab: �V�lan, jag vill g�ra s�som du �nskar. G� nu och f�r tillbaka den unge mannen Absalom.�
14	22	D� f�ll Joab ned till jorden p� sitt ansikte och bugade sig och v�lsignade konungen; och Joab sade: �I dag m�rker din tj�nare att jag har funnit n�d f�r dina �gon, min herre konung, eftersom konungen uppfyller sin tj�nares �nskan.�
14	23	Och Joab stod upp och begav sig till Gesur och f�rde Absalom till Jerusalem.
14	24	Men konungen sade: �Han f�r begiva sig till sitt hus, men han f�r icke komma inf�r mitt ansikte. D� begav sig Absalom till sitt hus, och kom icke inf�r konungens ansikte.
14	25	Men i hela Israel fanns ingen s� sk�n man som Absalom, ingen som man s� mycket prisade: fr�n hans fotblad upp till hans hj�ssa fanns icke n�got fel p� honom
14	26	Och n�r han l�t klippa h�ret p� sitt huvud -- vid slutet av vart �r l�t han klippa det, ty det blev honom d� s� tungt att han m�ste l�ta klippa det -- s� befanns det, att n�r man v�gde h�ret fr�n hans huvud, d� v�gde det tv� hundra siklar, efter konungsvikt.
14	27	Och �t Absalom f�ddes tre s�ner och en dotter, som fick namnet Tamar; hon var en sk�n kvinna.
14	28	N�r Absalom hade bott tv� hela �r i Jerusalem utan att f� komma inf�r konungens ansikte,
14	29	s�nde han bud efter Joab, i avsikt att skicka denne till konungen; men han ville icke komma till honom. Och han s�nde bud �nnu en g�ng, men han ville �nd� icke komma.
14	30	D� sade han till sina tj�nare: �I sen att Joab d�r har ett �kerstycke vid sidan av mitt, och p� det har han korn; g�n nu dit och t�nden eld d�rp�.� S� t�nde d� Absaloms tj�nare eld p� �kerstycket.
14	31	D� stod Joab upp och gick hem till Absalom och sade till honom: �Varf�r hava dina tj�nare t�nt eld p� mitt �kerstycke?�
14	32	Absalom svarade Joab: �Jag s�nde ju till dig och l�t s�ga: Kom hit, s� att jag kan skicka dig till konungen och l�ta s�ga: 'Varf�r fick jag komma hem fr�n Gesur? Det hade varit b�ttre f�r mig, om jag �nnu vore kvar d�r.' Nu vill jag komma inf�r konungens ansikte; och finnes n�gon missg�rning hos mig, s� m� han d�da mig.
14	33	D� gick Joab till konungen och sade honom detta. Denne kallade d� till sig Absalom, och han kom till konungen; och han f�ll ned f�r honom p� sitt ansikte och bugade sig till jorden inf�r konungen. Och konungen kysste Absalom.
15	1	En tid h�refter skaffade Absalom sig vagn och h�star, d�rtill ock femtio man som l�pte framf�r honom.
15	2	Och Absalom pl�gade bittida om morgonen st�lla sig vid sidan av v�gen som ledde till porten, och s� ofta n�gon d� var p� v�g till konungen med en r�ttssak som han ville hava avd�md, kallade Absalom honom till sig och fr�gade: �Fr�n vilken stad �r du?� N�r han d� svarade: �Din tj�nare �r fr�n den och den av Israels stammar�,
15	3	sade Absalom till honom: �Din sak �r visserligen god och r�tt, men du har ingen som h�r p� dig hos konungen.�
15	4	Och Absalom tillade: �Ack om jag bleve satt till domare i landet! Om d� var och en som hade n�gon r�tts- och domssak komme till mig, s� skulle jag skaffa honom r�ttvisa.�
15	5	Och n�r n�gon gick fram f�r att buga sig f�r honom, r�ckte han ut sin hand och fattade i honom och kysste honom.
15	6	P� detta s�tt gjorde Absalom med alla israeliter som kommo f�r att f� n�gon sak avd�md hos konungen. S� f�rledde Absalom Israels m�n.
15	7	Fyrtio �r voro nu f�rlidna, d� Absalom en g�ng sade till konungen: �L�t mig begiva mig till Hebron f�r att d�r infria det l�fte som jag har gjort �t HERREN.
15	8	Ty din tj�nare gjorde ett l�fte, n�r jag bodde i Gesur i Aram; jag sade: 'Om HERREN l�ter mig komma tillbaka till Jerusalem, s� vill jag h�lla en gudstj�nst �t HERREN.'�
15	9	Konungen sade till honom: �G� i frid.� D� stod han upp och begav sig till Hebron.
15	10	Men Absalom s�nde ut hemliga budb�rare till alla Israels stammar och l�t s�ga: �N�r I h�ren basunen ljuda, s� s�gen: 'Nu har Absalom blivit konung i Hebron.'�
15	11	Och med Absalom hade f�ljt tv� hundra m�n fr�n Jerusalem, som voro inbjudna och f�ljde med i all oskuld, utan att veta om n�gonting.
15	12	Medan Absalom offrade slaktoffren, s�nde han ocks� och l�t h�mta giloniten Ahitofel, Davids r�dgivare, fr�n hans stad Gilo. Och sammansv�rjningen v�xte i styrka, och i allt st�rre myckenhet gick folket �ver till Absalom.
15	13	Men en budb�rare kom till David och sade: �Israels m�n hava v�nt sina hj�rtan till Absalom.�
15	14	D� sade David till alla sina tj�nare, dem som han hade hos sig i Jerusalem: �Upp, l�t oss fly, ty ingen annan r�ddning finnes f�r oss undan Absalom. Skynden eder �stad, s� att han icke med hast kommer �ver oss och f�r olycka �ver oss och sl�r stadens inv�nare med sv�rdsegg.�
15	15	Konungens tj�nare svarade konungen: �Till allt vad min herre konungen behagar �ro dina tj�nare redo.
15	16	D� drog konungen ut, och allt hans husfolk f�ljde honom; dock l�mnade konungen kvar tio av sina bihustrur f�r att vakta huset.
15	17	S� drog d� konungen ut, och allt folket f�ljde honom; men de stannade vid Bet-Hammerhak.
15	18	Och alla hans tj�nare t�gade f�rbi p� sidan om honom, s� ock alla keret�erna och pelet�erna; och alla gatiterna, sex hundra man, som hade f�ljt med honom fr�n Gat, t�gade likaledes f�rbi framf�r konungen.
15	19	D� sade konungen till gatiten Ittai: �Varf�r g�r ocks� du med oss? V�nd om och stanna hos den som nu �r konung; du �r ju en fr�mling och d�rtill landsflyktig fr�n ditt hem.
15	20	I g�r kom du; skulle jag d� i dag l�ta dig irra omkring med oss p� var f�rd, nu d� jag sj�lv g�r jag vet icke vart? V�nd tillbaka och f�r dina br�der tillbaka med dig; m� n�d och trofasthet bevisas eder.�
15	21	Men Ittai svarade konungen och sade: �S� sant HERREN lever, och s� sant min herre konungen lever: p� den plats d�r min herre konungen �r, d�r vill ock din tj�nare vara, det m� g�lla liv eller d�d.�
15	22	D� sade David till Ittai: �Kom d� och drag med.� Och gatiten Ittai drog med j�mte alla sina m�n och alla kvinnor och barn som han hade med sig.
15	23	Och hela landet gr�t h�gljutt, n�r allt folket drog fram. Och d� nu konungen gick �ver b�cken Kidron, gick ock allt folket �ver och tog v�gen �t �knen.
15	24	Bland de andra s�g man ock Sadok j�mte alla leviterna, och de buro med sig Guds f�rbundsark; men de satte ned Guds ark -- varvid ocks� Ebjatar kom ditupp -- till dess att allt folket hade hunnit draga fram ur staden.
15	25	D� sade konungen till Sadok: �F�r Guds ark tillbaka in i staden. Om jag finner n�d f�r HERRENS �gon, l�ter han mig komma tillbaka, s� att jag �ter f�r se honom och hans boning.
15	26	Men om han s�ger s�: 'Jag har icke behag till dig' -- se, d� �r jag redo; han g�re d� med mig s�som honom t�ckes.�
15	27	Och konungen sade till pr�sten Sadok: �Du �r ju siare; v�nd tillbaka till staden i frid. Och din son Ahimaas och Ebjatars son Jonatan, b�da edra s�ner, m� f�lja med eder.
15	28	Se, jag vill dr�ja vid f�rjst�llena i �knen, till dess att ett budskap kommer fr�n eder med underr�ttelser till mig.
15	29	D� f�rde Sadok och Ebjatar Guds ark tillbaka till Jerusalem och stannade d�r.
15	30	Men David gick gr�tande uppf�r Oljeberget med �verh�ljt huvud ock bara f�tter; och allt folket som f�ljde med honom hade ock h�ljt �ver sina huvuden och gingo ditupp under gr�t.
15	31	Och n�r man ber�ttade f�r David att Ahitofel var med bland dem som hade sammansvurit sig med Absalom, sade David: �HERRE, g�r Ahitofels r�d till d�rskap.�
15	32	N�r sedan David hade kommit upp p� bergstoppen, d�r man pl�gade tillbedja Gud, d� kom arkiten Husai emot honom, med s�nderriven livkl�dnad och med jord p� sitt huvud.
15	33	David sade till honom: �Om du g�r med mig, s� bliver du mig till besv�r.
15	34	Men om du v�nder tillbaka till staden och s�ger till Absalom: 'Din tj�nare vill jag vara, o konung; jag har f�rut varit din faders tj�nare, men nu vill jag vara din tj�nare', s� kan du gagna mig med att g�ra Ahitofels r�d om intet.
15	35	D�r har du ju ock pr�sterna Sadok och Ebjatar; allt vad du f�r h�ra fr�n konungens hus m� du meddela pr�sterna Sadok och Ebjatar.
15	36	De hava ju ock d�r sina b�da s�ner hos sig: Sadok har Ahimaas, och Ebjatar Jonatan; genom dem kunnen I s�nda mig bud om allt vad I f�n h�ra.�
15	37	S� gick d� Husai, Davids v�n, in i staden. Och j�mv�l Absalom drog in i Jerusalem.
16	1	N�r David hade g�tt fram�t ett litet stycke fr�n bergstoppen, d� m�tte honom Siba, Mefibosets tj�nare, med ett par lastade �snor, som buro tv� hundra br�d, ett hundra russinkakor, ett hundra fruktkakor och en vinl�gel.
16	2	D� sade konungen till Siba: �Vad vill du med detta?� Siba svarade: ��snorna skola vara f�r konungens husfolk till att rida p�, br�det och fruktkakorna skola tj�narna hava att �ta, och vinet skola de t�rstande hava att dricka i �knen.�
16	3	Konungen sade: �Men var �r din herres son?� Siba svarade konungen: �Han �r kvar i Jerusalem; ty han t�nkte: 'Nu skall Israels hus giva mig tillbaka min faders rike.'�
16	4	D� sade konungen till Siba: �Se, allt vad Mefiboset �ger skall vara ditt.� Siba svarade: �Jag faller ned f�r dig; l�t mig finna n�d f�r dina �gon, min herre konung.�
16	5	N�r sedan konung David hade kommit till Bahurim, d� tr�dde d�rifr�n ut en man som var besl�ktad med Sauls hus och hette Simei, Geras son; han tr�dde fram och for ut i f�rbannelser.
16	6	Och han kastade stenar p� David och p� alla konung Davids tj�nare, fast�n allt folket och alla hj�ltarna omg�vo denne, b�de till h�ger och till v�nster.
16	7	Och Simeis ord, n�r han f�rbannade honom, voro dessa: �Bort, bort, du blodsman, du og�rningsman!
16	8	HERREN l�ter nu allt Sauls hus' blod komma tillbaka �ver dig, du som har blivit konung i hans st�lle; HERREN giver nu konungad�met �t din son Absalom. Se, nu har du kommit i den olycka du f�rtj�nade, ty en blodsman �r du.�
16	9	D� sade Abisai, Serujas son, till konungen: �Varf�r skall den d�da hunden d�r f� f�rbanna min herre konungen? L�t mig g� dit och hugga huvudet av honom.�
16	10	Men konungen svarade: �Vad haven I med mig att g�ra, I Serujas s�ner? Om han f�rbannar, och om det �r HERREN som har bjudit honom att f�rbanna David, vem t�rs d� fr�ga: 'Varf�r g�r du s�?'
16	11	Och David sade ytterligare till Abisai och till alla sina tj�nare: �Min son, han som har utg�tt fr�n mitt eget liv, st�r mig ju efter livet; med huru mycket mer sk�l d� denne benjaminit! L�ten honom vara, m� han f�rbanna; ty HERREN har befallt honom det.
16	12	Kanh�nda skall HERREN se till den or�tt mig sker, s� att HERREN �ter giver mig lycka, till geng�ld f�r den f�rbannelse som i dag uttalas �ver mig.�
16	13	Och David gick med sina m�n v�gen fram, under det att Simei gick l�ngs utmed berget, j�msides med honom, och for ut i f�rbannelser och kastade stenar och grus, d�r han gick j�msides med honom.
16	14	N�r s� konungen, med allt folket som f�ljde honom, hade kommit till Ajefim, rastade han d�r.
16	15	Men Absalom hade med allt sitt folk, Israels m�n, kommit till Jerusalem; han hade d� ocks� Ahitofel med sig.
16	16	N�r nu arkiten Husai, Davids v�n, kom till Absalom, ropade Husai till Absalom: �Leve konungen! Leve konungen!�
16	17	Absalom sade till Husai: ��r det s� du visar din k�rlek mot din v�n? Varf�r har du icke f�ljt med din v�n?�
16	18	Husai svarade Absalom: �Nej, den som HERREN och detta folk och alla Israels m�n hava utvalt, honom vill jag tillh�ra, och hos honom vill jag stanna.
16	19	Och dessutom, vilken b�r jag tj�na? B�r jag icke tj�na inf�r hans son? Jo, s�som jag har tj�nat inf�r din fader, s� vill jag ock g�ra det inf�r dig.�
16	20	Och Absalom sade till Ahitofel: �Given nu ett r�d om vad vi skola g�ra.�
16	21	Ahitofel sade till Absalom: �G� in till din faders bihustrur, som han har l�mnat kvar f�r att vakta huset. D� f�r hela Israel h�ra att du har gjort dig f�rhatlig f�r din fader, och s� styrkes modet hos alla dem som h�lla med dig.
16	22	D�refter slog man upp ett t�lt �t Absalom ovanp� taket, och s� gick Absalom in till sin faders bihustrur inf�r hela Israels �gon.
16	23	Den tiden g�llde n�mligen ett r�d som Ahitofel gav lika mycket som om man hade fr�gat Gud till r�ds; s� mycket g�llde vart r�d av Ahitofel b�de f�r David och f�r Absalom.
17	1	Och Ahitofel sade till Absalom: �L�t mig utv�lja tolv tusen m�n, s� vill jag bryta upp och f�rf�lja David i natt.
17	2	D� kan jag komma �ver honom och f�rskr�cka honom, medan han �r utmattad och modl�s, och allt hans folk skall d� taga till flykten; sedan kan jag d�da konungen, n�r han st�r d�r �vergiven.
17	3	D�refter skall jag f�ra allt folket tillbaka till dig. Ty om det s� g�r den man du s�ker, s� �r detta som om alla v�nde tillbaka; allt folket f�r d� frid.�
17	4	Detta behagade Absalom och alla de �ldste i Israel.
17	5	Likv�l sade Absalom: �Kalla ock arkiten Husai hit, s� att vi ocks� f� h�ra vad han har att s�ga.
17	6	N�r d� Husai kom in till Absalom, sade Absalom till honom: �S� och s� har Ahitofel talat. �Skola vi g�ra s�som han har sagt? Varom icke, s� tala du.�
17	7	Husai svarade Absalom: Det r�d som Ahitofel denna g�ng har givit �r icke gott.�
17	8	Och Husai sade ytterligare: �Du k�nner din fader och hans m�n, och vet att de �ro hj�ltar och bistra s�som en bj�rninna fr�n vilken man har tagit ungarna ute p� marken. Och din fader �r ju en krigsman som icke vilar med sitt folk under natten.
17	9	Nu har han s�kerligen g�mt sig i n�gon h�la eller p� n�got annat st�lle. Om nu redan i b�rjan n�gra av folket h�r f�lle, s� skulle var och en som finge h�ra talas d�rom s�ga att det folk som f�ljer Absalom har lidit ett nederlag;
17	10	och d� skulle till och med den tappraste, den som hade mod s�som ett lejon, bliva h�geligen f�rf�rad; ty hela Israel vet att din fader �r en hj�lte, och att de som f�lja honom �ro tappra m�n.
17	11	D�rf�r �r nu mitt r�d: L�t hela Israel fr�n Dan �nda till Beer-Seba f�rsamla sig till dig, s� talrikt som sanden vid havet; och sj�lv m� du draga med i striden.
17	12	N�r vi s� drabba ihop med honom, varhelst han m� p�tr�ffas, skola vi sl� ned p� honom, s�som daggen faller �ver marken; och d� skall intet bliva kvar av honom och alla de m�n som �ro med honom
17	13	Ja, om han ocks� droge sig tillbaka in i n�gon stad, s� skulle hela Israel kasta linor omkring den staden, och vi skulle draga den ned i dalen, till dess att icke minsta sten vore att finna d�rav.
17	14	D� sade Absalom och alla Israels m�n: �Arkiten Husais r�d �r b�ttre �n Ahitofels r�d.� HERREN hade n�mligen skickat det s�, att Ahitofels goda r�d gjordes om intet, f�r att HERREN skulle l�ta olycka komma �ver Absalom.
17	15	Och Husai sade till pr�sterna Sadok och Ebjatar: �Det och det r�det har Ahitofel givit Absalom och de �ldste i Israel, men jag har givit det och det r�det.
17	16	S� s�nden nu med hast bud och l�ten s�ga David: 'Stanna icke �ver natten vid f�rjst�llena i �knen, utan g� hellre �ver, f�r att icke konungen och allt hans folk m� drabbas av f�rd�rv.'�
17	17	Nu hade Jonatan och Ahimaas sitt tillh�ll vid Rogelsk�llan, och en tj�nstekvinna gick dit med budskap; sedan pl�gade de sj�lva g� med budskapet till konung David. Ty de tordes icke g� in i staden och visa sig d�r.
17	18	Men en gosse fick se dem och ber�ttade det f�r Absalom. D� gingo b�da med hast sin v�g och kommo in i en mans hus i Bahurim, som p� sin g�rd hade en brunn; i den stego de ned.
17	19	Och hans hustru tog ett skynke och bredde ut det �ver brunnsh�let och str�dde gryn d�rp�, s� att man icke kunde m�rka n�got.
17	20	D� nu Absaloms tj�nare kommo in i huset till hustrun och fr�gade var Ahimaas och Jonatan voro, svarade hon dem: �De gingo �ver b�cken d�r.� D� s�kte de, men utan att finna, och v�nde s� tillbaka till Jerusalem.
17	21	Men sedan de hade g�tt sin v�g, stego de andra upp ur brunnen och gingo med sitt budskap till konung David; de sade till David: �Bryten upp och g�n med hast �ver vattnet, ty det och det r�det har Ahitofel givit, till eder of�rd.�
17	22	D� br�t David upp med allt det folk han hade hos sig, och de gingo �ver Jordan; och om morgonen, n�r det blev dager, saknades ingen enda, utan alla hade kommit �ver Jordan.
17	23	Men n�r Ahitofel s�g att man icke f�ljde hans r�d, sadlade han sin �sna och stod upp och for hem till sin stad, och sedan han hade best�llt om sitt hus, h�ngde han sig. Och n�r han var d�d, blev han begraven i sin faders grav.
17	24	S� hade nu David kommit till Mahanaim, n�r Absalom med alla Israels m�n gick �ver Jordan.
17	25	Men Absalom hade satt Amasa i Joabs st�lle �ver h�ren. Och Amasa var son till en man vid namn Jitra, en israelit, som hade g�tt in till Abigal, Nahas' dotter och Serujas, Joabs moders, syster.
17	26	Och Israel och Absalom l�grade sig i Gileads land.
17	27	Men n�r David kom till Mahanaim, hade Sobi, Nahas' son, fr�n Rabba i Ammons barns land, och Makir, Ammiels son, fr�n Lo-Debar, och Barsillai, en gileadit fr�n Rogelim,
17	28	l�tit f�ra dit s�ngar, sk�lar, lerk�rl, s� ock vete, korn, mj�l och rostade ax, �vensom b�nor, lins�rter och annat rostat,
17	29	d�rj�mte honung, gr�ddmj�lk, f�r och n�tostar till mat �t David och hans folk; ty de t�nkte: �Folket �r hungrigt, tr�tt och t�rstigt i �knen.
18	1	Och David m�nstrade sitt folk och satte �ver- och underh�vitsm�n �ver dem.
18	2	D�refter l�t David folket t�ga �stad: en tredjedel under Joabs bef�l, en tredjedel under Abisais, Serujas sons, Joabs broders, bef�l, och en tredjedel under gatiten Ittais bef�l. Och konungen sade till folket: �Jag vill ock sj�lv draga ut med eder.�
18	3	Men folket svarade: �Du f�r icke draga ut; ty om vi m�ste fly, aktar ingen p� oss, och om h�lften av oss bliver d�dad, aktar man icke heller p� oss, men du �r nu s� god som tio tusen av oss. D�rf�r �r det nu b�ttre att du st�r redo att komma oss till hj�lp fr�n staden.
18	4	D� sade konungen till dem: �Vad I ansen vara b�st vill jag g�ra.� Och konungen st�llde sig vid sidan av porten, under det att allt folket drog ut i avdelningar p� hundra och tusen.
18	5	Men konungen bj�d Joab, Abisai och Ittai och sade: �Faren nu varligt med den unge mannen Absalom.� Och allt folket h�rde huru konungen s� bj�d alla h�vitsm�nnen ang�ende Absalom.
18	6	S� drog d� folket ut p� f�ltet mot Israel, och striden stod i Efraims skog.
18	7	D�r blev Israels folk slaget av Davids tj�nare, och m�nga stupade d�r p� den dagen: tjugu tusen man.
18	8	Och striden utbredde sig �ver hela den trakten; och skogen f�rgjorde mer folk, �n sv�rdet f�rgjorde p� den dagen.
18	9	Och Absalom kom i Davids tj�nares v�g. Absalom red d� p� sin mul�sna; och n�r mul�snan kom under en stor terebint med t�ta grenar, fastnade hans huvud i terebinten, s� att han blev h�ngande mellan himmel och jord, ty mul�snan som han satt p� sprang sin v�g.
18	10	Och en man fick se det och ber�ttade f�r Joab och sade: �Jag s�g d�r borta Absalom h�nga i en terebint.�
18	11	D� sade Joab till mannen som ber�ttade detta f�r honom: �Om du s�g det, varf�r slog du honom d� icke strax till jorden? Jag skulle d� g�rna hava givit dig tio siklar silver och ett b�lte.�
18	12	Men mannen svarade Joab: �Om jag ock finge v�ga upp tusen siklar silver i mina h�nder, skulle jag dock icke vilja utr�cka min hand mot konungens son, ty konungen bj�d ju dig och Abisai och Ittai, s� att vi h�rde det: 'Tagen vara, I alla, p� den unge mannen Absalom.'
18	13	Dessutom, om jag l�mskt hade f�rgripit mig p� hans liv, s� hade du s�kerligen l�mnat mig i sticket, eftersom intet kan f�rbliva dolt f�r konungen.�
18	14	Joab sade: �Jag vill icke p� detta s�tt f�rhala tiden med dig.� D�refter tog han tre spjut i sin hand och st�tte dem i Absaloms br�st, medan denne �nnu var vid liv, d�r han h�ngde under terebinten.
18	15	Sedan kommo tio unga m�n, Joabs vapendragare, ditfram, och av dem blev Absalom till fullo d�dad.
18	16	Och Joab l�t st�ta i basunen, och folket upph�rde att f�rf�lja Israel, ty Joab ville skona folket.
18	17	Och de togo Absalom och kastade honom i en stor grop i skogen och staplade upp ett mycket stort stenr�se �ver honom. Men hela Israel flydde, var och en till sin hydda.
18	18	Och Absalom hade, medan han �nnu levde, l�tit resa �t sig en stod som st�r i Konungsdalen; ty han t�nkte: �Jag har ingen son som kan bevara mitt namns �minnelse. Den stoden hade han uppkallat efter sitt namn, och den heter �nnu i dag Absaloms minnesv�rd.
18	19	Och Ahimaas, Sadoks son, sade: �L�t mig skynda �stad och f�rkunna f�r konungen gl�djebudskapet att HERREN har d�mt honom fri ifr�n hans fienders hand.�
18	20	Men Joab svarade honom: �I dag bliver du ingen gl�djebudb�rare; en annan dag m� du f�rkunna gl�djebudskap, men denna dag f�rkunnar du icke n�got gl�djebudskap, eftersom nu konungens son �r d�d.�
18	21	D�refter sade Joab till en etiopier: �G� och ber�tta f�r konungen vad du har sett.� D� f�ll etiopiern ned f�r Joab och skyndade d�rp� �stad.
18	22	Men Ahimaas, Sadoks son; sade �nnu en g�ng till Joab: �L�t ocks� mig, vad �n m� ske, f� skynda �stad, efter etiopiern.� Joab sade: �Varf�r vill du skynda �stad, min son, d� detta ju icke kan vara ett gl�djebudskap som skaffar dig n�gon l�n?�
18	23	Han svarade: �Vad �n m� ske vill jag skynda �stad.� D� sade han till honom: �S� skynda d�.� Och Ahimaas skyndade �stad och tog v�gen �ver Jordansl�tten och hann om etiopiern.
18	24	Under tiden satt David inne i porten. Och v�ktaren gick upp p� porttaket invid muren; n�r han d�r lyfte upp sina �gon, fick han se en man komma ensam springande.
18	25	V�ktaren ropade och f�rkunnade det f�r konungen. D� sade konungen: ��r han ensam, s� har han ett gl�djebudskap att kung�ra.� Och han kom allt n�rmare.
18	26	D�refter fick v�ktaren se en annan man komma springande; d� ropade v�ktaren till portvaktaren och sade: �Nu ser jag �ter en man komma ensam springande.� Konungen sade: �Denne �r ock en gl�djebudb�rare.�
18	27	Och v�ktaren sade: �Efter sitt s�tt att springa tyckes mig den f�rste vara Ahimaas, Sadoks son.� D� sade konungen: �Det �r en god man; han kommer s�kerligen med ett gott gl�djebudskap.�
18	28	Och Ahimaas ropade och sade till konungen: �Allt v�l!� D�refter f�ll han ned till Jorden p� sitt ansikte inf�r konungen och sade: �Lovad vare HERREN, din Gud, som har prisgivit de m�nniskor som hade upplyft sin hand mot min herre konungen!�
18	29	D� fr�gade konungen: �St�r det v�l till med den unge mannen Absalom?� Ahimaas svarade: �Jag s�g en stor hop folk, n�r Joab avs�nde konungens andre tj�nare och mig, din tj�nare; men jag vet icke vad det var.�
18	30	Konungen sade: �G� �t sidan och st�ll dig d�r.� D� gick han �t sidan och blev st�ende d�r
18	31	Just d� kom etiopiern. Och etiopiern sade: �Mottag, min herre konung, det gl�djebudskapet att HERREN i dag har d�mt dig fri ifr�n alla de m�ns hand, som hava rest sig upp mot dig.�
18	32	Konungen fr�gade etiopiern: �St�r det v�l till med den unge mannen Absalom?� Etiopiern svarade: �M� det s� g� med min herre konungens fiender och med alla som resa sig upp mot dig f�r att g�ra dig ont, s�som det har g�tt med den unge mannen.
18	33	D� blev konungen h�ftigt uppr�rd och gick upp i salen �ver porten och gr�t. Och under det att han gick, ropade han s�: �Min son Absalom, min son, min son Absalom! Ack, att jag hade f�tt d� i ditt st�lle! Absalom, min son, min son!�
19	1	Och det blev ber�ttat f�r Joab att konungen gr�t och s�rjde Absalom.
19	2	Och segern blev p� den dagen f�rbytt till sorg f�r allt folket, eftersom folket p� den dagen fick h�ra s�gas att konungen var bedr�vad f�r sin sons skull.
19	3	Och folket sm�g sig p� den dagen in i staden, s�som m�nniskor pl�ga g�ra, vilka hava van�rat sig, d�rigenom att de hava flytt under striden.
19	4	Men konungen hade skylt sitt ansikte; och konungen klagade med h�g r�st: �Min son Absalom! Absalom, min son, min son!�
19	5	D� gick Joab in i huset till konungen och sade: �Du kommer i dag alla dina tj�nares ansikten att rodna av skam, fast�n de i dag hava r�ddat b�de ditt eget liv och dina s�ners och d�ttrars liv och dina hustrurs liv och dina bihustrurs liv.
19	6	Ty du �lskar ju dem som hata dig, och hatar dem som �lska dig. I dag har du n�mligen gjort kunnigt att dina h�vitsm�n och tj�nare �ro intet for dig, ty i dag m�rker jag, att om Absalom vore vid liv, men alla vi andra i dag hade omkommit, s� skulle detta hava varit dig mer till behag.
19	7	Men st� nu upp, och g� ut och tala v�nligt med dina tj�nare; ty jag sv�r vid HERREN, att om du icke g�r det, s� skall icke en enda man stanna kvar hos dig �ver denna natt, och detta skall f�r dig bliva en st�rre olycka �n alla de olyckor som hava �verg�tt dig fr�n din ungdom �nda till nu.�
19	8	D� stod konungen upp och satte sig i porten. Och man gjorde kunnigt f�r allt folket och sade: �Konungen sitter nu i porten.� D� kom allt folket inf�r konungen. Men Israel hade flytt, var och en till sin hydda.
19	9	Och allt folket i alla Israels stammar begynte d�refter f�rebr� varandra och s�ga: �Konungen har r�ddat oss fr�n vara fienders hand och hj�lpt oss ifr�n filist�ernas hand, och nu har han m�st fly ur landet f�r Absalom.
19	10	Men Absalom, som vi hade smort till konung �ver oss, har blivit d�dad i striden. Varf�r s�gen I d� icke ett ord om att f�ra konungen tillbaka?�
19	11	Under tiden hade konung David s�nt bud till pr�sterna Sadok och Ebjatar och l�tit s�ga: �Talen s� till de �ldste i Juda: 'Varf�r skolen I vara de sista att h�mta konungen tillbaka hem? Ty vad hela Israel talar har redan kommit f�r konungen, d�r han bor.
19	12	I �ren ju mina br�der, I �ren ju mitt k�tt och ben. Varf�r skolen I d� vara de sista att h�mta konungen tillbaka?'
19	13	Och till Amasa skolen I s�ga: '�r du icke mitt k�tt och ben? Gud straffe mig nu och framgent, om du icke f�r all din tid skall bliva h�rh�vitsman hos mig i Joabs st�lle.'�
19	14	H�rigenom vann han alla Juda m�ns hj�rtan utan undantag, s� att de s�nde detta budskap till konungen: �V�nd tillbaka, du sj�lv med alla dina tj�nare.�
19	15	D� v�nde konungen tillbaka och kom till Jordan; men Juda hade kommit till Gilgal f�r att m�ta konungen och f�ra konungen �ver Jordan.
19	16	Ocks� Simei, Geras son, benjaminiten, som var fr�n Bahurim, skyndade sig och drog ned med Juda m�n for att m�ta konung David.
19	17	Och med honom f�ljde tusen man fr�n Benjamin, �vensom Siba, vilken hade varit tj�nare i Sauls hus, j�mte hans femton s�ner och tjugu tj�nare. Dessa hade nu hastat ned till Jordan f�re konungen.
19	18	Och f�rjan gick �ver f�r att �verf�ra konungens familj, och f�r att anv�ndas efter hans gottfinnande. Men Simei, Geras son, f�ll ned inf�r konungen, n�r han skulle fara �ver Jordan,
19	19	och sade till konungen: �M� min herre icke tillr�kna mig min missg�rning, och icke t�nka p� huru illa din tj�nare gjorde p� den dag d� min herre konungen drog ut fr�n Jerusalem; m� konungen icke akta d�rp�.
19	20	Ty din tj�nare inser att jag d� f�rsyndade mig; d�rf�r har jag nu i dag f�rst av hela Josefs hus kommit hitned f�r att m�ta min herre konungen.
19	21	D� tog Abisai, Serujas son, till orda och sade: �Skulle icke Simei d�das f�r detta? Han har ju f�rbannat HERRENS smorde.�
19	22	Men David svarade: �Vad haven I med mig att g�ra, I Serujas s�ner, eftersom I i dag �ren mig till hinders? Skulle v�l i dag n�gon d�das i Israel? Vet jag d� icke att jag i dag har blivit konung �ver Israel?�
19	23	D�refter sade konungen till Simei: �Du skall icke d�.� Och konungen gav honom sin ed d�rp�.
19	24	Mefiboset, Sauls son, hade ock kommit ned f�r att m�ta konungen. Han hade varken ansat sina f�tter eller sitt sk�gg, ej heller hade han l�tit tv� sina kl�der allt ifr�n den dag d� konungen drog bort, �nda till den dag d� han kom igen i frid.
19	25	N�r han nu kom till Jerusalem f�r att m�ta konungen, sade konungen till honom: �Varf�r f�ljde du icke med mig, Mefiboset?�
19	26	Han svarade: �Min herre konung, min tj�nare bedrog mig. Ty din tj�nare sade: 'Jag vill sadla min �sna och s�tta mig p� den och s� begiva mig till konungen'; din tj�nare �r ju halt.
19	27	Men han har f�rtalat din tj�nare hos min herre konungen. Min herre konungen �r ju dock s�som Guds �ngel; s� g�r nu vad dig t�ckes.
19	28	Ty hela min faders hus f�rtj�nade intet annat �n d�den av min herre konungen, och likv�l l�t du din tj�nare sitta bland dem som f� �ta vid ditt bord. Vad har jag d� r�tt att ytterligare beg�ra, och varom kan jag v�l ytterligare ropa till konungen?�
19	29	Konungen sade till honom: �Varf�r ordar du ytterligare h�rom? Jag s�ger att du och Siba skolen dela jordagodset.�
19	30	D� sade Mefiboset till konungen: �Han m� g�rna taga alltsammans, sedan nu min herre konungen har kommit hem igen i frid.�
19	31	Gileaditen Barsillai hade ock farit ned fr�n Rogelim och drog sedan med konungen till Jordan, f�r att f� ledsaga honom �ver Jordan.
19	32	Barsillai var d� mycket gammal: �ttio �r. Han hade s�rjt f�r konungens behov, medan denne uppeh�ll sig i Mahanaim, ty han var en mycket rik man.
19	33	Konungen sade nu till Barsillai: �Du skall draga med mig, s� skall jag s�rja f�r dina behov hemma hos mig i Jerusalem.�
19	34	Men Barsillai svarade konungen: �Huru m�nga �r kan jag v�l �nnu hava att leva, eftersom jag skulle f�lja med konungen upp till Jerusalem?
19	35	Jag �r nu �ttio �r gammal; kan jag d� k�nna skillnad mellan b�ttre och s�mre, eller har v�l din tj�nare n�gon smak f�r vad jag �ter eller f�r vad jag dricker? Eller kan jag �nnu njuta av att h�ra s�ngare och s�ngerskor sjunga? Varf�r skulle din tj�nare d� ytterligare bliva min herre konungen till besv�r?
19	36	Allenast f�r en stund vill din tj�nare fara med konungen �ver Jordan. Varf�r skulle v�l konungen giva mig en s�dan vederg�llning?
19	37	L�t din tj�nare v�nda tillbaka, s� att jag f�r d� i min stad, d�r jag har min faders och min moders grav. Men se h�r �r din tj�nare Kimham, l�t honom f� draga med min herre konungen; och g�r f�r honom vad dig t�ckes.�
19	38	D� sade konungen: �S� m� d� Kimham draga med mig, och jag skall g�ra f�r honom vad du vill. Och allt vad du beg�r av mig skall jag g�ra dig.�
19	39	D�refter gick allt folket �ver Jordan, och konungen sj�lv gick ocks� �ver. Och konungen kysste Barsillai och tog avsked av honom. Sedan v�nde denne tillbaka hem igen.
19	40	S� drog nu konungen till Gilgal, och Kimham f�ljde med honom, s� ock allt Juda folk. Och de, j�mte h�lften av Israels folk, f�rde konungen dit�ver.
19	41	Men d� kommo alla de �vriga israeliterna till konungen och sade till honom: �Varf�r hava v�ra br�der, Juda m�n, f�tt hemligen bem�ktiga sig dig och f�ra konungen och hans familj, tillika med alla Davids m�n, �ver Jordan?�
19	42	Alla Juda m�n svarade Israels m�n: �Konungen st�r ju oss n�rmast; varf�r vredgens I d� h�r�ver? Hava vi levat p� konungen eller skaffat oss n�gon vinning genom honom?�
19	43	D� svarade Israels m�n Juda m�n och sade: �Tio g�nger st�rre del �n I hava vi i den som �r konung, allts� ock i David. Varf�r haven I d� ringaktat oss? Och voro icke vi de som f�rst talade om att h�mta v�r konung tillbaka?� Men Juda m�n l�to �nnu h�rdare ord falla �n Israels m�n.
20	1	Nu h�nde sig att d�r fanns en illasinnad man vid namn Seba, Bikris son, en benjaminit. Denne st�tte i basun och sade: �Vi hava ingen del i David och ingen arvslott i Isais son. Israel drage hem, var och en till sin hydda.�
20	2	D� �verg�vo alla Israels m�n David och f�ljde Seba, Bikris son; men Juda m�n h�llo sig till sin konung och f�ljde honom fr�n Jordan �nda till Jerusalem.
20	3	S� kom David hem igen till Jerusalem. Och konungen tog d� de tio bihustrur som han hade l�mnat kvar f�r att vakta huset, och satte in dem i ett s�rskilt hus till att d�r f�rvaras; och han gav dem underh�ll, men gick icke in till dem. D�r f�rblevo de nu inst�ngda till sin d�dsdag och levde redan under hans livstid s�som �nkor.
20	4	Och konungen sade till Amasa: �B�da upp �t mig Juda m�n inom tre dagar, och inst�ll dig sedan sj�lv h�r.�
20	5	Amasa begav sig d� �stad f�r att uppb�da Juda; men n�r han dr�jde ut�ver den tid som hade blivit honom f�relagd,
20	6	sade David till Abisai: �Nu kommer Seba, Bikris son, att bliva farligare f�r oss �n Absalom. Tag du din herres tj�nare och s�tt efter honom, s� att han icke bem�ktigar sig n�gra bef�sta st�der och tillfogar oss f�r stor skada.�
20	7	Allts� drogo Joabs m�n tillika med keret�erna och pelet�erna och alla hj�ltarna ut efter honom; de drogo ut fr�n Jerusalem f�r att s�tta efter Seba, Bikris son.
20	8	Men n�r de hade hunnit till den stora stenen vid Gibeon, kom Amasa emot dem. Joab var d� kl�dd i livrocken som pl�gade utg�ra hans dr�kt, och ovanp� den hade han ett b�lte, med ett sv�rd i skidan, bundet �ver sina l�nder; men n�r han gick fram, f�ll det ut.
20	9	Och Joab sade till Amasa: �St�r det v�l till med dig, min broder?� D�rvid fattade Joab Amasa i sk�gget med h�gra handen s�som f�r att kyssa honom.
20	10	Och d� Amasa icke tog sig till vara f�r det sv�rd som Joab hade i sin andra hand, gav denne honom d�rmed en st�t i underlivet, s� att hans in�lvor runno ut p� jorden. S� dog han, utan att den andre beh�vde giva honom n�gon ytterligare st�t. D�refter fortsatte Joab och hans broder Abisai att f�rf�lja Seba, Bikris son.
20	11	Men en av Joabs tj�nare stod kvar d�rbredvid och ropade: �Var och en som �r Joabs v�n och h�ller med David, han f�lje efter Joab.�
20	12	Nu l�g Amasa s�lad i sitt blod mitt p� v�gen; och mannen s�g allt folket stannade. D� f�rde han Amasa undan fr�n v�gen in p� �kern och kastade ett kl�de �ver honom, eftersom han s�g huru alla de som kommo d�rf�rbi stannade.
20	13	S� snart han var bortskaffad fr�n v�gen, drogo alla f�rbi och f�ljde Joab f�r att s�tta efter Seba, Bikris son.
20	14	Denne drog emellertid genom alla Israels stammar till Abel och Bet-Maaka och genom hela Habberim; och folk samlade sig och f�ljde honom �nda ditin.
20	15	Men de kommo och bel�grade honom d�r i Abel vid Bet-Hammaaka och kastade upp mot staden en vall, som reste sig inemot yttermuren. Och allt Joabs folk arbetade p� att f�rst�ra muren och kullst�ta den.
20	16	D� ropade en klok kvinna fr�n staden: �H�ren! H�ren! S�gen till Joab att han kommer hit, s� att jag f�r tala med honom.�
20	17	N�r han d� kom fram till kvinnan, fr�gade hon: ��r du Joab?� Han svarade: �Ja.� Hon sade till honom: �H�r din tj�narinnas ord.� Han svarade: �Jag h�r.�
20	18	D� sade hon: �Fordom pl�gade man s�ga s�: 'I Abel skall man fr�ga till r�ds'; sedan kunde man utf�ra sina planer.
20	19	Vi �ro de fridsammaste och trognaste i Israel, och du s�ker att f�rg�ra en stad som �r en moder i Israel. Varf�r vill du f�rst�ra HERRENS arvedel?�
20	20	Joab svarade och sade: �Bort det, bort det, att jag skulle vilja f�rst�ra och f�rd�rva!
20	21	Det �r icke s�, utan en man fr�n Efraims bergsbygd vid namn Seba, Bikris son, har rest sig upp mot konung David; utl�mnen allenast honom, s� vill jag draga bort ifr�n staden.� Kvinnan svarade Joab: �Hans huvud skall strax bliva utkastat till dig �ver muren.�
20	22	Sedan v�nde sig kvinnan med sitt kloka r�d till allt folket, och de h�ggo huvudet av Seba, Bikris son, och kastade ut det till Joab. D� st�tte denne i basunen, och krigsfolket skingrade sig och drog bort ifr�n staden, var och en till sin hydda. Och Joab v�nde tillbaka till konungen i Jerusalem.
20	23	Joab hade nu bef�let �ver hela krigsh�ren i Israel, och Benaja, Jojadas son, hade bef�let �ver keret�erna och pelet�erna.
20	24	Adoram hade uppsikten �ver de allm�nna arbetena, och Josafat, Ahiluds son, var kansler.
20	25	Seja var sekreterare, och Sadok och Ebjatar voro pr�ster.
20	26	Dessutom var ock jairiten Ira pr�st hos David.
21	1	Men under Davids tid uppstod en hungersn�d, som varade oavbrutet i tre �r; d� s�kte David HERRENS ansikte. HERREN svarade: �F�r Sauls och hans blodbefl�ckade hus' skull sker detta, d�rf�r att han d�dade gibeoniterna.
21	2	D� kallade konungen till sig gibeoniterna och talade med dem. Men gibeoniterna voro icke israeliter, utan en kvarleva av amor�erna och fast�n Israels barn hade givit dem sin ed, hade Saul, i sin nit�lskan f�r Israels barn och f�r Juda, f�rs�kt att nedg�ra dem.
21	3	David sade nu till gibeoniterna: �Vad skall jag g�ra f�r eder, och varmed skall jag bringa f�rsoning, s� att I v�lsignen HERRENS arvedel?�
21	4	Gibeoniterna svarade honom: �Vi fordra icke silver och guld av Saul och hans hus, ej heller hava vi r�tt att d�da n�gon man i Israel.� Han fr�gade: �Vad beg�ren I d� att jag skall g�ra f�r eder?�
21	5	De svarade konungen: �Den man som ville f�rg�ra oss, och som st�mplade mot oss, f�r att vi skulle bliva utrotade och icke mer hava best�nd n�gonst�des inom Israels land,
21	6	av hans s�ner m� sju utl�mnas till oss, s� att vi f� upph�nga dem f�r HERREN i Sauls, HERRENS utvaldes, Gibea.� Konungen sade: �Jag skall utl�mna dem.�
21	7	Men konungen skonade Mefiboset, Sauls son Jonatans son, f�r den ed vid HERREN, som de, David och Jonatan, Sauls son, hade svurit varandra.
21	8	D�remot tog konungen de tv� s�ner, Armoni och Mefiboset, som Rispa, Ajas dotter, hade f�tt �t Saul, och de fem s�ner som Mikal, Sauls dotter, hade f�tt �t meholatiten Adriel, Barsillais son
21	9	och �verl�mnade dem �t gibeoniterna, och dessa upph�ngde dem p� berget inf�r HERREN, s� att de omkommo, alla sju p� en g�ng. Och det var under de f�rsta sk�rdedagarna, n�r kornsk�rden begynte, som de blevo d�dade.
21	10	D� tog Rispa, Ajas dotter, sin sorgdr�kt och hade den till sitt l�ger ovanp� klippan fr�n det att sk�rden begynte, �nda till dess att vattnet str�mmade ned �ver dem fr�n himmelen; och hon tillstadde icke himmelens f�glar att sl� ned p� dem om dagen, ej heller markens vilda djur att g�ra det om natten.
21	11	N�r det blev ber�ttat f�r David vad Rispa, Ajas dotter, Sauls bihustru, hade gjort
21	12	begav sig David �stad och h�mtade Sauls och hans son Jonatans ben fr�n borgarna i Jabes i Gilead. Dessa hade n�mligen i hemlighet tagit deras kroppar bort ifr�n den �ppna platsen i Bet-San, d�r filist�erna hade h�ngt upp dem, n�r filist�erna slogo Saul p� Gilboa.
21	13	Och d� han hade f�rt Sauls och hans son Jonatans ben upp d�rifr�n, samlade man ock ihop de upph�ngdas ben.
21	14	Sedan begrov man Sauls och hans son Jonatans ben i Benjamins land, i Sela, i hans fader Kis' grav; man gjorde allt vad konungen hade bjudit. Och d�refter h�rde Gud landets b�n.
21	15	�ter uppstod krig mellan filist�erna och Israel. Och David drog ned med sina tj�nare, och de stridde mot filist�erna. Men David blev tr�tt;
21	16	och Jisbo-Benob, en av rafa�ernas avkomlingar, vilkens lans v�gde tre hundra siklar koppar, och som var ikl�dd en ny rustning, t�nkte d� d�da David.
21	17	Men Abisai, Serujas son, kom honom till hj�lp och slog filist�en till d�ds. D� besvuro Davids m�n honom att han icke mer skulle draga ut med dem i striden, s� att han icke utsl�ckte Israels lampa.
21	18	D�refter stod �ter en strid med filist�erna vid Gob; husatiten Sibbekai slog d� ned Saf, en av rafa�ernas avkomlingar.
21	19	�ter stod en strid med filist�erna vid Gob; Elhanan, Jaare-Oregims son, betlehemiten, slog d� ned gatiten Goljat, som hade ett spjut vars skaft liknade en v�vbom.
21	20	�ter stod en strid vid Gat. D�r var en reslig man som hade sex fingrar p� var hand och sex t�r p� var fot, eller tillsammans tjugufyra; han var ock en avkomling av rafa�erna.
21	21	Denne sm�dade Israel; d� blev han nedgjord av Jonatan, son till Simeai, Davids broder.
21	22	Dessa fyra voro avkomlingar av rafa�erna i Gat; och de f�llo f�r Davids och hans tj�nares hand.
22	1	Och David talade till HERREN denna s�ngs ord, n�r HERREN hade r�ddat honom fr�n alla hans fienders hand och fr�n Sauls hand.
22	2	Han sade: HERRE, du mitt bergf�ste, min borg och min r�ddare,
22	3	Gud, du min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sk�ld och min fr�lsnings horn, mitt v�rn och min tillflykt, min fr�lsare, du som fr�lsar mig fr�n v�ldet!
22	4	HERREN, den h�gtlovade, �kallar jag, och fr�n mina fiender bliver jag fr�lst.
22	5	Ty d�dens br�nningar omv�rvde mig, f�rd�rvets str�mmar f�rskr�ckte mig,
22	6	d�dsrikets band omsl�to mig, d�dens snaror f�llo �ver mig.
22	7	Men jag �kallade HERREN i min n�d, ja, jag gick med min �kallan till min Gud. Och han h�rde fr�n sin himmelska boning min r�st, och mitt rop kom till hans �ron.
22	8	D� skalv jorden och b�vade, himmelens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var uppt�nd.
22	9	R�k steg upp fr�n hans n�sa och f�rt�rande eld fr�n hans mun, eldsgl�d ljungade fr�n honom.
22	10	Och han s�nkte himmelen och for ned och t�cken var under hans f�tter.
22	11	Han for p� keruben och fl�g, han s�gs komma p� vindens vingar
22	12	Och han gjorde m�rker till en hydda som omsl�t honom: vattenhopar, tjocka moln.
22	13	Ur glansen framf�r honom ljungade eldsgl�d.
22	14	HERREN dundrade fr�n himmelen den H�gste l�t h�ra sin r�st.
22	15	Han sk�t pilar och f�rskingrade dem, ljungeld och f�rvirrade dem.
22	16	Havets b�ddar kommo i dagen, jordens grundvalar blottades, f�r HERRENS n�pst, f�r hans vredes stormvind.
22	17	Han r�ckte ut sin hand fr�n h�jden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen.
22	18	Han r�ddade mig fr�n min starke fiende, fr�n mina ov�nner, ty de voro mig �verm�ktiga.
22	19	De �verf�llo mig p� min olyckas dag, men HERREN blev mitt st�d.
22	20	Han f�rde mig ut p� rymlig plats han r�ddade mig, ty han hade behag till mig.
22	21	HERREN l�nar mig efter min r�ttf�rdighet; efter mina h�nders renhet vederg�ller han mig.
22	22	Ty jag h�ll mig p� HERRENS v�gar och avf�ll icke fr�n min Gud i ogudaktighet;
22	23	nej, alla hans r�tter hade jag f�r �gonen, och fr�n hans stadgar vek jag icke av.
22	24	S� var jag ostrafflig f�r honom och tog mig till vara f�r missg�rning.
22	25	D�rf�r vederg�llde mig HERREN efter min r�ttf�rdighet, efter min renhet inf�r hans �gon.
22	26	Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig hj�lte bevisar du dig ostrafflig.
22	27	Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vr�nge bevisar du dig avog.
22	28	och du fr�lsar ett betryckt folk, men dina �gon �ro emot de stolta, till att �dmjuka dem.
22	29	Ja, du, HERRE, �r min lampa; ty HERREN g�r mitt m�rker ljust.
22	30	Ja, med dig kan jag nedsl� h�rskaror, med min Gud stormar jag murar.
22	31	Guds v�g �r ostrafflig, HERRENS tal �r luttrat. En sk�ld �r han f�r alla som taga sin tillflykt till honom.
22	32	Ty vem �r Gud f�rutom HERREN, och vem �r en klippa f�rutom v�r Gud?
22	33	Gud, du som var mitt starka v�rn och ledde den ostrafflige p� hans v�g,
22	34	du som gjorde hans f�tter s�som hindens och st�llde mig p� mina h�jder,
22	35	du som l�rde mina h�nder att strida och mina armar att sp�nna kopparb�gen!
22	36	Du gav mig din fr�lsnings sk�ld och din b�nh�relse gjorde mig stor,
22	37	du skaffade rum f�r mina steg, d�r jag gick, och mina f�tter vacklade icke.
22	38	Jag f�rf�ljde mina fiender och f�rgjorde dem; jag v�nde icke tillbaka, f�rr�n jag hade gjort �nde p� dem.
22	39	Ja, jag gjorde �nde p� dem och slog dem, s� att de icke mer reste sig; de f�llo under mina f�tter.
22	40	Du omgjordade mig med kraft till striden, du b�jde mina motst�ndare under mig.
22	41	Mina fiender drev du p� flykten f�r mig, dem som hatade mig f�rgjorde jag.
22	42	De s�go sig omkring, men det fanns ingen som fr�lste; efter HERREN, men han svarade dem icke.
22	43	Och jag st�tte dem s�nder till stoft p� jorden, jag krossade och f�rtrampade dem s�som orenlighet p� gatan.
22	44	Du r�ddade mig ur mitt folks strider, du bevarade mig till ett huvud �ver hedningar; folkslag som jag ej k�nde blevo mina tj�nare.
22	45	Fr�mlingar visade mig underd�nighet; vid blotta ryktet h�rsammade de mig.
22	46	Ja, fr�mlingarnas mod vissnade bort; de omgjordade sig och �verg�vo sina borgar.
22	47	HERREN lever! Lovad vare min klippa, upph�jd vare Gud, min fr�lsnings klippa!
22	48	Gud, som har givit mig h�mnd och lagt folken under mig;
22	49	du som har f�rt mig ut fr�n mina fiender och upph�jt mig �ver mina motst�ndare, r�ddat mig fr�n v�ldets man!
22	50	F�rdenskull vill jag tacka dig, HERRE, bland hedningarna, och lovsjunga ditt namn.
22	51	Ty du giver din konung stor seger och g�r n�d mot din smorde, mot David och hans s�d till evig tid.
23	1	Dessa voro Davids sista ord: S� s�ger David, Isais son, s� s�ger den man som blev h�gt upph�jd, Jakobs Guds smorde, Israels ljuvlige s�ngare:
23	2	HERRENS Ande har talat genom mig, och hans ord �r p� min tunga;
23	3	Israels Gud har s� sagt, Israels klippa har s� talat till mig: �Den som r�der �ver m�nniskorna r�tt, den som r�der i Guds fruktan,
23	4	han �r lik morgonens ljus, n�r solen g�r upp, en morgon utan moln, d� jorden gr�nskar genom solsken efter regn.
23	5	Ja, �r det icke s� med mitt hus inf�r Gud? Han har ju uppr�ttat med mig ett evigt f�rbund, i allo stadgat och betryggat. Ja, visst skall han l�ta all fr�lsning och gl�dje v�xa upp �t mig.
23	6	Men de onda �ro allasammans lika bortkastade t�rnen, som man ej vill taga i med handen.
23	7	Och m�ste man r�ra vid dem, s� rustar man sig med j�rn och med spjutskaft, och br�nner sedan upp dem i eld p� st�llet.
23	8	Dessa �ro namnen p� Davids hj�ltar: Joseb-Bassebet, en takemonit, den f�rn�mste bland k�mparna, han som sv�ngde sitt spjut �ver �tta hundra som hade blivit slagna p� en g�ng.
23	9	Och n�st honom kom Eleasar, son till Dodi, son till en ahoait. Han var en av de tre hj�ltar som voro med David, n�r de blevo sm�dade av filist�erna, som d�r hade f�rsamlat sig till strid; Israels m�n drogo sig d� tillbaka.
23	10	Men han h�ll st�nd och h�gg in p� filist�erna, till dess att hans hand blev s� tr�tt att den var s�som faststelnad vid sv�rdet; och HERREN beredde s� en stor seger p� den dagen. Sedan hade folket allenast att v�nda om och f�lja med honom f�r att plundra.
23	11	Och efter honom kom Samma, son till Age, en hararit. En g�ng hade filist�erna f�rsamlat sig, s� att de utgjorde en hel skara. Och d�r var ett �kerstycke, fullt med lins�rter. Och folket flydde f�r filist�erna.
23	12	D� st�llde han sig mitt p� �kerstycket och f�rsvarade det och slog filist�erna; och HERREN beredde s� en stor seger.
23	13	En g�ng drogo tre av de trettio f�rn�msta m�nnen ned och kommo vid sk�rdetiden till David vid Adullams grotta, medan en skara filist�er var l�grad i Refaimsdalen.
23	14	Men David var d� p� borgen, under det att en filisteisk utpost fanns i Bet-Lehem.
23	15	Och David greps av lystnad och sade: �Ack att n�gon ville giva mig vatten att dricka fr�n brunnen vid Bet-Lehems stadsport!�
23	16	D� br�to de tre hj�ltarna sig igenom filist�ernas l�ger och h�mtade vatten ur brunnen vid Bet-Lehems stadsport och togo det och buro det till David. Men han ville icke dricka det, utan g�t ut det s�som ett drickoffer �t HERREN.
23	17	Han sade n�mligen: �Bort det, HERRE, att jag skulle g�ra detta! Skulle jag dricka de m�ns blod, som gingo �stad med fara f�r sina liv?� Och han ville icke dricka det. S�dana ting hade de tre hj�ltarna gjort.
23	18	Abisai, broder till Joab, Serujas son, var den f�rn�mste av tre andra; han sv�ngde en g�ng sitt spjut �ver tre hundra som hade blivit slagna. Och han hade ett stort namn bland de tre.
23	19	Han var visserligen mer ansedd �n n�gon annan i detta tretal, och han var de andras h�vitsman, men upp till de tre f�rsta kom han dock icke.
23	20	Och Benaja, son till Jojada, som var son till en tapper, segerrik man fr�n Kabseel; han slog ned de tv� Arielerna i Moab, och det var han som en sn�v�dersdag steg ned och slog ihj�l lejonet i brunnen.
23	21	Han slog ock ned den egyptiske mannen som var s� ansenlig att sk�da. Fast�n egyptiern hade ett spjut i handen, gick han ned mot honom, v�pnad allenast med sin stav. Och han ryckte spjutet ur egyptierns hand och dr�pte honom med hans eget spjut.
23	22	S�dana ting hade Benaja, Jojadas son, gjort. Och han hade ett stort namn bland de tre hj�ltarna.
23	23	Han var mer ansedd �n n�gon av de trettio, men upp till de tre f�rsta kom han icke. Och David insatte honom i sin livvakt.
23	24	Till de trettio h�rde: Asael, Joabs broder; Elhanan, Dodos son, fr�n Bet-Lehem;
23	25	haroditen Samma; haroditen Elika;
23	26	peletiten Heles; tekoaiten Ira, Ickes' son;
23	27	anatotiten Abieser; husatiten Mebunnai;
23	28	ahoaiten Salmon; netofatiten Maherai;
23	29	netofatiten Heleb, Baanas son; Ittai, Ribais son, fr�n Gibea i Benjamins barns stam;
23	30	Benaja, en pirgatonit; Hiddai fr�n Gaas' dalar;
23	31	arabatiten Abi-Albon; barhumiten Asmavet;
23	32	saalboniten Eljaba; Bene-Jasen; Jonatan;
23	33	harariten Samma; arariten Ahiam, Sarars son;
23	34	Elifelet, son till Ahasbai, maakatitens son; giloniten Eliam, Ahitofels son;
23	35	Hesro fr�n Karmel; arabiten Paarai;
23	36	Jigeal, Natans son, fr�n Soba; gaditen Bani;
23	37	ammoniten Selek; beerotiten Naharai, vapendragare �t Joab, Serujas son;
23	38	jeteriten Ira; jeteriten Gareb;
23	39	hetiten Uria. Tillsammans utgjorde de trettiosju.
24	1	Men HERRENS vrede uppt�ndes �ter mot Israel, s� att han uppeggade David mot dem och sade: �G� �stad och r�kna Israel och Juda.�
24	2	D� sade konungen till Joab, h�vitsmannen f�r hans h�r: �Far igenom alla Israels stammar, fr�n Dan �nda till Beer-Seba, och anst�llen en folkr�kning, s� att jag f�r veta huru stor folkm�ngden �r.�
24	3	Joab svarade konungen: �M� HERREN, din Gud, f�r�ka detta folk hundrafalt, huru talrikt det �n �r, och m� min herre konungen f� se detta med egna �gon. Men varf�r har min herre konungen f�tt lust till s�dant?�
24	4	Likv�l blev konungens befallning g�llande, trots Joab och h�rens andra h�vitsm�n; allts� drog Joab j�mte h�rens andra h�vitsm�n ut i konungens tj�nst f�r att anst�lla folkr�kning i Israel.
24	5	Och de gingo �ver Jordan och l�grade sig vid Aroer, p� h�gra sidan om staden i Gads dal, och �t Jaeser till.
24	6	D�rifr�n kommo de till Gilead och Tatim-Hodsis land; sedan kommo de till Dan-Jaan och s� runt omkring till Sidon.
24	7	D�refter kommo de till Tyrus' bef�stningar och till hiv�ernas och kanan�ernas alla st�der; slutligen drogo de till Beer-Seba i Juda sydland.
24	8	Och sedan de s� hade farit igenom hela landet, kommo de efter nio m�nader och tjugu dagar hem till Jerusalem.
24	9	Och Joab uppgav f�r konungen vilken slutsumma folkr�kningen utvisade: i Israel funnos �tta hundra tusen stridbara, sv�rdbev�pnade m�n, och Juda m�n voro fem hundra tusen.
24	10	Men Davids samvete slog honom, sedan han hade l�tit r�kna folket, och David sade till HERREN: �Jag har syndat storligen i vad jag har gjort; men tillgiv nu, HERRE, din tj�nares missg�rning, ty jag har handlat mycket d�raktigt.�
24	11	D� nu David stod upp om morgonen, hade HERRENS ord kommit till profeten Gad, Davids siare; han hade sagt:
24	12	�G� och tala till David: S� s�ger HERREN: Tre ting f�rel�gger jag dig; v�lj bland dem ut �t dig ett som du vill att jag skall g�ra dig.�
24	13	D� gick Gad in till David och f�rkunnade detta f�r honom. Han sade till honom: �Vill du att hungersn�d under sju �r skall komma i ditt land? Eller att du i tre m�nader skall n�dgas fly f�r dina ov�nner, medan de f�rf�lja dig? Eller att pest i tre dagar skall hems�ka ditt land? Bet�nk nu och eftersinna vilket svar jag skall giva honom som har s�nt mig.�
24	14	David svarade Gad: �Jag �r i stor v�nda. Men l�t oss d� falla i HERRENS hand, ty hans barmh�rtighet �r stor; i m�nniskohand vill jag icke falla.�
24	15	S� l�t d� HERREN pest komma i Israel, fr�n morgonen intill den best�mda tiden; d�runder dogo av folket, ifr�n Dan �nda till Beer-Seba, sjuttio tusen m�n.
24	16	Men n�r �ngeln r�ckte ut sin hand �ver Jerusalem f�r att f�rd�rva det, �ngrade HERREN det onda, och han sade till �ngeln, folkets f�rd�rvare: �Det �r nog; drag nu din hand tillbaka.� Och HERRENS �ngel var d� vid jebus�en Araunas tr�skplats.
24	17	Men n�r David fick se �ngeln som slog folket, sade han till HERREN s�: �Det �r ju jag som har syndat, det �r jag som har gjort illa; men dessa, min hjord, vad hava de gjort? M� din hand v�nda sig mot mig och min faders hus.�
24	18	Och Gad kom till David samma dag och sade till honom: �G� �stad och res ett altare �t HERREN p� jebus�en Araunas tr�skplats.�
24	19	Och David gick �stad efter Gads ord, s�som HERREN hade bjudit.
24	20	N�r Arauna nu blickade ut och fick se att konungen och hans tj�nare kommo till honom, gick han ut och f�ll ned till jorden p� sitt ansikte f�r konungen.
24	21	Och Arauna sade: �Varf�r kommer min herre konungen till sin tj�nare?� David svarade: �F�r att k�pa tr�skplatsen av dig och d�r bygga ett altare �t HERREN; och m� s� hems�kelsen upph�ra bland folket.�
24	22	D� sade Arauna till David: �Min herre konungen tage till sitt offer vad honom t�ckes. Se h�r �ro f�kreaturen till br�nnoffer, och h�r �ro tr�skvagnarna, j�mte f�kreaturens ok, till ved.
24	23	Alltsammans, o konung, giver Arauna �t konungen.� Och Arauna sade ytterligare till konungen: �M� HERREN, din Gud, vara dig n�dig.�
24	24	Men konungen svarade Arauna: �Nej, jag vill k�pa det av dig f�r ett best�mt pris; ty jag vill icke offra �t HERREN, min Gud, br�nnoffer som jag har f�tt f�r intet.� Och David k�pte tr�skplatsen och f�kreaturen f�r femtio siklar silver.
24	25	Och David byggde d�r ett altare �t HERREN och offrade br�nnoffer och tackoffer. Och HERREN lyssnade till landets b�n, och hems�kelsen upph�rde bland Israel.

Multilingual Scriptures

(Compare books in 2 different language versions of your choice)

Comparison Search:

Free Search: